En familjetragedi, av Mattias Edvardsson
Så är mästaren Edvardsson tillbaka med en ny roman. Mästare, tänker ni? Ja, En helt vanlig familj och Goda grannar räknar jag ju faktiskt som två av de absolut bästa romaner jag lyssnat på under senaste åren. Främst den sistnämnda.
Om boken
“Tre unga människor. Två mord. Men finns det mer än en sanning?
Bill Olssons ekonomi är körd i botten. Han kämpar för att försörja sin dotter och hyr ut ett rum till studenten Karla, som äntligen gjort sig fri från sin missbrukande mamma.
För att finansiera sina juridikstudier börjar Karla städa hos barnläkaren Steven Rytter och hans fru Regina. Men snart förstår hon att allt inte står rätt till i huset. Varför tillbringar Regina dagarna instängd i ett mörkt sovrum?
Samtidigt är Jennica mitt uppe i en trettioårskris. Via Tinder möter hon Steven och blir stormförälskad.
När Steven och Regina hittas döda i sitt hem blir Bill snart misstänkt. Fram växer en berättelse om en förtvivlad pappa som blivit desperat, och om ett läkarpar som förhåller sig fritt till alla regler.”
En hel ensemble
Det vanligaste är en inläsare per bok. Personligen har jag blivit väldigt förtjust i böcker som delats upp på flera inläsare – lyckade exempel på detta är bland annat Mats Strandbergs melankoliska Slutet och Nils-Petter Löfs portalfantasy Drakens penna, där jag tycker jag att mixen av inläsare ger en ny dimension till berättelsen. I En familjetragedi har man tagit det steget längre och delat upp boken på inte mindre än fem inläsare – Magnus Roosmann, Per Juhlin, Christoffer Svensson, Frida Hallgren och Johanna Lazcano. Mastigt? Ja. Fungerar det? Absolut. Jag kan tänka mig att somliga stör sig på uppdelningen, kanske menar på att det tar onödigt fokus från berättelsen. Jag är inte av den uppfattningen. Snarare blir det mer som att leva sig in i en film, och det gillar jag ju. Möjligen hade upplevelsen störts om någon eller flera av uppläsarna inte gjorde ett bra jobb – men det är inget man behöver oroa sig för här. Jag tycker ensemble-inläsningen gör mycket för boken. Och ett längre stycke om inläsning än det här lär ni inte få i någon gången eller kommande recension.
Språkmässig njutning
Edvardsson lyckas, precis som i tidigare böcker jag lyssnat på, förtrolla med språket. Det är både enkelt, lättläst, vackert och vardagligt på samma gång. Sömlöst, rappt och jag vill nog även slå ett slag för att Edvardsson är en av våra främsta författare när det kommer till dialog som känns realistisk.
Psykologi och karaktärer
Jag läser mig till att Mattias Edvardsson är lärare i bland annat psykologi, och det ante mig, för det märks att han gillar det. Psykologin är i min mening den viktigaste och kanske bäst fungerande delen av intrigen i hans föregående böcker. Han gräver sig in i karaktärernas lager och avslöjar svagheter, styrkor och högst mänskliga drag. En familjetragedi är inget undantag, men jag upplever den inte riktigt lika djuplodande även om karaktärerna är lika välgestaltade och mänskliga som alltid.
Mord, Tinder och missbruk
Som vanligt bygger Edvardsson upp intrigen på ett jäkligt snyggt sätt. Med enkla medel, och utan att det nödvändigtvis händer särskilt mycket hela tiden lyckas han ändå hålla igång spänningen och hålla mig fast i ett grepp som få andra lyckas med. Det är imponerande. Jag dras dock inte in i intrigen på samma sätt som i tidigare böcker och drabbas inte av samma känslostorm som främst Goda grannar bjöd på. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Med det sagt är En familjetragedi fortfarande fruktansvärt välskriven, intressant och spännande rakt igenom även om den inte puttar Goda grannar från piedestalen. Det gör å andra sidan få andra böcker.
