Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Skärvor

Skärvor, av Liselotte Divelli

Skärvor är bok tre i Divellis serie Mörkrets lag. Tidigare delar heter just Mörkrets lag, följt av Skott och är två riktigt täta och bra böcker och åtminstone den första ska vara delvis baserad på en sann historia.

Om boken

“Närpoliserna Micke Ståhl och Fredrik Flink skickas på ett larm gällande en misshandlad tonårsflicka. Det som istället möter dem är så fruktansvärt att livet tillfälligt stannar upp.

Stefan Andreason, president för Rubicon Mc Stockholm, har skrapat ihop ett par timmar av ledig tid. Med sin fru Carina njuter han av en romantisk åktur på motorcykeln.
Strax innan de är hemma ser de hur det varma solskenet skiftar till ett iskallt hav av flammande blått ljus. Polisbilar och andra räddningsfordon har invaderat deras egendom.
De stannar till för att försöka förstå vad det är som pågår. Trots Stefans svärande åsikter om snutar och olagliga razzior börjar deras fasader att rämna när de kör den sista biten hem.

”Stefan”, kvider Carina. ”Ungarna”…

Förintad i ett dovt vakuum försöker Stefan Andreason desperat att hantera sin nya verklighet. Förmågan till rationella tankar har försvunnit. Sakta men säkert börjar han inse vidden av sveket som har drabbat honom.

Tragedin sveper med sig allt i sin väg och triggar igång det som borde vara begravt. De inblandade poliserna ställs inför beslut som aldrig skulle behöva fattas och som i slutändan får förödande konsekvenser.”

Ondskans Wilson

Nej, rubriken tyder inte på en volleyball besatt av en demon, utan på inläsaren Andreas Wilson, mest känd som sin prestation som huvudrollen i filmatiseringen Jan Guillous (eller Jangelljoe, som en dalmas till klasskamrat uttalade det) bok. Wilsons röst kan dra mot det monotona, men till skillnad från exempelvis veteranen Ludvig Josephsson tycker jag inte att han faller ned i träsket utan sköter sig riktigt bra. Ett plus för att han även får till engelska uttal utan att man behövas skämmas.

Välskriven spänning

Divelli slänger oss genast in i händelsernas centrum och Skärvor är spännande rakt igenom. Det finns egentligen inga passager som känns onödiga eller direkt drar ned på tempot överdrivet mycket utan det hela är uppbyggt riktigt snyggt och intensivt.

Vardagskrim

Jag är ganska förtjust i berättelser (oavsett om det är på film, serie eller bok) som handlar om organiserad brottslighet. Det här någonting eggande och intressant och jag kan inte undvika att dra paralleller mellan Skärvor och min egen kommande krim, som hanterar ämnet om än på ett helt annat (och kanske mindre realistiskt) sätt. Karaktärerna känns trovärdiga, dialogen är riktigt snyggt skriven och även om jag kan tänka mig att det (vilket även sägs i bokens början) tas vissa friheter med hur rättsväsendet arbetar så finns det inget som stör. Tvärtom. För min del är det här väldigt nära helgjuten spänning, något jag skulle vilja se som film. Mörkret som gömmer sig inom många av karaktärerna är spännande och obehagligt, slutet är rafflande, snyggt och bygger ju faktiskt upp för en potentiell (men inte nödvändig) uppföljare. Det här är en av årets hittills trevligaste överraskningar i bokform (inte för att jag fått så många andra överraskningar utöver ett återvändande nageltrång, men nu pratade vi om trevligheter).

Skärvor kammar hem en fullpott. 5 av 5 pannkakor.

 

Lämna ett svar

Till startsidan