Sveablot: Dödsbringaren, av Jan-Erik Ullström
Jan-Erik Ullström bjuder in oss till en fantasydrypande alternativ version av den svenska historien.
Om boken
“När Sebastian år 1718, med fingret på avtryckaren, står redo att avsluta den svenske konungens liv, är det långt ifrån första gången han påverkat historiens gång. I eviga tider har han varit handgången man åt de som egentligen styr över riket. De som har makten och visheten att utse vilka av skuggornas och legendernas varelser som ska få beträda tronen och snärja sig kring regentlängden. Väsen vars sanna natur människorna blott anar – eller faller offer för. När nu ulvens tid har runnit ut står andra redo. Karl XII kommer falla död ner, men sanningen om hans hädanfärd är ett större hot mot landet än den silverknapp som blir hans öde.”
Reine Inläsare
Reine Brynolfsson är en duktig veteran, både som inläsare och skådespelare. Det kan bli lite monotont att lyssna till hans lite nasala stämma i 14 timmar, men så upplever jag å andra sidan många inläsare. Inte nasala, alltså, utan att det kan bli lite monotont.
Välskriven berättelse
Sveablot är min första bekantskap med Ullströms författarskap och en bok jag läst mycket om på förhand. Jag älskar hans språk. Det är vackert, målande och lätt att följa med i “melodin”. Inbjudande, kanske är ett bra sammanfattande ord. Han slänger genast in oss i en alternativ version av vår värld där mycket känns igen men mycket är som det inte borde vara – eller är det såhär historiens vingslag såg ut på riktigt? Karaktärerna är intressanta och överraskar en emellanåt med att handla på sätt man kanske inte väntat sig. Sånt gillar jag.
Historisk fantasy
Ja, historisk fantasy är väl vad man bör kalla det, eller? Jag gillar det här skarpt, trots att jag inte riktigt “borde” göra det. Varför? Jag är ingen storkonsument av fantasy (Herr Motsägelsefull som själv skrivit en fantasyroman, jag vet) och heller ingen som får ståfräs av svensk historia. Av just dessa anledningar så kan det hända att mitt fokus skiftar och det har absolut inget med kvalitén på berättelsen att göra – för den är fartfylld, snyggt hopbyggd och iscensatt. Det jag vill lyfta fram som bokens absolut främsta styrka, utöver språket och flytet, är hur löjligt jäkla fantasifull den är – och det fungerar så bra! Även om det är fantasyelement vi pratar om så skrivs det in i berättelsen på ett sätt som gör att det mesta (kanske inte allt) känns så självklart. Kanske inte RIKTIGT så att jag börjar omvärdera det jag minns av svensk historia från skoltiden, men det är så snyggt invävt i vår värld. En gigantisk jäkla eloge till den!