Snuten på Dårön, av Kent Klint Engman
Detta är Kent Klint Engmans tredje (?) bok. Tidigare har det varit någon form av fantasy (den första ligger i Storytel-hyllan, men jag har en del annat att beta av innan). Med Snuten på Dårön, en titel som får mig att tänka på såväl Snuten i Hollywood som Sekten på Dimön och Morden på Mörkö, bjuder Kent på … ja, vad? Det får ni läsa här.
Om boken
“Den arbetslöse, före detta bruksarbetaren Knujt Maxner blir kallad till Gallbjäre, en ö utanför kusten i Nordanstig i Hälsingland där det finns ett mentalsjukhus. En av patienterna vill tala med honom. Samtidigt upptäcks ett ohyggligt mord på en ung pojke. Öborna inväntar en ny polis, men av någon anledning förväxlas Knujt med den nya polisen. Att vara polis är ju ändå Knujts högsta önskan. Det dröjer inte länge förrän han inser att allt inte står rätt till på ön. Han ser saker som han har svårt att förklara och den ena öbon är konstigare än den andra. Man skulle kunna sammanfatta berättelsen med ”Arkiv-X på en Twin Peaks ö i Hälsingland”
Unik inläsning
Klintan står själv för inläsningen av Dårön (och tidigare böcker) och det skulle jag vilja börja med att lyfta fram som en av bokens absolut största styrkor, för det är svårt att värja sig. Det bres på med hälsingedialekt i såväl intrig som dialog och det ska tilläggas att Klintan även gör x antal andra dialekter riktigt bra. Karaktärerna får egna röster och berättelsen får ett annat liv tack vare det lite teatraliska och ibland överdrivna som funkar väldigt bra ihop med det skruvade innehållet.
Parodin på Dårön
Det finns mycket att älska med Dårön. Språket sitter som en smäck. Intrigen i sig kanske spretar lite bitvis, men det är skönt att man aldrig vet vad fasen man har att vänta sig för djävulskap för är det något Kent Klint Engman är så är det påhittig. För mig som lyssnat på väldigt mycket spänningsromaner och deckare, ibland så pass många och med så pass liknande innehåll att jag faktiskt kan ha svårt att skilja dem åt, är det väldigt befriande med en riktigt skruvad parodi, allt med glimten i ögat.
Galenskaper rakt igenom
Mycket ros ovan, och väl värd, för Dårön är verkligen en säregen och härlig upplevelse. Säreget är ett ord som även går att applicera på – precis – varenda en av karaktärerna som florerar i boken. Det är underhållande, men jag kan även uppleva att det blir lite lätt tjatigt när varje karaktär, oavsett om det är viktiga karaktärer eller biroller som är med korta stunder, tycks tävla om vem som sticker ut mest. Ofta roligt, men inte alltid. Sedan ska även tilläggas att det underhållande spektaklet, sett till vändpunkter och en intrig som inte är jättedjup, bitvis känns lite väl lång. Man hade säkert kunnat klippa bort lite dödkött, men det är en högst personlig upplevelse. Längden till trots håller Klintan intresset uppe rakt igenom tack vare sin finurlighet, humor och unika inläsning.
