Recension: Som natten

Som natten, av David Ärlemalm

David Ärlemalm debuterade förra året med Lite död runt ögonen, som erhöll stående ovationer från flera håll. En bok som levde kvar i mitt minne länge och kvalade in bland förra årets bästa böcker. Nu kommer hans andra bok, Som natten.

Om boken

“En ny nervig skildring av Stockholms skuggsida efter den uppmärksammade debuten ”Lite död runt ögonen”. För tjugoåriga Asynja är den fyra månader gamla dottern ”Snäckan” allting som egentligen betyder något. När pojkvännen Eddies drogaffärer går snett blir Asynja och dottern maktlösa brickor i ett mörkt spel. Under några dygn i södra Stockholm driver Asynja längre och längre bort från det liv hon drömt om, och lämnat en sårig uppväxt i Norrland för. ”Som natten” är en mörk roman om en ung kvinna som dras in i en härva av kriminalitet, en berättelse om brutalitet men också om vänskap och mänsklig värme.”

Ärlemalm + Kauppi

Som natten är inläst av veteranen Lo Kauppi och det går inte kalla för annat än ett klockrent val. Kauppi är alltid suverän och hennes inlevelse och skörhet skänker boken en extra dimension.

Lite död runt tragiken

Jag har sett fram emot den här boken. Lite död runt ögonen var en oerhört imponerande debut som levde kvar i mina tankar längre än många andra böcker gör. Som natten får väl kallas för en själslig uppföljare för även om det inte rör sig om en faktisk uppföljare så har de två många beröringspunkter. Tragiken, exempelvis. Det är verkligen ingen joy ride Ärlemalm tar oss med på. Även om mörk humor kan återspeglas så är mestadels becksvart och inget annat.

Inget varar för evigt

Det första som slog mig när jag började lyssna var längden. Jag hade förväntat mig en betydligt längre bok, men när jag sökte mig in på debuten såg jag att även den var relativt kort. Inget negativt menat utan faktum är att jag är väldigt förtjust i böcker som klarar att säga och bjuda på mycket under kort tid. Som natten är ett perfekt exempel på just det. På strax över fem timmar lyckas Ärlemalm leka med mina känslor och frambringa såväl ilska som uppgivenhet, sorg och något blekt hopp. Måhända känner jag mig av dessa anledningar även ganska nöjd över att boken inte är dubbelt så lång, för det hade i ärlighetens namn känts jobbigt att dras ned i det bråddjup Ärlemalms karaktärer befinner sig på i mer än fem timmar.

Unik röst

Och med det sagt: David Ärlemalm har en unik berättarröst. Han bjuder oss på sargarade karaktärer vars öden är både fascinerande och jobbiga att följa. Trovärdigheten, känslan av att dessa är personer vi ser ute på stan och som verkligen kämpar med sina liv, gör det hela än mer påtagligt. Han kan verkligen spela på våra känslor. I backspegeln vill jag minnas att en kritik jag hade mot debuten var att dialogen åtminstone bitvis kändes forcerad. Den kritiken återfinns inte här.