Recension: Detektiv på hett plåttak

Detektiv på hett plåttak, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Katarinas Eminenta Detektivbyrå återvänder i andra delen av den lättsamma deckarserien om den choklad- och bubbelälskande nyblivna detektiven och hennes vän Greta.

Om boken

“Katarina Zapp, nybliven privatdetektiv och ­allmän spänningsnarkoman, har inte mer än ­hunnit sätta upp skylten för Luleås första detektiv­byrå förrän hon får två fall att lösa. Även om Katarina inte direkt känner kriminalhisto­riens vingslag av att hitta en ­försvunnen katt.
Men det andra fallet, där en kvinna tror att ­hennes pensionerade bror blivit mördad, är ­desto mer intressant. Och efter en hel del ­grävande runtomkring i Norrbotten är Katarina och bästa vännen Greta övertygade om att det ligger mer bakom både dödsfallet och den bortsprungna katten.”

Jelinek på hett plåttak

Precis som i första delen är det Ellen Jelinek som lånar ut sin röst mot betalning för att bringa mysdeckaren till liv. Hon är som klippt och skuren för materialet.

Mer fart, samma humor, lika mycket bubbel

Första delen om detektivbyrån (även den recenserad här i somras) var riktigt underhållande, även för mig som på förhand kanske tyckte att kombon feelgood och deckare = mysdeckare inte riktigt skulle vara något för moí. I uppföljaren har vi redan lärt känna karaktärerna, som här fördjupas med bland annat potentiella kärleksintressen och när introduktionerna är förbi blir det lite mer flyt i intrigen. Åter är den underbara humorn, som ofta får mig att både dra på smilbanden och skratta rakt ut (Brunöga i våra hjärtan!). Katarinas förkärlek för diverse onyttigheter får också mycket utrymme och jag skrattade rakt ut åt hennes version av tallriksmodellen.

Spänningshumor

Intrigen är intressant och grymt underhållande rakt igenom och det får sägas att humorn här ersätter det krut som i en vanlig “mörk” deckare kanske skulle ha lagts på vad som anses spännande … och jag älskar det. Även om det inte blir direkt spännande så är det sånt jäkla trevligt flyt i intrigerna, såväl Katarinas trevande privata steg in i kärlekslivet som fallet dom utreder. Och när hon i början blir lycklig över att “äntligen” kanske ha fått ett mordfall på agendan – ja, då blir även jag lite lycklig. Sen innehåller “Detektiv på hett plåttak” en av världens absolut bästa cameos (Endast Stephen King’s skämsroliga cameo som pizzabud i filmatiseringen av Rose Red med tillhörande kommentar “What its this, some kind of haunted house?” står högre). Johan Anderblad och hans lilla pipande vän Pipen snurrar förbi och visar potentiellt sina mörkare sidor.

Detektiv på hett plåttak är en underbart rolig och mysig historia som är svår att inte älska. 4,5 av 5 pannkakor.

Pipen och Johan. Inte så jävla oskyldiga som trodde?

 

Recension: Sveablot – Dödsbringaren

Sveablot: Dödsbringaren, av Jan-Erik Ullström

Jan-Erik Ullström bjuder in oss till en fantasydrypande alternativ version av den svenska historien.

Om boken

“När Sebastian år 1718, med fingret på avtryckaren, står redo att avsluta den svenske konungens liv, är det långt ifrån första gången han påverkat historiens gång. I eviga tider har han varit handgången man åt de som egentligen styr över riket. De som har makten och visheten att utse vilka av skuggornas och legendernas varelser som ska få beträda tronen och snärja sig kring regentlängden. Väsen vars sanna natur människorna blott anar – eller faller offer för. När nu ulvens tid har runnit ut står andra redo. Karl XII kommer falla död ner, men sanningen om hans hädanfärd är ett större hot mot landet än den silverknapp som blir hans öde.”

Reine Inläsare

Reine Brynolfsson är en duktig veteran, både som inläsare och skådespelare. Det kan bli lite monotont att lyssna till hans lite nasala stämma i 14 timmar, men så upplever jag å andra sidan många inläsare. Inte nasala, alltså, utan att det kan bli lite monotont.

Välskriven berättelse

Sveablot är min första bekantskap med Ullströms författarskap och en bok jag läst mycket om på förhand. Jag älskar hans språk. Det är vackert, målande och lätt att följa med i “melodin”. Inbjudande, kanske är ett bra sammanfattande ord. Han slänger genast in oss i en alternativ version av vår värld där mycket känns igen men mycket är som det inte borde vara – eller är det såhär historiens vingslag såg ut på riktigt? Karaktärerna är intressanta och överraskar en emellanåt med att handla på sätt man kanske inte väntat sig. Sånt gillar jag.

Historisk fantasy

Ja, historisk fantasy är väl vad man bör kalla det, eller? Jag gillar det här skarpt, trots att jag inte riktigt “borde” göra det. Varför? Jag är ingen storkonsument av fantasy (Herr Motsägelsefull som själv skrivit en fantasyroman, jag vet) och heller ingen som får ståfräs av svensk historia. Av just dessa anledningar så kan det hända att mitt fokus skiftar och det har absolut inget med kvalitén på berättelsen att göra – för den är fartfylld, snyggt hopbyggd och iscensatt. Det jag vill lyfta fram som bokens absolut främsta styrka, utöver språket och flytet, är hur löjligt jäkla fantasifull den är – och det fungerar så bra! Även om det är fantasyelement vi pratar om så skrivs det in i berättelsen på ett sätt som gör att det mesta (kanske inte allt) känns så självklart. Kanske inte RIKTIGT så att jag börjar omvärdera det jag minns av svensk historia från skoltiden, men det är så snyggt invävt i vår värld. En gigantisk jäkla eloge till den!

Sveablot, första delen i en tänkt serie, imponerar. 4 av 5 pannkakor.

Recension: Losing big or losing everything

Losing big or losing everything, av Niclas Christoffer

Niclas Christoffer har tidigare skrivit flera riktigt starka ungdomsböcker som avhandlar olika ämnen som mobbing och psykisk ohälsa. Hans senaste vandrar också kring dessa teman men är något helt annat än tidigare böcker.

Om boken

“Hungerspelen möter Biggest Loser i komikern Niclas Christoffers drastiska dystopi om ett framtida Sverige där vikten och hälsan helt och hållet bestämmer dina rättigheter. De 14-åriga tvillingarna Xerena och Xerene hamnar i världens populäraste dokusåpa – Losing big or losing everything där allt handlar om att gå ner i vikt. Vinnaren får tillbaka alla sina rättigheter och får leva ett liv i lyx med alla bekvämligheter. Men det finns en hake – de som inte vinner dör … ”

En okänd röst

Hanna Ardéhn, känd från starka Netflix-serien “Störst av allt” står för inläsningen och är en för mig sedan tidigare okänd ljudboksröst. Hon gör ett riktigt, riktigt bra jobb.

Hunger Games på skånska

När jag började lyssna på “Losing big … ” hörde jag av någon anledning i bakhuvudet hur Niclas uttalar Hunger Games med skånsk dialekt. Ni vet. “Hangööööö Geejms”. Och nog finns det likheter med Suzanne Collins omåttligt populära böcker om Katniss Everdeen. Mer när man läser baksidestexten än när man börjar plöja den faktiska boken, ska dock sägas – positivt menat! Som förhandsinformationen avslöjar så är det mycket riktigt en finurlig crossover mellan Hunger games (och Battle Royale!) och Biggest loser. En obehaglig och samtidigt befriande sådan.

Ungdomsbok, säger du?

“Losing big … ” är kategoriserad som en ungdomsbok, men jag tycker definitivt inte att man ska sätta någon form av åldersstämpel, för det här fungerar minst lika bra för vuxna som för ungdomar – inte minst vill jag påtala att budskapet är minst lika viktigt att ta till sig för både unga och vuxna.

Komiker, satiriker

Niclas är ståuppkomiker, något som kanske inte märks mycket av i hans väldigt seriösa (och viktiga!) böcker. I “Losing big … ” bjuds dock på fantastisk satir av ett fantastiskt märkligt samhälle. Jag drar ofta på smilbanden och skakar på huvudet åt underbara detaljer. “Losing big … ” är oerhört välskriven, genomtänkt och smart. Det ska även sägas att detta, till skillnad från nämnda “Hunger Games” inte är särskilt våldsam, tro’t eller ej. Niclas lyckas med små medel och utan onödiga detaljer förmedla precis tillräckligt. Det finns oerhört mycket att älska. Jag tycker väldigt mycket om samtliga av Niclas Christoffers böcker, men “Losing big … ” är hans helt klart bästa hittills.

Jag slår vad om att den vinner nästa års Storytel Awards i kategori ungdomsbok samt att Netflix (eller helst någon annan som inte vill superstressa fram en slutprodukt) filmatiserar trilogin.

Författare Niclas Christoffer.

Losing big or losing everything kammar hem fullpott. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Gården

Gården, av Lars Wernström

Wernström debuterade förra året med Allt du gör, en riktigt spännande och välskriven roman om privatdetektiven Erik Sandell. Detta är uppföljaren.

Om boken

“Privatutredaren Erik Sandell får i uppdrag att utreda en ung kvinnas försvinnande. Föräldrarna tror att deras dotter, Wendela, håller sig borta för att hon inte vill påbörja sin utbildning på Handelshögskolan, men Erik och hans kollega Jessica hittar snart tecken på att försvinnandet inte är frivilligt. En makaber upptäckt gör dem osäkra på om de ska fortsätta sin utredning, eller om de borde blanda in polisen.
Gården är andra delen i Lars Wernströms spännande och underhållande deckarserie om Erik Sandell, det svarta fåret i en ansedd överklassfamilj. Tillsammans med kollegorna Jessica Wallman och Kristian Strååt driver han en utredningsbyrå i Danderyd i norra Stockholm. De tar uppdragen som polisen inte kan eller vill åta sig. Ibland från uppdragsgivare som är mer tvivelaktiga än de från början anar.”

Duktig inläsare

Skådespelaren Björn Bengtsson, känd från bland annat Johan Falk-filmerna, lånar ut sin röst även till uppföljaren och här finns inget att klaga på. Bengtsson gör ett riktigt bra jobb och hans röst passar materialet perfekt.

Spännande utan episoder

Första boken släpptes uppdelad i flera delar, vilket att döma av kommentarer störde flera (jag har själv inte mycket till övers för episodbaserade böcker). Detta tog tack och lov förlaget till sig, vilket jag är glad över, för Allt du gör var en imponerande debut som förtjänar sin publik. Uppföljaren har man då valt att släppa i ett stycke direkt.

Spännande intrig

Det är spännande att åter få följa Sandell Investigation. Gården utspelar sig på många vis likt en typisk deckare, men känns ändå på något sätt som en frisk fläkt. Det är hög fart, obehagligt, aktuellt och vi bjuds även på spridda skurar av välbehövlig nedtonad humor. Vi lär även känna Erik Sandell lite mer och han är en sympatisk karaktär att följa. Rent innehålls- och utförandemässigt överskiner Gården på många sett första delen. Kanske beror det på att vi nu känner karaktärerna, bakgrunden och därmed kan slängas rakt in i spänningen medan saker utvecklas under resans gång.

Välskrivet

Gården är, precis som första delen, väldigt välskriven. Jag gillar verkligen Wernströms korta, snygga meningsuppbyggnader. Vackert beskrivna miljöer utan att gå in i onödig detalj – detsamma gäller de råare delarna av intrigen som är mycket effektivt berättade och lämnar mycket åt fantasin istället för att måla upp allsköns äckel alltför mycket. Jag ser verkligen fram emot att följa Sandells fortsatta framsteg med detektivbyrån och den egna jakten på uteblivna svar.

Wernström imponerar med sin uppföljare. 4,5 av 5 pannkakor till Gården.

Recension: Victoria Bonde – Utan minne

Victoria Bonde – Utan minne, av Leffe Grimwalker

Så är han åter aktuell, Tick tack-mannen Grimwalker. Första delen i serien om Victoria Bonde var, liksom övriga Grimwalker-böcker jag lyssnat på, riktigt jäkla bra.

Om boken

“Mitt namn är Victoria Bonde, och jag är en riktig snut. Har faktiskt bäst uppklarningsprocent av alla. Så inte undra på att jag blir sur när jag åker på ett typiskt gängmord med två kriminella som hittats döda i Tyresta nationalpark. Fast inget är så enkelt som det kan verka, visar det sig. För när en man med minnesförlust vägrar samarbeta med polisen, om han inte får prata med mig, borde jag kanske backat. Men det gjorde jag inte – och det förändrade allt. Mitt förflutna har kommit ikapp mig och nu nafsar det mig i hälarna.”

En veteran i öronen

Gunilla Leining står för inläsning och vad kan jag säga? Hon gör ett fenomenalt jobb som vanligt och det är trevligt att lyssna till henne efter ett litet “avbrott”, då jag tidigare i somras plöjde tre eller fyra böcker på raken, i samma genre och samtliga med Leining som inläsare.

Bonde, Victoria Bonde

Andra delen om Victoria Bonde drar, i vanligt Grimwalker-manér, igång med en rivstart och håller sedan farten så gott som rakt igenom. Bonde är cool och intrigen och dess vändningar härliga att följa. Jag gillar verkligen den här typen av spänningsroman som knappt stannar upp för en andningspaus. Det är väldigt filmiskt (Netflix, när börjar ni producera serien?!) och det råder lite ADHD över uppbyggandet, inte på så vis att man lämnar något ofärdigt eller löst utan för att det händer saker hela tiden. Och det är ju jävligt skoj, för då riskerar jag aldrig att tappa fokus för att hjärnan springer maraton medan jag kör bil.

Grimverse

Jag gillar verkligen att Grimwalker blandar in Tick tack-mannen Niklas i Bonde-intrigen. Dom är ett kick-ass-par och det ska bli jäkligt spännande att följa med på resan. Återigen är det här, liksom Storm-böckerna, som upplagt för filmatisering och jag kan inte hålla mig ifrån att drömma lite stort om att de tre ska få mötas. Hell, han kanske rent av slänger in Havrefarsan i intrigen också. Som ett Grimverse, istället för superhjältarnas Marvelverse.

Välkänd stil

Vid det här laget vet man vad man har att vänta sig av en Grimwalker-bok (och det gäller bevisligen oavsett om förnamnet är Leffe eller Caroline, med tanke på att hennes suveräna Vågbrytarna gick i samma stil, om än mörkare): Det är rappt berättat med coola karaktärer, lite trevlig humor och mycket svordomar på engelska, en trevlig dos våld och en chans till sex. Det är ett rejält adrenalinpåslag och man har aldrig tråkigt och vet ni vad? När det blir spännande så blir det r-i-k-t-i-g-t spännande. Fråga bara recensenten/författaren/entreprenören som körde åt fel håll på motorvägen (inte mot trafiken alltså, utan mot fel destination) i ungefär tio minuter utan att märka det för att han var mitt uppe i en slutstrid – och då är vanligtvis mitt kontrollbehov ungefär lika stort som Trumps ego.

Författare Leffe Grimwalker

Utan minne landar på solklara 5 av 5 pannkakor.

Recension: En familjetragedi

En familjetragedi, av Mattias Edvardsson

Så är mästaren Edvardsson tillbaka med en ny roman. Mästare, tänker ni? Ja, En helt vanlig familj och Goda grannar räknar jag ju faktiskt som två av de absolut bästa romaner jag lyssnat på under senaste åren. Främst den sistnämnda.

Om boken

“Tre unga människor. Två mord. Men finns det mer än en sanning?

Bill Olssons ekonomi är körd i botten. Han kämpar för att försörja sin dotter och hyr ut ett rum till studenten Karla, som äntligen gjort sig fri från sin missbrukande mamma.

För att finansiera sina juridikstudier börjar Karla städa hos barnläkaren Steven Rytter och hans fru Regina. Men snart förstår hon att allt inte står rätt till i huset. Varför tillbringar Regina dagarna instängd i ett mörkt sovrum?

Samtidigt är Jennica mitt uppe i en trettioårskris. Via Tinder möter hon Steven och blir stormförälskad.

När Steven och Regina hittas döda i sitt hem blir Bill snart misstänkt. Fram växer en berättelse om en förtvivlad pappa som blivit desperat, och om ett läkarpar som förhåller sig fritt till alla regler.”

En hel ensemble

Det vanligaste är en inläsare per bok. Personligen har jag blivit väldigt förtjust i böcker som delats upp på flera inläsare – lyckade exempel på detta är bland annat Mats Strandbergs melankoliska Slutet och Nils-Petter Löfs portalfantasy Drakens penna, där jag tycker jag att mixen av inläsare ger en ny dimension till berättelsen. I En familjetragedi har man tagit det steget längre och delat upp boken på inte mindre än fem inläsare – Magnus Roosmann, Per Juhlin, Christoffer Svensson, Frida Hallgren och Johanna Lazcano. Mastigt? Ja. Fungerar det? Absolut. Jag kan tänka mig att somliga stör sig på uppdelningen, kanske menar på att det tar onödigt fokus från berättelsen. Jag är inte av den uppfattningen. Snarare blir det mer som att leva sig in i en film, och det gillar jag ju. Möjligen hade upplevelsen störts om någon eller flera av uppläsarna inte gjorde ett bra jobb – men det är inget man behöver oroa sig för här. Jag tycker ensemble-inläsningen gör mycket för boken. Och ett längre stycke om inläsning än det här lär ni inte få i någon gången eller kommande recension.

Språkmässig njutning

Edvardsson lyckas, precis som i tidigare böcker jag lyssnat på, förtrolla med språket. Det är både enkelt, lättläst, vackert och vardagligt på samma gång. Sömlöst, rappt och jag vill nog även slå ett slag för att Edvardsson är en av våra främsta författare när det kommer till dialog som känns realistisk.

Psykologi och karaktärer

Jag läser mig till att Mattias Edvardsson är lärare i bland annat psykologi, och det ante mig, för det märks att han gillar det. Psykologin är i min mening den viktigaste och kanske bäst fungerande delen av intrigen i hans föregående böcker. Han gräver sig in i karaktärernas lager och avslöjar svagheter, styrkor och högst mänskliga drag. En familjetragedi är inget undantag, men jag upplever den inte riktigt lika djuplodande även om karaktärerna är lika välgestaltade och mänskliga som alltid.

Mord, Tinder och missbruk

Som vanligt bygger Edvardsson upp intrigen på ett jäkligt snyggt sätt. Med enkla medel, och utan att det nödvändigtvis händer särskilt mycket hela tiden lyckas han ändå hålla igång spänningen och hålla mig fast i ett grepp som få andra lyckas med. Det är imponerande. Jag dras dock inte in i intrigen på samma sätt som i tidigare böcker och drabbas inte av samma känslostorm som främst Goda grannar bjöd på. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Med det sagt är En familjetragedi fortfarande fruktansvärt välskriven, intressant och spännande rakt igenom även om den inte puttar Goda grannar från piedestalen. Det gör å andra sidan få andra böcker.

Författare Mattias Edvardsson.

En familjetragedi landar på 4 av 5 pannkakor.

Recension: Sönderlandet

Sönderlandet, av Johan Ripås

Journalisten och författaren Ripås släpper en ny spänningsroman. Jag har tidigare lyssnat på (och recenserat) hans gripande När himlen faller ner.

Om boken

“Från Sönderlandets öar fem, kommer ingen levande hem.
Det har gått ett år sedan Nora Wagners närmaste kollega sköts till döds. Både hon själv och hennes kollegor anser att hon borde ha kunnat stoppa mordet, och mardrömmarna förföljer henne. Hennes närmaste chef skickar iväg henne på en nyinrättad tjänst i skärgården för att ge henne tid att läka.
Men ute bland öarna vilar sedan länge dolda hemligheter och när en ung kvinna faller ihop medvetslös på polisstationens golv dras Nora in i ett händelseförlopp långt större än hon kunnat ana. Till slut vet hon inte vem som är vän och vem som är fiende.
Tre år tidigare reser en kolonn av svenska läkare och FN-soldater genom Kongo för att rädda liv. När de blir kidnappade av gerillan och placerade i fångläger finns det bara ett sätt att överleva: att hålla ihop gruppen, vad som än händer.
Sönderlandet är en underhållande och spännande kriminalroman. Men det är också en berättelse om vad som händer med människor när de pressas till det yttersta och är tvungna att välja mellan att dö eller låta dö. Det är den första boken om polisen Nora Wagner.”

Duktig uppläsare

Mirja Turestedt står för inläsning av Sönderlandet. Hon är i vanlig ordning riktigt duktig, här finns egentligen inget alls att anmärka på.

Välskrivet

Ripås är en duktig författare, vi kan väl börja där? Han skriver på ett sätt som gör att man genast dras in. Språket är vackert och levande och samtidigt lätt att ta till sig. Det är relativt korta kapitel och pulsen finns med mest hela tiden.

Hemskt och brutalt

Ripås har en förmåga att med få ord få mig att måla upp väldigt levande bilder. När det är våldsamt och brutalt så känns det verkligen just så även om jag inte upplever att man vältrar sig i onödan – likförbaskat innehåller Sönderlandet ett par våldsamma snuttar som biter sig fast i min skalle i form av små obehagliga filmsnuttar. Främst handlar det om de delar som utspelar sig i Kongo. Det är i de kapitlen bokens absoluta puls, spänning och obehag återfinns. Det är dit jag vill tillbaka för att höra mer – på gott och ont. De kapitlen är nämligen betydligt mer spännande och drabbande än de som utspelar sig i Sverige.

Trovärdighet och gestaltning

Karaktärerna i Sönderlandet är välgestaltade och dialogen trovärdig. Nora är en tillräckligt intressant huvudperson, även om hon inte nödvändigtvis lämnar några bestående intryck i efterhand. Vid några tillfällen blir jag av någon anledning lite förvirrad och glömmer bort vem som är vem i handlingen – om det beror på tillfällig förvirring eller annat ska jag låta vara osagt. Jag gillar psykologin som påvisas, hur människor bryts ned och förändras när dom utsätts för extrema situationer. Det är intressant – men det blir lite problematiskt, för jag tycker dels att en viss förvandling (no spoilers) går lite väl fort och förenklat, sedan tycker jag även att trovärdigheten i en bok jag i många avseenden tycker känns realistisk, faller bort framåt slutet. Det finns delar som helt enkelt känns lite väl långsökta, även om människan är en komplex och märklig varelse.

Summering

Välskrivet, spännande och bitvis riktigt obehagligt. Sönderlandet är en mörk bok så gott som rakt igenom, riktigt dyster, precis som jag ofta gillar det. De här delarna jag känner blir långsökta och då berättelsen tappar i trovärdighet drar ned slutbetyget litegrann, men på det stora hela gillar jag verkligen vad Ripås fått ihop. Det bjuds på scenerier och infall vi kanske inte är direkt bortskämda med i krimgenren, och det gillar jag skarpt.

Författare Johan Ripås.

Sönderlandet landar på 3,5 av 5 pannkakor.