Victoria Bonde – Utan minne, av Leffe Grimwalker
Så är han åter aktuell, Tick tack-mannen Grimwalker. Första delen i serien om Victoria Bonde var, liksom övriga Grimwalker-böcker jag lyssnat på, riktigt jäkla bra.
Om boken
“Mitt namn är Victoria Bonde, och jag är en riktig snut. Har faktiskt bäst uppklarningsprocent av alla. Så inte undra på att jag blir sur när jag åker på ett typiskt gängmord med två kriminella som hittats döda i Tyresta nationalpark. Fast inget är så enkelt som det kan verka, visar det sig. För när en man med minnesförlust vägrar samarbeta med polisen, om han inte får prata med mig, borde jag kanske backat. Men det gjorde jag inte – och det förändrade allt. Mitt förflutna har kommit ikapp mig och nu nafsar det mig i hälarna.”
En veteran i öronen
Gunilla Leining står för inläsning och vad kan jag säga? Hon gör ett fenomenalt jobb som vanligt och det är trevligt att lyssna till henne efter ett litet “avbrott”, då jag tidigare i somras plöjde tre eller fyra böcker på raken, i samma genre och samtliga med Leining som inläsare.
Bonde, Victoria Bonde
Andra delen om Victoria Bonde drar, i vanligt Grimwalker-manér, igång med en rivstart och håller sedan farten så gott som rakt igenom. Bonde är cool och intrigen och dess vändningar härliga att följa. Jag gillar verkligen den här typen av spänningsroman som knappt stannar upp för en andningspaus. Det är väldigt filmiskt (Netflix, när börjar ni producera serien?!) och det råder lite ADHD över uppbyggandet, inte på så vis att man lämnar något ofärdigt eller löst utan för att det händer saker hela tiden. Och det är ju jävligt skoj, för då riskerar jag aldrig att tappa fokus för att hjärnan springer maraton medan jag kör bil.
Grimverse
Jag gillar verkligen att Grimwalker blandar in Tick tack-mannen Niklas i Bonde-intrigen. Dom är ett kick-ass-par och det ska bli jäkligt spännande att följa med på resan. Återigen är det här, liksom Storm-böckerna, som upplagt för filmatisering och jag kan inte hålla mig ifrån att drömma lite stort om att de tre ska få mötas. Hell, han kanske rent av slänger in Havrefarsan i intrigen också. Som ett Grimverse, istället för superhjältarnas Marvelverse.
Välkänd stil
Vid det här laget vet man vad man har att vänta sig av en Grimwalker-bok (och det gäller bevisligen oavsett om förnamnet är Leffe eller Caroline, med tanke på att hennes suveräna Vågbrytarna gick i samma stil, om än mörkare): Det är rappt berättat med coola karaktärer, lite trevlig humor och mycket svordomar på engelska, en trevlig dos våld och en chans till sex. Det är ett rejält adrenalinpåslag och man har aldrig tråkigt och vet ni vad? När det blir spännande så blir det r-i-k-t-i-g-t spännande. Fråga bara recensenten/författaren/entreprenören som körde åt fel håll på motorvägen (inte mot trafiken alltså, utan mot fel destination) i ungefär tio minuter utan att märka det för att han var mitt uppe i en slutstrid – och då är vanligtvis mitt kontrollbehov ungefär lika stort som Trumps ego.
