Honungsapan, av André Catry
En hackerthriller med en dos action, kan det vara något?
Om boken
När en massiv cyberattack gör internet oanvändbart, samtidigt som missiler utplånar Amazons och Microsofts datacenter i Sörmland och elnätet saboteras, är Sverige illa ute. Den kvinnliga KSI-agenten MAC jagar en stulen container som innehåller svenska myndigheters backuper, samtidigt som främmande makt verkar vara på väg att angripa Gotland. Regeringen står handfallen utan kommunikationsmöjligheter. När nätet väl kommer igång igen, sprids en deep fake-video där statsministern ses hylla Ryssland och anklaga USA för spioneri. Situationen ställs på sin spets: Går ett fullskaligt krig att undvika och hur ser egentligen krig ut nuförtiden?
Honungsapan är en actionroman om hot som inte bara är realistiska, utan rentav sannolika, skriven för alla älskare av verklighetsnära, blandvändande spänningsböcker.
Känsligt med inläsning
Honungsapan är inläst av skådespelaren Louise Ryme. Hon har inte överdrivet många ljudböcker på sin repertoar och det märks bitvis. Det är ingen dålig inläsning, det vill jag inte säga, men det känns bitvis lite mekaniskt, vilket i och för sig kan ha att göra med innehållet. Jag har svårt att bestämma mig här.
En hackare mitt ibland oss
André Catry är en av Sveriges främsta IT-säkerhetsprofiler, som tydligen vunnit hacker-VM, arbetat åt bland annat Försvarsmakten och även fått erbjudanden om att agera agent åt främmande makt (detta är taget från bokinformationen på Storytel). Detta är något som märks i bokens innehåll, för jäklar vad mycket tid Catry måste lagt ned på research (och jag kan tänka mig att han gjort det mest med ett leende på läpparna).
Politisk hacker-action
Honungsapan (är det en säljande titel, förresten? För mig som inte visste vad en honey monkey var innan, och egentligen inte får det skrivet på näsan i boken vad jag minns, även om jag förstår innebörden. Men nog dras ögonen till en sån titel), är en politisk actionroman som känns väldigt på tapeten, för att använda ett slitet uttryck. Stora delar av intrigen känns väldigt realistisk och trolig. Mitt främsta problem, och de som läst merparten av mina recensioner känner redan till det, är att jag inte är överdrivet förtjust i genren. När det osar politik så slår jag lätt dövörat till. Här tycker jag dock att Catry lyckas rätt bra och det har vi ett högt tempo att tacka för det. Det i kombination med det faktum att boken bjuder på en del nya, trevliga intryck.
Däremot tycker jag aldrig riktigt att spänningen infinner sig. Om det beror på mina svala känslor för typen av bok, inläsningen som bitvis känns mekanisk eller annat vet jag inte, men jag dras inte riktigt in, även om det glimmar till. Kanske beror det även på att jag inte direkt känner något för karaktärerna. Däremot tror jag att materialet skulle göra sig ypperligt som en miniserie eller actionrulle och jag tror vi kommer få läsa mycket av Catry i framtiden, för är man en sucker för såna här böcker så lär man älska Honungsapan.