Mörkrets barn, av Sofie Bjarup
Invandrade svenskar, engelsmän och Jack the Ripper i 1800-talets London, kan det vara nåt?
Om boken
Året är 1888 och i London sätter Jack the Ripper skräck i stadsborna. Den unge journalisten William Sinclair skickas ut för att rapportera om de fruktansvärda brotten. Men det blir inget vanligt uppdrag för honom. Efter en uppväxt i de välbärgade västra delarna av staden får han en chock när han upptäcker slummen i East End. Dessutom blir han störtförälskad i kollegan James. Plötsligt har hela Williams världsbild satts i gungning.
Samtidigt sker häpnadsväckande saker i resten av London, men på grund av morden i East End hamnar de i skymundan. Som när en ung kvinnas arm – nästintill obemärkt – spolas upp på Themsens strand…
En trevlig röst
Vi börjar med inläsningen, som görs av Magdi Saleh. Jag minns att jag fastnade för hans röst när jag lyssnade på KG Johanssons sci-fi-trilogi Samvetsmakaren. Jag tyckte att han läste väldigt bra och hade en röst som var riktigt behaglig att lyssna på, även om han hade en benägenhet att emellanåt låta väldigt dyster eller lätt monoton. I Mörkrets barn tycker jag att han gör en fenomenal inläsning.
Skicklig Ripper-deckare
Detta är Sofie Bjarups debut och vad jag läst mig till så gav hon ut den själv (och fick sedermera ut den på ljud hos Saga Egmont) och det ska sägas: Den här boken hade platsat och konkurrerat med poppistitlar på vilket stort förlag som helst. Den är skickligt berättad, miljöer och annat känns autentiskt och tidstypiskt. Karaktärerna är intressanta och vi bjuds på dilemman som att komma ut ur garderoben i tider då något annat än hetero kunde leda till digra konsekvenser. Den här boken håller verkligen hög klass och jag tycker även att Bjarup får till en riktigt härlig upplösning. Jag gillar verkligen hur hon blandar in vissa oväntade infallsvinklar och får till något riktigt fantasifullt och trovärdigt. Tidsepoken då Ripper vandrade i skuggorna är fascinerande. Skitiga gator, trasiga människor och hårda liv. Allt detta fångar Bjarup riktigt bra.
Jag kan tycka att berättelsen tappar fart lite här och där och hade nog med fördel kunnat trimmas ned någon timme, men det är min åsikt. Det är något av en slow burner, men en riktigt trevlig historisk deckare.
Allt som allt så är detta en berättelse som förtjänar en mycket större publik.
Mörkrets barn förtjänar er tid. 4 av 5 pannkakor.