Recension: Konferensen

Konferensen, av Mats Strandberg

Hans solokarriär har bjudit på vampyrer ombord på en Finlandsfärja, demoner på äldreboende och en sorgsen Kometen kommer. Strandberg är tillbaka, nu med en litterär slasher.

Om boken

“En grupp anställda på kommunens exploateringsenhet anländer till den pittoreska lilla stugbyn vid Kolarsjöns strand. De är där för att ha konferens om ett kontroversiellt projekt som väcker starka känslor, både på bygden och bland personalen. Vad de inte vet är att någon iakttar dem från andra sidan sjön. Någon som är ute efter blodig hämnd. När mörkret faller börjar de försvinna, en efter en. Nu måste de lära sig att samarbeta på allvar – om de ska ha en chans att överleva. Det är den värsta teambuildingen någonsin. Vilka är egentligen de här människorna vi tillbringar större delen av vår vakna tid med, men inte valt själva – kollegorna?”

Som en slasher-rulle

Strandberg lånar ofta inspiration från klassiska skräckfilmsmarker och Konferensen är inget undantag. Här har man hämtat inspiration från filmer som Friday the 13th och Halloween och kärleken till skräckfilmer skiner verkligen igenom. Det märks så tydligt att Strandberg verkligen älskat att skriva den här berättelsen, för han går in för det med sådan lekfullhet och kärlek. Intrigen i sig är ganska tunn, ska sägas, men det hör genren till …

Teambuilding

… Och Strandberg räddar upp en ganska tunn och enkel story med att, i vanlig ordning, bjuda på ett färgstarkt galleri av karaktärer. Det tar ett rätt bra tag innan saker verkligen börjar gå åt helvete på den här konferensen, men Strandberg bygger upp det effektivt med hjälp av exploateringsenhetens anställda. Det ska sägas direkt att jag personligen inte tycker att Strandbergs böcker är läskiga och Konferensen är inget undantag. Hemmet får stå för hans mest obehagliga alster till dags datum, men det fanns egentligen inget i det övernaturliga som blev läskigare eller mer obehagligt än demensen i korridorerna. Är man mer kräsmagad eller lättskrämd så kan jag dock gott tänka mig att samtliga hans mer skräckinriktade böcker ter sig riktigt obehagliga eller läskiga – och det får mig att önska att jag tillhörde den kategorin, för jag hade verkligen älskat att bli skrämd. Men. Strandbergs styrkor är många och på många sätt anser jag honom vara en av de mest intressanta och duktiga författare vi har. Han håller skräckfanan högt och i Konferensen kliver han utanför den övernaturliga skräcken, vilket jag tycker är trevligt. Hans styrkor ligger bland annat i ett välutvecklat språk, en lekfullhet som även bjuder på djup, filosofiska tankar och en hel del ångest. Den största styrkan är dock, i min åsikt, hans förmåga att ge liv åt karaktärer och gestalta gruppdynamik. Varenda karaktär i Konferensen känns, även när det går riktigt illa och kanske tenderar åt det överdrivna, som om vi skulle kunna träffa på dem på kommunen. De känns levande och trovärdiga. Älskvärda, avskyvärda, sorgliga, patetiska – Strandberg kan få fram dem alla.

Maken lånar ut rösten

Likt Färjan och Hemmet är det maken Johan Ehn som läser in även Konferensen. Jag gillar hans stil. Inlevelse och dramatisering men balanserat rakt igenom.

Summan

Mats Strandberg är en av våra riktigt stora och jag är oerhört glad att han fortsätter att bjuda oss på filmisk skräck. Även om den inte skrämmer mig så underhåller den oerhört och i vanlig ordning ser jag verkligen fram emot att se vad han bjuder på härnäst.

Mats Strandberg.
Foto: Henric Lindsten

Konferensen landar på välförtjänta 4 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan