Månad: april 2021

Konferensen, av Mats Strandberg

Hans solokarriär har bjudit på vampyrer ombord på en Finlandsfärja, demoner på äldreboende och en sorgsen Kometen kommer. Strandberg är tillbaka, nu med en litterär slasher.

Om boken

“En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen. Vad de inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter blodig hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva. Det är den värsta teambuildingen någonsin. Vilka är egentligen de här människorna vi tillbringar större delen av vår vakna tid med, men inte valt själva – kollegorna?”

Som en slasher-rulle

Strandberg lånar ofta inspiration från klassiska skräckfilmsmarker och Konferensen är inget undantag. Här har man hämtat inspiration från filmer som Friday the 13th och Halloween och kärleken till skräckfilmer skiner verkligen igenom. Det märks så tydligt att Strandberg verkligen älskat att skriva den här berättelsen, för han går in för det med sådan lekfullhet och kärlek. Intrigen i sig är ganska tunn, ska sägas, men det hör genren till …

Teambuilding

… Och Strandberg räddar upp en ganska tunn och enkel story med att, i vanlig ordning, bjuda på ett färgstarkt galleri av karaktärer. Det tar ett rätt bra tag innan saker verkligen börjar gå åt helvete på den här konferensen, men Strandberg bygger upp det effektivt med hjälp av exploateringsenhetens anställda. Det ska sägas direkt att jag personligen inte tycker att Strandbergs böcker är läskiga och Konferensen är inget undantag. Hemmet får stå för hans mest obehagliga alster till dags datum, men det fanns egentligen inget i det övernaturliga som blev läskigare eller mer obehagligt än demensen i korridorerna. Är man mer kräsmagad eller lättskrämd så kan jag dock gott tänka mig att samtliga hans mer skräckinriktade böcker ter sig riktigt obehagliga eller läskiga – och det får mig att önska att jag tillhörde den kategorin, för jag hade verkligen älskat att bli skrämd. Men. Strandbergs styrkor är många och på många sätt anser jag honom vara en av de mest intressanta och duktiga författare vi har. Han håller skräckfanan högt och i Konferensen kliver han utanför den övernaturliga skräcken, vilket jag tycker är trevligt. Hans styrkor ligger bland annat i ett välutvecklat språk, en lekfullhet som även bjuder på djup, filosofiska tankar och en hel del ångest. Den största styrkan är dock, i min åsikt, hans förmåga att ge liv åt karaktärer och gestalta gruppdynamik. Varenda karaktär i Konferensen känns, även när det går riktigt illa och kanske tenderar åt det överdrivna, som om vi skulle kunna träffa på dem på kommunen. De känns levande och trovärdiga. Älskvärda, avskyvärda, sorgliga, patetiska – Strandberg kan få fram dem alla.

Maken lånar ut rösten

Likt Färjan och Hemmet är det maken Johan Ehn som läser in även Konferensen. Jag gillar hans stil. Inlevelse och dramatisering men balanserat rakt igenom.

Summan

Mats Strandberg är en av våra riktigt stora och jag är oerhört glad att han fortsätter att bjuda oss på filmisk skräck. Även om den inte skrämmer mig så underhåller den oerhört och i vanlig ordning ser jag verkligen fram emot att se vad han bjuder på härnäst.

Konferensen landar på välförtjänta 4 av 5 pannkakor.

Dotter av jord, av Ann-Catrin Mattsson

Dotter av jord är Ann-Catrin Mattssons debutroman och den har hittills fått en hel drös riktigt fina recensioner och lovord.

Om boken

“Spänning, passion, våld och magi i 1600-talets Europa.
Irland 1649. Ailea är inte som andra. Hon ser saker ingen annan ser. Nattens mardrömmar blir ofta sanna. I stugorna viskas det att modern lider av galenskap. När oroligheterna sprider sig över landet beslutar sig Aileas far för att rycka upp sin familj och flytta till Skottland. Där bor Magy, ortens örtahelare, som tidigt förstår att det är något speciellt med flickan. Snart kommer Aileas liv förändras för all framtid och hon kommer finna sig intrasslad i tusenåriga mysterier.
På andra sidan havet, börjar Roderic, brorson till en mäktig spansk överste, sin militära utbildning på krigsskolan i Bologna. Där lär han känna sin mentor, den charmiga Muccio, som gör sitt yttersta för att få fason på sin eldiga lärling. Roderic och Aileas öden är tätt sammanflätade. Mellan dem växer en passion och kärlek, starkare än tid och rum.”

En svensk Outlander

Jag såg det skrivas om Dotter av jord innan jag började lyssna på den och kan såhär i efterhand hålla med – Det känns på sätt och vis som en svensk Outlander. Oerhört positivt menat. Jag har själv inte läst den litterära förlagan men däremot sett om inte alla så mycket av den omåttligt populära tv-serien och kvinnan som färdas från 1940-tal till ett Skottland i uppror under 1700-talet. Det ska genast tilläggas att igenkänningen inte beror på att den på något sätt känns som en kopia – Dotter av jord går en helt egen väg, men ingredienserna och känslan finns där. Historiens vingslag, miljöerna.

Oerhört välskriven

Jag blev lite lätt trollbunden av Dotter av jord bara några få minuter in i berättelsen. Mattssons språk är så förbaskat finslipat, hennes sätt att måla upp miljöer och gestalta karaktärer inget annat än fenomenalt. Ann-Catrin har bland annat studerat litteraturvetenskap, historia och kreativt skrivande och det återspeglas verkligen i romanen. Det märks att boken tagit lång tid att skriva och att många timmar lagts på research. Jag kan komma på mig själv med att le åt detaljer som dyker upp under resans gång – alltifrån svärdteknik, klädesplagg och klasser i samhället till vilka ingredienser man hade i en viss rusdryck. Jag vet naturligtvis inte själv om allt är verklighetsförankrat men det spelar heller ingen roll. Det beskrivs så okonstlat, med sådan självklarhet och främst av allt – Ingenting känns onödigt detaljerat eller tradigt så som det lätt kan bli när man går in på detaljnivå kring saker som egentligen inte är direkt viktiga. I Dotter av jord känns det som att allt har sin plats och hjälper till att utmejsla språket och den gamla världen.

En imponerande debut

Det är väl knappast någon hemlighet att jag verkligen gillar den här boken? Den är fascinerande och intressant rakt igenom. Jag tycker oerhört mycket om att följa karaktärerna som alla är väldigt nyanserade och lätta att ta till sig. Och det är en debutroman jag skriver om, glöm inte det … Wow. Dotter av jord hade passat på vilket större förlag som helst och innehåller allt som behövs för att kunna bli riktigt populär – och översatt. För att inte nämna att den känns som gjord för att bli tv-serie.

Inläsning

Helena Zetterman står för inläsning. Hon är ett okänt namn för mig, men gör ett riktigt bra jobb. Röst, tonfall och uttal passar materialet riktigt bra. ‘Nuff said.

Dotter av jord är kort sagt en imponerande debut. 5 av 5 pannkakor.

Som natten, av David Ärlemalm

David Ärlemalm debuterade förra året med Lite död runt ögonen, som erhöll stående ovationer från flera håll. En bok som levde kvar i mitt minne länge och kvalade in bland förra årets bästa böcker. Nu kommer hans andra bok, Som natten.

Om boken

“En ny nervig skildring av Stockholms skuggsida efter den uppmärksammade debuten ”Lite död runt ögonen”. För tjugoåriga Asynja är den fyra månader gamla dottern ”Snäckan” allting som egentligen betyder något. När pojkvännen Eddies drogaffärer går snett blir Asynja och dottern maktlösa brickor i ett mörkt spel. Under några dygn i södra Stockholm driver Asynja längre och längre bort från det liv hon drömt om, och lämnat en sårig uppväxt i Norrland för. ”Som natten” är en mörk roman om en ung kvinna som dras in i en härva av kriminalitet, en berättelse om brutalitet men också om vänskap och mänsklig värme.”

Ärlemalm + Kauppi

Som natten är inläst av veteranen Lo Kauppi och det går inte kalla för annat än ett klockrent val. Kauppi är alltid suverän och hennes inlevelse och skörhet skänker boken en extra dimension.

Lite död runt tragiken

Jag har sett fram emot den här boken. Lite död runt ögonen var en oerhört imponerande debut som levde kvar i mina tankar längre än många andra böcker gör. Som natten får väl kallas för en själslig uppföljare för även om det inte rör sig om en faktisk uppföljare så har de två många beröringspunkter. Tragiken, exempelvis. Det är verkligen ingen joy ride Ärlemalm tar oss med på. Även om mörk humor kan återspeglas så är mestadels becksvart och inget annat.

Inget varar för evigt

Det första som slog mig när jag började lyssna var längden. Jag hade förväntat mig en betydligt längre bok, men när jag sökte mig in på debuten såg jag att även den var relativt kort. Inget negativt menat utan faktum är att jag är väldigt förtjust i böcker som klarar att säga och bjuda på mycket under kort tid. Som natten är ett perfekt exempel på just det. På strax över fem timmar lyckas Ärlemalm leka med mina känslor och frambringa såväl ilska som uppgivenhet, sorg och något blekt hopp. Måhända känner jag mig av dessa anledningar även ganska nöjd över att boken inte är dubbelt så lång, för det hade i ärlighetens namn känts jobbigt att dras ned i det bråddjup Ärlemalms karaktärer befinner sig på i mer än fem timmar.

Unik röst

Och med det sagt: David Ärlemalm har en unik berättarröst. Han bjuder oss på sargarade karaktärer vars öden är både fascinerande och jobbiga att följa. Trovärdigheten, känslan av att dessa är personer vi ser ute på stan och som verkligen kämpar med sina liv, gör det hela än mer påtagligt. Han kan verkligen spela på våra känslor. I backspegeln vill jag minnas att en kritik jag hade mot debuten var att dialogen åtminstone bitvis kändes forcerad. Den kritiken återfinns inte här.

Som natten är en mer eller mindre nattsvart pärla som landar på 4 av 5 pannkakor.

 

 

Livlina, av Happy Jankell

Happy Jankell är sedan tidigare känd som skådespelare (och en riktigt duktig sådan, bör tilläggas!) som bland annat medverkat i serierna Jordskott och Äkta människor. Livlina är hennes debutroman.

Om boken

“Liv är hypokondriker och stamkund hos nätdoktorn Care Call. Hon kämpar mot sin ångest med hjälp av mediciner, kroppsbesiktningar och ett och annat destruktivt Tinder-ragg. Men ingenting blir bättre och inte heller hjälper det att hon hela tiden jämförs med sin perfekta storasyster Lina. Trots att de är av samma kött och blod är de varandras motsatser: Lina har allt, Liv har inget. Inte ens sorgen efter deras döda pappa hanterar de på samma sätt.

I takt med att ensamhetskänslorna eskalerar tar Liv till mer och mer drastiska metoder för att klara vardagen. Snart inleder hon en relation med den betydligt äldre läkaren Mårten, vilket startar en kedjereaktion av händelser som förändrar hennes liv i grunden och avslöjar familjens såriga hemligheter.”

Författarinläsning

Happy lånar ut sin egen röst för att blåsa liv i debutromanen och det är ett väldigt bra val. Hon läser in med träffsäker ton och suverän inlevelse – faktum är att hon nog med lätthet skulle kunna bli en av de där inläsarna vars tid förlagen slåss om.

Stark debut om psykisk ohälsa

Livlina är en väldigt stark debut. Både menat till kvalité och det faktum att innehållet berör. Liv är en sargad, vilsen och ack så trovärdig karaktär. Hon får mig genast att tänka på folk jag själv känner eller känt. Det är en berättelse om psykisk ohälsa, att inte känna sig tillräcklig och, kanske framförallt: att inte riktigt förstå var vår stressiga värld man hör hemma. Alla karaktärer är oerhört välgestaltade och känns som att de skulle vara den där personen man stod bakom i cafékön, eller för all del den där doktorn man hade möte med på mobilskärmen.

Vemodigt

Det är en vemodig berättelse Happy bjuder på och den är bitvis jobbig att lyssna på för all den själsliga vånda Liv utstår. En viss karaktär ger rysningar redan vid deras första möte och man vill skrika åt Liv att inte följa sina impulser i jakten på att finna någon slags stabilitet. Men, det är inget bråddjupt mörker heller – Livlina är även fylld av hopp och humor som lättar upp. Framåt slutet slår Happy även på med de stora känslorna och jag fann mig själv pendla mellan att le och känna tårkanalerna fyllas. Allt som allt en oerhört stark debut och början på en lovande författarkarriär.

Livlina landar på 4,5 av 5 pannkakor.

 

 

Mordet i Bollasjö, av Bosse Kindberg

Deckare skriven av en erfaren manusförfattare som bland annat jobbat med tv-serier som Skilda världar och Vita lögner.

Om boken

“Ett högsäte för udda figurer och riktiga original – så skulle man kunna beskriva den blekingska byn Bollasjö. Man skulle också kunna säga att det är en avsides håla full av bönder och alkoholister. Just därför gör sig inte kriminalkommissarie Hansson i Karlskrona någon större brådska, när han får rapporter om rattfylla och stenkastning. Men nog blir det lite mer intressant när han plötsligt får en mordbrand på sitt bord…

På plats i Bollasjö möts både läsaren och stjärnkommissarien av en salig blandning karaktärer. Här finns bl.a. den alkoholiserade familjefadern Gunnar, den buttre bonden Börjesson och en skomakare som aldrig lagat några skor. Men mitt i händelsernas centrum befinner sig förstås den stackars Greta i Gropen – och för henne kommer det bara bli värre.”

Inläsning

Frederick Halbout står för inläsning och han gör det riktigt bra. Han har en trevligt röst att lyssna till och inlevelse som passar materialet bra.

Mysdeckare

Ja, detta måste ändå vara definition av genren mysdeckare – Vi serveras mord, byliv med otrohet, alkoholintag och olyckor vid järnvägen, allt berättat med glimten i ögat och kryddat med dråplig humor. Det är dock en bitvis ganska svår balansgång att få till  utan att det blir för mycket åt något håll. I stort sett tycker jag att Kindberg lyckas bra, men det finns ett par partier där humorn kanske känns felplacerad. Till en början tänker jag även på att karaktärernas reaktioner inte känns särskilt trovärdiga, när man tar väl lättvindigt på allvarliga händelser – men å andra sidan är det en del av buskisingredienserna.

Välskrivet och fyndigt

Språket flyter på bra och dråpligheterna fungerar oftast mer än väl. Även om intrigen kanske inte är jätteintressant eller bjuder på någon direkt spänning så håller det ihop riktigt bra och det har vi humorn och det färgstarka persongalleriet att tacka för. Jag är underhållen rakt igenom och det ska tilläggas att det här inte är en av mina favoritgenrer, så pluspoäng till Kindberg där! Det ska bli kul att se vad han trollar fram nästa gång, för här finns stor potential och berättarglädje.

Mordet i Bollasjö landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Mörkrets barn, av Sofie Bjarup

Invandrade svenskar, engelsmän och Jack the Ripper i 1800-talets London, kan det vara nåt?

Om boken

Året är 1888 och i London sätter Jack the Ripper skräck i stadsborna. Den unge journalisten William Sinclair skickas ut för att rapportera om de fruktansvärda brotten. Men det blir inget vanligt uppdrag för honom. Efter en uppväxt i de välbärgade västra delarna av staden får han en chock när han upptäcker slummen i East End. Dessutom blir han störtförälskad i kollegan James. Plötsligt har hela Williams världsbild satts i gungning.

Samtidigt sker häpnadsväckande saker i resten av London, men på grund av morden i East End hamnar de i skymundan. Som när en ung kvinnas arm – nästintill obemärkt – spolas upp på Themsens strand…

En trevlig röst

Vi börjar med inläsningen, som görs av Magdi Saleh. Jag minns att jag fastnade för hans röst när jag lyssnade på KG Johanssons sci-fi-trilogi Samvetsmakaren. Jag tyckte att han läste väldigt bra och hade en röst som var riktigt behaglig att lyssna på, även om han hade en benägenhet att emellanåt låta väldigt dyster eller lätt monoton. I Mörkrets barn tycker jag att han gör en fenomenal inläsning.

Skicklig Ripper-deckare

Detta är Sofie Bjarups debut och vad jag läst mig till så gav hon ut den själv (och fick sedermera ut den på ljud hos Saga Egmont) och det ska sägas: Den här boken hade platsat och konkurrerat med poppistitlar på vilket stort förlag som helst. Den är skickligt berättad, miljöer och annat känns autentiskt och tidstypiskt. Karaktärerna är intressanta och vi bjuds på dilemman som att komma ut ur garderoben i tider då något annat än hetero kunde leda till digra konsekvenser. Den här boken håller verkligen hög klass och jag tycker även att Bjarup får till en riktigt härlig upplösning. Jag gillar verkligen hur hon blandar in vissa oväntade infallsvinklar och får till något riktigt fantasifullt och trovärdigt. Tidsepoken då Ripper vandrade i skuggorna är fascinerande. Skitiga gator, trasiga människor och hårda liv. Allt detta fångar Bjarup riktigt bra.

Jag kan tycka att berättelsen tappar fart lite här och där och hade nog med fördel kunnat trimmas ned någon timme, men det är min åsikt. Det är något av en slow burner, men en riktigt trevlig historisk deckare.

Allt som allt så är detta en berättelse som förtjänar en mycket större publik.

Mörkrets barn förtjänar er tid. 4 av 5 pannkakor.

 

Panopticon, av JC Koldemo

Panopticon är en dystopisk thriller producerad av Storytel original, skriven under pseudonym.

Om boken

“Stockholm i en nära framtid. Artificiell intelligens och nya villkor på arbetsmarknaden har skapat ett samhälle med stora inkomstklyftor och stort missnöje. Den unga ensamstående mamman Tilde Linari kämpar för försörjningen, i hopp om att kunna ge sin son Caesar en bättre framtid.
En kväll när Tilde kommer hem efter jobbet, många timmar försenad efter ett tragiskt terrordåd som lamslagit Stockholm, är Caesar spårlöst borta. I ett samhälle där allt lämnar digitala avtryck, hur är det möjligt att en liten pojke bara kan försvinna?
För den erfarna polisen Ada Blix rör försvinnandet upp hjärtskärande minnen. Nu väcks hoppet på nytt att få reda på vad som hände hennes egen dotter som försvann under identiska omständigheter för 30 år sen. De knapphändiga spåren efter Caesar leder till pojkens frånvarande far, och i deras desperata sökande befinner sig Tilde och Ada snart på kollisionskurs med mäktiga intressen, som alla har dolda motiv. ”

Populärt med dystopi

Jag har alltid gillat dystopiska berättelser och dessutom gjort mig skyldig till att publicera två romaner i genren. Jag föredrar dock dystopier i stil med Cormac McCarthys Vägen (och filmer likt 28 days later) och tilltalas inte lika mycket av dystra högteknologiska framtidsvisioner, varför jag ger mig in i Panopticon med viss skepsis.

Inläsning

Disa Östrand står för inläsningen. Hon har bland annat läst in de fyra första säsongerna av Daniel Åbergs populära Storytel original-serie Virus och gör ett riktigt bra jobb.

Välskriven framtidsvision

Panopticon är en både smart och väldigt välskriven dystopi. Det märks att pseudonymen Koldemo har koll på sina förlagor men lyckas ändå navigera sig förbi en del fallgropar och gör något eget av intrigen. Till en början dras jag med av bara farten och Panopticon är faktiskt ganska fartfylld rakt igenom. Däremot svalnar intresset av litegrann någonstans halvvägs igenom. Jag vet inte om det beror på mitt förhållande till technothrillern, att karaktärerna inte engagerar hela vägen eller om jag bara är på fel humör. Missförstå mig rätt; Den är välskriven och spännande och älskar man den här typen av böcker så borde Panopticon ha chans att hamna högt upp på topplistan, för den har alla ingredienser och gör mycket rätt.

Panopticon landar på 3,5 av 5 pannkakor.

 

Blixtregn, av David Renklint

Blixtregn är uppföljaren till Renklints Blixtbarn som släpptes förra året. Den imponerade starkt på mig. Vi snackar ett mörkt fantasyäventyr för slukaråldern.

Om boken

Eli har, tillsammans med Nåjd och Dagda, tagit sig till Himinfjäll. Hon lyckades stoppa Vittra och marorna i striden på berget Stalo, men vet att det bara är en tidsfråga innan de börjar röra på sig igen. I Himinfjäll hoppas hon att kimärerna ska komma till deras hjälp, men inser snart att de är korrumperade maktgalningar som vägrar att ens erkänna marornas existens. Samtidigt kämpar hon med ett annat problem – kraften som har pulserat i hennes armstump, hennes enda vapen mot marorna, har slocknat. Tillsammans med Nåjd reser hon återigen söderut, för att väcka kraften till liv. Det Eli inte vet är att hennes kraft kommer med ett högt pris, och innan allt är över kommer hon vara tvungen att göra saker som känns omöjliga.

Inläsning

Precis som i första delen är det rutinerade och duktiga Ella Schartner som står för inläsning. Hon sköter sig bra och lägger en trevlig nivå på dramatisering.

Från skräck till blixtrande äventyr

Renklint debuterade med den mysrysliga skräckromanen Det går en liten ängel (Miramir förlag, 2018) och har sedan dess även medverkat i diverse novellantologier samt släppt suveräna kortromanen Järvflickan (Miramir förlag, 2019). I år är han utöver Blixtregn även bland annat aktuell med skräckromanen Jag dödar en (Swedish Zombie). Influenserna märks klart av även i böcker om blixtbarnet Eli.

En blivande klassiker

Jag skrev det redan om Blixtbarn, men det tåls att upprepa, för Blixtregn är precis lika bra som första delen: Det skulle inte förvåna mig om Renklints mörka äventyr om Eli är en blivande klassiker. Den har precis alla ingredienser: Spänning, mörker, övernaturliga element och färgstarka karaktärer – allt en ung Peter hade älskat att sluka.

Vi bjuds på klassiska ingredienser men jag tycker att Renklint lyckas hålla sig originell och oförutsägbar. Karaktärsutvecklingen är häftig att följa och jag älskar hur Renklints blixtvärld är kvinnornas självklara värld. Världsbygget överlag är effektivt och riktigt snyggt och språket är något för en annan författare att bli uppriktigt imponerad av.

Blixtregn kammar hem fullpott. 5 av 5 blixtrande pannkakor.