Brinn mig en sol, av Christoffer Carlsson
Christoffer Carlsson har tidigare skrivit serien om Leo Junker (som jag inte lyssnat på) och Järtecken (som jag lyssnat på och recenserat). Detta är hans senaste, som redan nominerats i kategorin Årets bok.
Om boken
“I februari 1986 sker det första mordet i byn Tiarp på Nyårsåsen utanför Halmstad.
För polisen Sven och hans son Vidar blir det en avgörande tid. Landet är i chock efter mordet på Olof Palme. Medan Vidar söker sin väg mot vuxenlivet, tvingas Sven in i mörkret på Nyårsåsen för att jaga Tiarpsmannen: Vem är han? Vem blir hans nästa offer? Och vem är författaren som långt senare återger historien – varför skriver han?
“Brinn mig en sol” är en kriminalroman om sanning, skuld och ansvar i en tid då Sverige förändras bortom igenkänning.”
Författarinläsning
Till skillnad från tidigare böcker har man här valt att låta Carlsson själv läsa in boken. Om detta har jag läst både ris och ros i kommentarsfältet på Storytel, men personligen kan jag konstatera att det var rätt val. Jag tycker att han gör ett riktigt bra jobb med lagom dos inlevelse. Hans dialekt gör även sitt för att tillföra ytterligare en dimension. Det blir lite mysigt, helt enkelt.
Språkligt mästerlig
Jag var inte överdrivet förtjust i förra boken Järtecken, men slogs redan där av Carlssons språkbruk, som är minst sagt fenomenalt. Jag överdriver inte när jag skriver att det här är en av de mest välskrivna böcker jag läst på väldigt länge. Jag skrattar rakt ut vid en underbar beskrivning av en bok som en av karaktärerna läst men haft svårt för på grund av alltför många karaktärer. Punchlinen med Robinson Crusoe är fantastisk. Det känns som om Carlsson valt vartenda ord på vågskål för att få ett så bra och vackert flyt som möjligt. So far so good, men hur håller resten av ingredienserna?
Sävlig kriminalare
Brinn mig en sol lär, i likhet med Järtecken, vara en rejäl vågdelare. Det finns mycket att gilla med boken – karaktärerna är oerhört välgestaltade och känns levande. Men. Jag fastnar aldrig för intrigen … Berättandet är på tok för sävligt. Det glimmar till någon gång här och där, men blir inte direkt spännande förrän framåt sluttampen. Faktum är att jag vid ett par tillfällen under bokens speltid kommer på mig själv med att nästan ha glömt av vad den handlar om. Väldigt personligt, jag vet, och boken har mottagit oerhört mycket positiv respons (Årets bok-nomineringen som nämnts tidigare), men så vet jag mycket väl att jag inte är förtjust i alltför långsamma böcker. Därav blir denna svår att betygsätta, då så många saker sitter som en smäck. Men …
