Månad: maj 2021

Senare, av Stephen King

Senare är Stephen Kings senaste … Sorry, jag var tvungen.

Om boken

“Ibland betyder ”växa upp” att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn – han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.”

Veteranen läser in

Jonas Malmsjö har kommit att bli en av mina absoluta favoritinläsare och att döma av kommentarer på ljudboksgrupperna på Facebook och det faktum att han läser in kopiösa mängder spänning så är jag långt ifrån ensam. Han gör alltid ett riktigt bra jobb (även om han lät lite uttråkad vid inläsningen av Nattavaara), och Senare är inget undantag.

Skräckens mästare

Stephen King har lyckats hålla sig i rampljuset i många decennier, och av god anledning – Hans fantasi, språk och förmåga att bygga upp spänning och – främst – karaktärer är för det mesta inget annat än mästerligt. Personligen föredrar jag dock de äldre böckerna och håller fortfarande Jurtjyrkogården som min personliga favorit. Nu ska sägas att jag inte blir skrämd av böcker (inte sedan tonåren), men jag vill ändå påstå att Senare inte är direkt läskig, eller ens särskilt obehaglig. Inget negativt menat, men den spelas upp mer som en dramathriller med vissa skräckinslag än något annat.

I see dead people

Ja. Det är väldigt mycket Sjätte sinnet över Senare. Negativt menat? Inte nödvändigtvis. Jag tycker på det stora hela att det är en väldigt bra bok och den är intressant och åtminstone småspännande rakt igenom. Däremot tycker jag kanske inte att intrigen i sig är överdrivet spännande, den känns väldigt “gjord”, även om den bjuder på en del trevligheter. Nej, det som gör hela boken i min ödmjuka åsikt är Kings fantastiska förmåga att bygga karaktärer. Karaktärer man bryr sig om, karaktärer som är spännande, roliga, obehagliga och intressanta – och de känns oftast väldigt trovärdiga, och typiskt “King”-aktiga, perfekta i hans speciella egna lilla universum. Men, utöver det bjuder Senare inte på några direkta överraskningar även om det är en väldigt trevlig, bra och oerhört välskriven bok.

Senare landar på 4 av 5 sena pannkakor.

Till Carl på 55-årsdagen, av Linda Holgersson

Linda Holgerssons Snö, skam och champagne (i min hjärna kommer den alltid att heta Sex, skam och champagne efter en första felläsning) fick fullpott och kvalade in på min lista över de bästa böcker jag lyssnat på under förra året. Nu är hon tillbaka med en feelgood om Carl, som har det lite trassligt.

Om boken

Det är i början av juli 1963 när Carl kommer till den grönskande gården Lövänget för att sommarjobba. Här träffar han Martin som vänder upp och ner på hans tillvaro fullständigt. Tillsammans upplever den en djup förälskelse och passion. Känslor som ingen av dem någonsin vill vara utan. Men lika självklar som Martin tycker att deras kärlek är, lika omöjligt är det för Carl att föreställa sig en framtid tillsammans och frågan om han någonsin ska våga följa sitt hjärta. Det här är en berättelse om livslång kärlek, förnekelse, skam och passion. Och om hur två fel inte gör ett rätt.

Engdahlsk inläsning

Som inläsare har man valt Niklas Engdahl och det är ju oerhört trevligt, för han är en av mina absoluta favoriter och han gör i vanlig ordning ett suveränt jobb med att ge röst åt Carls kärleksliv.

Längden har betydelse

Calles 55-årsdag är i likhet med Holgerssons skamfyllda champagnefest en ganska kort bok, strax över 4 timmar, och jag gillar det. Det korta formatet passar intrigen väl även om jag faktiskt upplever den något längre än den är – Inte negativt menat, tvärtom så tycker jag att Holgersson lyckas klämma in oerhört mycket innehåll och känslor på så kort tid och det är imponerande!

Sol, skam och polyamori

Det är intressant att följa Carl i hans livslånga kärlekspusslande. Som karaktär tycker jag att han är komplex – han är både godhjärtad och framgångsrik men samtidigt velig och ganska hopplös. Jag får en liten hatkärlek till honom, man både tycker om honom och vill strypa honom samtidigt. Det är både sorgligt och underhållande att följa hans kärleksstrapatser och jag gillar hur han målas upp och utvecklas under resans gång. Holgersson har ett riktigt bra flyt i språket och hon är oerhört duktig på att gestalta sina karaktärer.  Till Carl på 55-årsdagen är riktigt bra och lär tilltala alla som gillar genren (och vissa som kanske inte hänger sig åt den alltför ofta, likt mig själv), men den når inte riktigt upp i samma alphöjder som Snö, skam och champagne, som lekte lite mer med mina känslor än Carl gör.

Till Carl på 55-årsdagen landar på 4 av 5 välförtjänta pannkakor.

Brinn mig en sol, av Christoffer Carlsson

Christoffer Carlsson har tidigare skrivit serien om Leo Junker (som jag inte lyssnat på) och Järtecken (som jag lyssnat på och recenserat). Detta är hans senaste, som redan nominerats i kategorin Årets bok.

Om boken

“I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.

För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?

“Brinn mig en sol” är en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning.”

Författarinläsning

Till skillnad från tidigare böcker har man här valt att låta Carlsson själv läsa in boken. Om detta har jag läst både ris och ros i kommentarsfältet på Storytel, men personligen kan jag konstatera att det var rätt val. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb med lagom dos inlevelse. Hans dialekt gör även sitt för att tillföra ytterligare en dimension. Det blir lite mysigt, helt enkelt.

Språkligt mästerlig

Jag var inte överdrivet förtjust i förra boken Järtecken, men slogs redan där av Carlssons språkbruk, som är minst sagt fenomenalt. Jag överdriver inte när jag skriver att det här är en av de mest välskrivna böcker jag läst på väldigt länge. Jag skrattar rakt ut vid en underbar beskrivning av en bok som en av karaktärerna läst men haft svårt för på grund av alltför många karaktärer. Punchlinen med Robinson Crusoe är fantastisk. Det känns som om Carlsson valt vartenda ord på vågskål för att få ett så bra och vackert flyt som möjligt. So far so good, men hur håller resten av ingredienserna?

Sävlig kriminalare

Brinn mig en sol lär, i likhet med Järtecken, vara en rejäl vågdelare. Det finns mycket att gilla med boken – karaktärerna är oerhört välgestaltade och känns levande. Men. Jag fastnar aldrig för intrigen … Berättandet är på tok för sävligt. Det glimmar till någon gång här och där, men blir inte direkt spännande förrän framåt sluttampen. Faktum är att jag vid ett par tillfällen under bokens speltid kommer på mig själv med att nästan ha glömt av vad den handlar om. Väldigt personligt, jag vet, och boken har mottagit oerhört mycket positiv respons (Årets bok-nomineringen som nämnts tidigare), men så vet jag mycket väl att jag inte är förtjust i alltför långsamma böcker. Därav blir denna svår att betygsätta, då så många saker sitter som en smäck. Men …

Brinn mig en sol landar på 3 av 5 pannkakor. Språket och karaktärerna får fullpott men farten drar ned slutbetyget rejält.

Den svenska legionären, av Jenny Aktander Navab

En ny bok skriven av en debuterande författare. Politisk actionthriller, kan det vara något?

Om boken

Daniel Granat från Sollentuna har lämnat Sverige för att börja om. Han har köpt sin italienska drömgård bland Umbriens böljande kullar och här ska han och hans vackra fästmö Laura livnära sig på att producera olivolja samt bilda familj. Men det förflutna kommer helt oväntat och abrupt ikapp Daniel.

Han åker till Florens för att gå på en fotbollsmatch med sin ungdomsvän, den glamouröse toppolitikern Massimo Latanza som har ordnat platser på arenans VIP-läktare. Men under matchen får Daniel ett samtal – Laura är kidnappad. Han ställs inför ett grymt ultimatum: villkoret för att släppa henne är att Daniel mördar sin vän. Annars dödar kidnapparna Laura.

Kan kidnappningen ha något med ungdomsåren i Franska främlingslegionen att göra? En tjänstgöring som slutade i Rwanda i april 1994, samtidigt som det grymma folkmordet i landet inleddes. Allt pekar på att kidnappningen bara är början på ett spel med extrema insatser.

Caroline Svedin Gyllensvärd från Stockholmspolisen blir, tack vare sin koppling till Interpol, en av nyckelpersonerna för att förstå vilka mörka krafter som står bakom den stora konspirationen.

 

Veteran lånar rösten åt debutant

Jag blev lite lycklig när jag såg att det var Magnus Roosmann som lånat rösten till Den svenske legionären. Han är en av mina manliga favoritinläsare och gör här i vanlig ordning ett gediget jobb med att blåsa liv i Aktander Navabs vassa debut.

 

Lite Bond, lite Wilderäng, lite Bourne

Legionären tar oss med till en massa platser i Europa och tempot är högt rakt igenom, lite som en svensk Bond, eller Hamilton. Det spelas upp på många sätt likt en klassisk actionthriller och för mina tankar till bland annat Bourne-filmerna, med ett stänk av Wilderängs politiska thrillers – men utan samma stridspittfetischism och stelhet. Det är kanske inget nytt under solen i sig, men det gör ingenting. Det är spännande rakt igenom och dessutom ganska smart. Jag gillar hur man blandat in historiska händelser i mixen på ett trovärdigt sätt. Karaktärerna är trevliga att följa och växer på en med tiden, men det är intrigen man verkligen fastnar för, det andra är lite sekundärt. På det stora hela gillar jag det här väldigt mycket och det ska bli riktigt spännande att se vad Aktander Navab har att bjuda på i en uppföljare, för Den svenske legionären ligger uppe på Storytel som Legionärserien: 1.

Den svenske legionären landar på 4 av 5 pannkakor.

Förortssnuten, av Hanif Azizi och Markus Lutteman

Hanif berättar i en ärlig och intressant bok om att arbeta som polis i förorten och om sin uppväxt efter flykten till Sverige.

Om boken

“Hanif Azizi växer upp på en militärbas i Iraks öken. Hans föräldrar är krigare för den iranska rebellrörelsen Folkets Mujahedin och kampen mot Khomeini genomsyrar hela tillvaron. Efter att pappan dödats i kriget tar nioårige Hanif sin lillebror i handen och påbörjar en flykt som så småningom tar honom till Sverige. Han har svårt att finna sig tillrätta i det nya landet och i tonåren får han kontakt med den terroriststämplade rebellrörelsen på nytt. Lockad av gemenskap och en möjlig återförening med sin mamma åker han till Irak för att bli en krigare i Folkets Mujahedin.

Berättelsen kunde ha slutat här, men något händer som får livet att vända om. Istället återvänder Hanif till Sverige – och utbildar sig till polis.

Han söker en tjänst i Rinkeby, och får snart vara med om saker han aldrig trodde skulle kunna ske i Sverige. Förortssnuten är en verklighetsbaserad berättelse om flykt, utanförskap, radikalisering och livet i svenska utanförskapsområden. Det är en historia om vänskap, sammanhållning och om en poliskår som ställs inför en brutalitet den inte kan hantera.”

Författarinläsning

Hanif läser själv in sin bok och det är ett bra val. Som så ofta i biografier medför det en extra dimension och känns mer personligt. Dessutom gör han det väldigt bra.

Intressant och ärligt

Förortssnuten är väldigt intressant. På förhand tänkte jag att den kanske skulle kännas lite långrandig, inte minst med tanke på att den är nästan 12 timmar lång. Visst finns det ett par ställen där den tappar fart lite, men överlag tycker jag att man lyckas lägga upp berättandet på ett väl fungerande sätt. Man bryter även av berättelsen om Hanifs egna liv med världshändelser som gör det riktigt intressant. Att exempelvis följa med till Drottninggatan strax efter det hemska terrordådet är väldigt spännande. Det ger även en intressant och nyanserad insyn i rebellrörelsen och kulturella skillnader.

Mest fascinerande är att få följa med in i Rinkeby och de andra förorterna och ta del av hur man försöker jobba förebyggande, men även maktlösheten polisen ibland upplever och skillnaderna i hantering som verkligen tyder på att det finns olika, osynliga skikt i samhället. Det är en viktig bok som ger perspektiv.

Förortssnuten är intressant och medryckande. 4 av 5 pannkakor.