Dom meddelas redan i natt, av Dag Öhrlund
Öhrlund är tillbaka med tredje boken om domaren Suzanne Eriks. I vanlig ordning toppar den populäre popcorn-författaren listorna på Storytel efter bara någon vecka.
Om boken
“Världen är full av idioter och irritationsmoment. På jobbet är det den smygfisande kollegan, i stallet de outhärdliga överklassmammorna, och hemma går maken Mats runt i sina fula gabardinbyxor och förbereder fredagsmys med taco. Men värst av allt är alla mördare och våldtäktsmän som förstör vårt fina land. Suzanne Eriks står knappt ut, men som tur är vet hon att hantera buset. Det som inte samhället klarar av att städa upp får helt enkelt någon annan ta hand om. Livet leker för Suzanne men samtidigt som hon tar sig an ett stort nytt ”städuppdrag” börjar polisen komma henne på spåren. Maken Mats talar om skilsmässa och väninnan Jessica väntar barn med sin nya kärlek och blir alltmer ovillig att delta i deras gemensamma upptåg. Börjar verkligheten komma i kapp hovrättsdomaren Suzanne Eriks?”
En van inläsare
Anna Maria Käll står för inläsning. Jag brukar oftast gilla Källs inläsningar, även om ett par undantag har funnits. I det här fallet tycker jag att hon sköter sig riktigt bra, med passande nivå på dramatisering.
Suzanne Silfverbielke
Ja, det är ju ingen nyhet att Öhrlunds nya psykopatkaraktär egentligen är en kvinnlig version av den skojsige champagne- och våldtäktsidkande Christopher Silfverbielke. På gott och ont. I första boken tyckte jag att Eriks var rätt rolig att följa, men såhär i bok tre är det lite väl likt, och lite väl enkelspårigt …
Silkestunn intrig som underhåller
… Och vi fortsätter lite på samma spår som ovan. Intrigen i denna tredje del är väldigt tunn, så pass att jag emellanåt undrar om den ens existerar. Fokuset på sex tillhör i och för sig Öhrlunds signum, men här blir det faktiskt bitvis rent ut sagt fånigt. Men ändock underhållande, även om det sällan blir direkt spännande. Likaså är det lite väl mycket och täta repetitioner (tappar räkningen på hur många gånger Eriks tänker tillbaka på en viss trekant och vilken makt de två övriga deltagarna har över henne). En sak den här boken saknar, som den bitvis genialiska serien om Ewert Truut har i massor, är riktigt intressanta karaktärer. Suzanne är bitvis småkul att följa, men de övriga lämnar inga direkta avtryck. Nu har jag delat ut en hel del smisk – förlåt, ris – men det är dags att lyfta fram de bra bitarna:
Öhrlund har ett underhållande och levande språk som alltid för oss framåt. Rappt, ofta komiskt. Dialogerna är också fyndiga och välskrivna.
Det ska även tillskrivas en REJÄL eloge, för det krävs en riktigt duktig författare för att få en bok med så här pass tunn intrig och repetitivt händelsemönster och ändå lyckas underhålla mig rakt igenom. Det är Öhrlunds största styrka i den här serien och ett av bevisen på ett han kan underhålla på allvar är böckernas fortsatta höga placeringar. Men personligen ser jag hellre att han fortsätter med Truut & Co.
Dom meddelas redan imorgon landar på 3 av 5 pannkakor.