Månad: september 2021

Så länge hjärtat kan slå, av Birgitta Gunnarson

Birgitta Gunnarson debuterar med en feelgood om bittra Bodil.

Om boken

“Vid femtionio års ålder kan Bodil Olsson bittert konstatera att inte mycket har blivit som hon en gång drömde att det skulle bli.
Hon är besviken. På livet i allmänhet och på sin man Klas i synnerhet. Han som nyss ätit lunch med chefen, blivit högtidligt avtackad och nu gått i pension. Bodil kan redan se framför sig hur det kommer att bli, med honom sittande i mysbyxor framför teven hela dagarna.
Men i stället tillkännager Klas abrupt att han fått nog och tänker flytta. Dottern Petra visar inget medlidande. Hon tycker det är bra att föräldrarna delar på sig, och snart börjar hon rapportera om allt nytt och roligt som pappan hittar på. För att hitta en väg framåt blir Bodil tvungen att sluta se sig som ett offer och börja ta nya steg.
Så länge hjärtat kan slå är en varmhjärtad, uppslukande feelgoodroman om att våga skaffa nya vänner och att bryta sig loss från sina invanda mönster.”

Pellegrini

Jessica Pellegrini står för inläsning. Jag har tidigare hört hennes inläsning av Curare men hade inget direkt minne av den. Jag kan dock glatt konstatera att hon gör Så länge hjärtat kan slå rättvisa – rösten och insatsen sitter som en smäck.

Bitter-Bodil versus livet

När vi lär känna Bodil är hon en bitter, ganska motbjudande person. Den där typen man helst hade undvikit att ha i sin närhet för att inte drabbas av tjurighetseksem (för andra allergiska reaktioner på bitterhet, vänligen uppsök 1177.se). Hennes liv är en serie invanda hjulspår och tankemässigt är hon, ja… Trångsynt. Det tragikomiska här är att jag kan se delar av Bodil i så många människor jag möter i mitt liv – och ibland kommer jag till och med på mig själv med att “Ja, så där kan jag också agera eller tänka ibland”. Summan av det hela är att jag tror, vare sig man vill erkänna det eller ej, att det finns lite Bodil i många av oss. Så skönt att man kan förändras!

Förändringarnas under

Upplägget i Så länge hjärtat kan slå är klassiskt, kanske rent av odödligt. Tjurig person vandrar genom livets påfrestningar, går på några törnar, träffar bra människor (och oftast kärleken) och omvärderar sig själva och sina liv. Jag har alltid gillat den här typen av berättelser och sett en uppsjö filmer på temat Bitter-goes-sweet – och kan konstatera att Birgitta Gunnarsons debut skulle passa ypperligt på vita duken. Det är livsbejakande och intressant och fungerar så förbaskat bra även om man på förhand förstår precis vart det hela är på väg. Det går liksom inte riktigt att värja sig.

Medryckande debut

När jag för ungefär tre år sedan började lyssna riktigt mycket på ljudböcker så var feelgood en genre jag undvek. Det kändes inte som något för mig, inte alls (Hej Bodil-Peter!). Under främst senaste två åren har jag dock lyssnat på ett flertal helt underbara böcker i genren och fått ompröva tidigare tankemönster. Birgitta Gunnarsons debut är oerhört välskriven och rycker med mig redan från start. Det är en känslomässig bergochdalbana som bjuder på sorg, glädje och vemod. Bitvis blir det riktigt starkt och rörande. Det här är en bok för alla er som älskar feelgood, och för alla er halv-Bodils där ute som tror att ni inte gillar genren. Så länge hjärtat kan slå är en finstämd debut som sjuder av liv och kärlek. Och jag vete tusan om inte alla skulle behöva en Milan-person i sina liv.

Så länge hjärtat kan slå kammar hem 5 av 5 hjärtformade pannkakor.

Kokain, av Pascal Engman

Pascal Engman är tillbaka med ännu en bok om polisen Vanessa Frank.

Om boken

“En våldsam avrättning på öppen gata försätter de boende i Järva i skräck. Vad blir nästa drag i kriget mellan de rivaliserande förortsgängen Vargarna och YBT? I skuggan av våldet tvingas butiksinnehaverskan Fatou Diop gång på gång att vända bort blicken av rädsla. Men någonstans går gränsen för hur mycket en människa kan svälja utan att göra motstånd.

Polisinspektör Vanessa Frank kopplas in i mordutredningen och finner sig mitt i en brinnande gänguppgörelse där allt verkar handla om kokainet. Samtidigt som hon försöker landa i rollen som fostermamma till tonåriga Celine visar sig hennes nya sårbarhet bli den största utmaningen för utredningen.

Kokain är den fjärde, fristående delen i Pascal Engmans serie om polisinspektör Vanessa Frank. I denna hisnande, mörka thriller skildras de mänskliga kostnaderna av droghandeln men också det okuvliga hoppet om att kunna ge en bättre värld till sina barn.”

Hård snut, hård inläsare

Som tidigare är det Sauk som står för inläsning och gör i vanlig ordning en riktigt bra insats, även om jag känner mig lite trött i trumhinnorna efter närmare 16 timmar med den testosteronekande, mörka rösten.

Fyra bugg och ett kilo koks

Intrigen i Kokain bjuder in mig direkt och håller mig fast i ett järngrepp. Även om boken, likt Engmans tidigare, är väldigt lång, så håller det hela vägen. Det är spänning med hjärtat i halsgropen sånär som på hela tiden, det märks att Engman gjort sin research och allt känns (dessvärre, med tanke på temat) väldigt realistiskt – även om vissa mer fartfyllda bitar såklart är lite mer åt actionfilmshållet.

Verkligheten knackar på

Det är en mörk, obehaglig verklighet som slår emot en i Kokain, med vetskapen om hur nära sanningen mycket ligger. Ett samhälle skadat på så många sätt och kriminella i allt yngre åldrar och dalande empati och respekt för mänskligt liv.

Engman i sitt esse

Det finns egentligen bara en sak som stör mig med boken, och eftersom jag är recensent och gnällig tar jag upp den: Titeln. Tidigare Engman-romaner har slagkraftiga titlar som “Eldslandet” och “Råttkungen”. “Kokain” bekräftat ju i och för sig precis vad boken handlar om, men det ÄR en tråkig och ganska opersonlig titel.

Med det sagt: Pascal Engman är en av Sveriges främsta spänningsförfattare (recensentens egna ord) och Kokain står sig utan tvekan som hans hittills bästa roman. Ja, så jäkla bra är den. Obehaglig, spännande, underhållande, välskriven och smart.

… Och så var det det här med  meningar som går att tolka på flera sätt, eller i det här fallet en tankspridd recensent. Favoriten är fortfarande ur Lapidus Snabba Cash: “De gick direkt till duscharna. Sköljde av sig. Sket i bassängen.” Engman får dock till det fint i Kokain när en av karaktärerna berättar att han och en polare besteg Kebnekaise (tror jag att det var?) och säger något i stil med: “Vi gick upp till toppen och kickade en gås.” Innan hjärnan kopplar att det är slangord det slängs med hinner jag fundera över varför det skulle finnas gäss på toppen av Kebnekaise och, om inte, varför i helvete skulle dom bära med sig en upp till toppen bara för att ha nåt att kicka på? Lång omväg till ett slutbetyg, jag vet, men jag har också ett bekräftelsebehov att uppfylla.

Fullpott till Kokain! 5 av 5 pannkakor och grattis till er som inte redan hunnit lyssna. Ni har lite gåskickande att se fram emot!

Dödsspelet, av Samuel Karlsson

Samuel Karlsson, eller Mister Mörkö som jag ibland kallar honom, är tillbaka med fjärde delen om Jessica Jackson.

Om boken

“En grupp tungt kriminella män blir fritagna från kriminalvårdsanstalten i Västervik där de sitter av sina straff för grova våldsbrott. En av dem är ledaren, Sergei Barkov, en våldsverkare som när ett intensivt hat mot Jessica Jackson efter tidigare sammandrabbningar. Nu hamnar de återigen på olika sidor om lagen när Jessica dras in i en intensiv jakt på de förrymda fångarna.
Samtidigt är Johannes, Jessicas son, på långresa i Sydostasien. I staden Chanthaburi i östra Thailand börjar reskassan sina och han blir snabbt ett tacksamt offer för en av de många bedragare som skor sig på aningslösa ungdomar långt hemifrån och innan Johannes vet ordet av är han indragen i en farlig härva med ortens gangsterkung och tvingas in i ett spel med livet som insats. Kommer han någonsin kunna ta sig hem till tryggheten i Småland igen?
Men på Mörkö står ingen trygghet att finna. En kamp på liv och död utspelar sig mellan Jessica och Sergei. Vem vinner och vem förlorar i dödsspelet?”

Veteran-Leining

Återigen är det Gunilla Leining som ger röst åt händelserna kring Jackson och Mörkö. Hon sköter sig utmärkt, precis som vanligt. Av naturliga förklaringar en favoritinläsare hos många.

Tillbaka till Mörkö

Jag var på förhand osäker på vad jag hade att vänta mig. Jag älskade första boken i serien, tyckte att del två var bra men en bit ifrån medan del tre åter plockade upp stafettpinnen. Inför del fyra hade jag väntat mig en bok likt föregångarna, där Jackson utreder märkliga mord på den fiktiva ön. Inget ont i sig, för lyckas man förnya sig mellan varven så som Karlsson på sätt och vis ändå gjort i tidigare böcker så kan det funka, och riktigt bra, om författaren navigerar oss rätt. Men jag hade en innerlig förhoppning om att han skulle göra något helt annat med den här istället för att låta Mörkö bli ett Midsomer där man undrar hur mycket invånarantalet hinner decimeras innan folk tvångsevakueras eller flyr. Så, vad gör Karlsson?

Do the Mörkö Twist

Då kommer vi till det riktigt fina. Samuel Karlsson ger oss något väldigt oväntat. Dödsspelet är nämligen inte alls någon typisk snutdeckare där Jessica Jackson kämpar mot klockan för att få ihop trådarna och hitta mördaren. Nej. Här kämpar hon mot klockan av helt andra anledningar. Det börjar rafflande och får mig att dra lite på smilbanden och sen … Fortsätter det rafflande och överraskande. Jag tänker inte avslöja mer om det som sker än vad som nämns i baksidestexten, men jag älskar verkligen de vägar vi förs på i Dödsspelet. Jessica Jackson får dessutom gott om utrymme att ta både smarta, våghalsiga och ibland nästan dumma beslut för att nå sina mål och det är faktiskt ganska befriande, får henne att kännas lite mer mänsklig.

Även spåret som utspelar sig i Thailand, där sonen Johannes råkat i trubbel, är riktigt spännande och oväntad och deras vägar knyts ihop på ett rätt snyggt sätt.

Det är välskrivet och betydligt högre tempo än tidigare böcker. Det finns ett litet maktövertagande framåt slutet av boken som jag tycker går lite väl enkelt. Man spelar på folks naivitet och goda tro om människor och det kan jag köpa, men det går lite väl fort och en viss karaktär som just råkat ut för väldigt mycket och blivit sviken och bedragen tycks agera mindre eftertänksamt än sig bör. Men det är en parentes och en åsikt som inte nödvändigtvis delas – och vad gör det, när allting kommer kring? Dödsspelat är lite som en lyckad reboot av en framgångsrik serie, en välbehövlig och snygg adrenalininjektion.

Dödsspelet vinner mig snabbt. 4,5 av 5 pannkakor.

 

 

 

 

 

 

Mord och gröna skogar, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Så var det dags för tredje delen om Katarinas Eminenta Detektivbyrå. Sist mordanklagade hon Johan och Pipen i en förbaskat underhållande bok, vad händer nu?

Om boken

“Katarina Zapp, Luleås mest excentriska och i och för sig enda privatdetektiv, har alltid gillat att stå i händelsernas centrum. Men när hon anlitas för att lösa ett hundra år gammalt mord samtidigt som drottningen av Sverige försvinner vid ett besök på det lokala caféet känner till och med Katarina att det är en smula turbulent.
Insatserna ökar dessutom när hennes gode vän och uddens främsta hippie blir huvudmisstänkt för försvinnandet. Och som om det inte vore nog ber bästa vännen Greta henne om hjälp med att mörka ett mord!”

En eminent inläsare

Åter är det Ellen Jelinek som står för inläsning och jag har, precis som i tidigare två böcker, inget att anmärka på. Hon gör ett suveränt jobb.

Cameo-tät bokserie

Sist var det som sagt Johan och Pipen. Den här gången är det ingen annan än Svea Rikes Drottning som försvinner spårlöst efter ett besök i sta’n. Det är förbaskat uppfriskande med såna här trevliga inhopp av verkliga personer och duon Rutbäck Eriksson & Boström rör till det ytterligare med att ge oss diverse andra helgalna karaktärer. Favoriten är Conny, som får agera sköldpaddeexpert. Där blir det många skratt!

Intrig utan blod

Jag fullkomligt avskyr mysdeckare. Inte genren i sig, uppenbarligen, men namnet. Att klämma in ordet ‘mys’ får mig bara att tänka på att det är en massa helmysiga Ernst-kopior som lyssnar på den eminenta detektivbyrån iklädda mysbyxor (eller en mysig onepiece!). Men det är ganska befriande att få lyssna till en deckare som håller sånt högt tempo (även om jag kanske inte tycker att det blir direkt spännande utan mer … mysigt, just det) där folk inte blir halshuggna med häcksaxar eller upplösta i syrabad. Det är riktigt härligt att följa med Katarina och hennes vänner och jag ska inte sticka under stolen med att jag log lite extra på gymmet när hon och den här taxichaffisen äntligen bekände lite känslor.

Mord och gröna skogar förtjänar sina 4,5 av 5 pannkakor.

Röd gryning, av Jesper Ersgård

Ersgård gjorde mig överlycklig med fantastiska 1986, som flirtade med ett antal av mina favoritfilmer och gjorde något jävligt fräscht och härligt av det ganska uttjatade temat tidsresor. Nu är han äntligen aktuell med nytt.

Om boken

“Alexander DeFall är en världsberömd filmstjärna, Rebecca Skyler en småkriminell fifflare. Han har just kommit hem till Sverige för att ha premiär på Dramaten, hon har precis lurat till sig pengar från ett förortsgäng. De känner inte varandra, men när de blir kallade till ett advokatkontor, där ett testamente ska öppnas, förändras hela deras liv. Det storslagna arv som de nu ska dela på kommer nämligen med märkliga förbehåll, och de inser snart att det även försatt dem i fara. När de blir attackerade av okända män tvingas de fly för sina liv. Nu måste de samarbeta för att ta reda på vilka som jagar dem – och varför. Samtidigt i Sibirien gör ett ryskt forskarlag ett mycket märkligt fynd. Begravt i den tinande permafrosten hittar de ett objekt som trotsar allt hittills känt om vetenskap och om vår historia. Vad har fyndet med Rebecca och Alexander att göra? Sanningen är större och obehagligare än vad någon kunnat ana.

Sky & Fall är en fartfylld och episk berättelse med spår till historiska mysterier. Den stora fråga som ekar genom berättelsen är svindlande. Vilka är vi och varifrån kommer vi egentligen?”

Granberg

Tidigare har Ersgårds Storytel-original-pulshöjare lästs in av macho-Sauk. Inget illa där, karl’n är en riktigt duktig inläsare men ibland kan jag bli lite mätt på testosteronstämman. Här har man valt att gå med Fredde Granberg. Ett klokt val. Granberg har på kort tid kommit att bli en av mina favoriter (vore guld att få höra honom ge liv åt någon av mina egna böcker i framtiden). Jag skulle vilja påstå att han här rent av gör en av sina hittills bästa prestationer.

Spänningsmästare

Har man lyssnat på 1986 och Svart stjärna (den senare skrevs ihop med brorsan Joakim Ersgård) så känner man igen stilen. Det är rappt berättat, få andningspauser och man dras in i storyn direkt och hålls kvar i ett järngrepp så gott som rakt igenom. Det är dessutom sådär fantasifullt att jag ibland börjar undra var Ersgård får allt ifrån. Nog för att min egen hjärna kan springa cirklar runt ämnen och bygga upp världar, men det är något med lekfullheten i Ersgårds berättelser som är riktigt befriande. Oförutsägbart är ett ord jag gärna drar till med. Så även här.

Nazister och agenter

Intrigen i Röd gryning är, som tidigare nämnt, väldigt fantasifull och oförutsägbar. Precis som i 1986 så får filmnörden i mig en riktig godispåse med hintar till en massa olika filmer, samt att DeFalls skådiskarriär är kul att följa – så länge den varar. Röd gryning är en salig blandning av action, agentthriller och sci-fi och en av Ersgårds största styrkor är att han för det mesta lyckas väva in sci-fi-elementen, oavsett hur otroliga de må te sig, på ett sätt som får lyssnaren att köpa det hela rakt av utan att det känns alldeles för orealistiskt.

Avslutningsvis ska sägas att Röd gryning är första delen i en serie, och tur är väl det, för man vill ha mer spänning av den här kalibern. Den slår inte 1986, men det är å andra sidan ett extremt svårslaget mästerverk. Great Scott!

Röd gryning levererar och lovar gott för kommande delar av Sky & Fall. 5 av 5 pannkakor!

 

 

 

Bita den hand som slår, av Henrik Wolgast

Wolgast är specialistläkaren inom barn- och ungdomspsykiatri som förra hösten debuterade med “Bita den hand som slår”.

Om boken:

“I en fashionabel lägenhet i Stockholm väntar rumänskan Viorica, fångad i prostitution och instängd mot sin vilja. Det enda hon kan göra är att betrakta livet utanför fönstret och vårda sina minnen. Inom sig bär hon på något mer – en uråldrig släkthemlighet som kräver blod.
När en sadistisk kund våldför sig på henne vaknar myten från hennes hemland till liv och korsar verklighetens vägar. Men hon är inte ensam. Det finns fler därute. Fler som söker ett nytt liv. Fler som kräver hämnd.
Bita den hand som slår är en berättelse om att slå tillbaka – men också om att skydda det man älskar. Det är en roman där verklighetens vittnesmål formas till en mörk saga och tar vampyrmyten från gamla tiders Rumänien till det moderna Sverige, där prostitution och trafficking pågår mitt ibland oss.”

Okänd röst

Hanna Stenson står som inläsare av boken och är för mig en ny bekantskap. Jag tycker att hon gör ett riktigt bra jobb och har en röst och tonläge som passar materialet riktigt bra.

Låt den rätte bita den hand som slår

Ja, som rubriken avslöjar så går det inte riktigt att lyssna utan att dra paralleller till Ajvides fantastiska debut. Det menar jag absolut inte som något negativt. Bita den hand som slår är på inga sätt en kopia och står stadigt på egna ben, men den påminner i tonen väldigt mycket om fenomenet som var Låt den rätte komma in. Mörkret, det brutala och den ofta förekommande känslan av hopplöshet är påtagande. Likaså spänningen.

Greppar tag

Bita den hand som slår är inget för den kräsmagade. Den är rå, brutal och riktigt otäck – precis så som jag gärna vill ha en bok. Den är bitvis väldigt våldsam men jag tycker att Wolgast ofta, om inte alltid,  förmedlar äckel och våld utan att vältra i onödiga detaljer och det är positivt. Men ibland är det befriande som författare att få skriva ut hemskheterna. Jag vet. Jag är dock glad att vi besparas det värsta av många kvinnors öden, även om en del hemskheter beskrivs även där. Början på boken sätter tonen ganska snabbt och jag dras genast in i det. En imponerande debut som kommer med fräscha idéer som får ett ganska uttjatat väsen att kännas, om än inte pånyttfött eller dylikt, så ändå riktigt underhållande.

Bita den hand som slår landar på 4 av 5 pannkakor.

Pensionat Fjällforsen, av Andreas Jemn

Pensionat Fjällforsen är min första bekantskap med Jemns författarskap. Titeln får mig genast att tänka på en feelgood. Boken i sig är något annat, men nog finns det ändå en liten aura av det inbäddat i manuset.

Om boken:

“Prästgården i Fjällforsen står öde och nedgången. Förfallet började efter att dess senaste inneboende, kyrkoherden Anders Petronius, blivit en i raden av alla som försvunnit spårlöst ute vid sjön. Sedan dess är det ingen som vågat gå nära den mystiska platsen.

Plötsligt en dag drar mediumet och tv-kändisen Katinka Månstråhle in i samhället. Hennes mål är att rusta upp den gamla övergivna prästgården och det dröjer inte länge innan huset förvandlats till ett populärt pensionat. Rika gäster vallfärdar från landets alla hörn för att smörja kråset och uppleva storslagna möten med andevärlden. Men rätt som det är börjar saker hända som ingen – inte ens Katinka – kan förklara. Något stort har ännu en gång vaknat till liv i Fjällforsen. Frågan är bara vad.”

Erfaren inläsare

Anna Godenius står för inläsning. Går man igenom listan på Storytel över böcker hon lånat rösten åt står det klart att hon är en riktig veteran. Jag tycker att hon sköter sig bra utan att kanske lämna några större intryck, men en röst som helt klart fungerar bra för materialet!

Humor och allvar på Fjällforsen

Det som slår mig ganska tidigt är att Fjällforsen är en väldigt annorlunda historia. Unik eller ej kan jag inte svara på, men intrigen hör klart inte till den typen jag stöter på till vardags. Det är menat som något oerhört positivt, för det här är allt annat än förutsägbart.

Karaktärerna en styrka

En av Jemns stora styrkor är karaktärerna. Alltifrån Katinka till Mlatko som har allt annat än rent mjöl i påsen och vars öde bjuder på tillbakablickar till Balkan-kriget. Det är många nyanserade karaktärer som passerar förbi under bokens gång och håller intresset uppe.

Det okända på Fjällforsen

Ja, det luktar ju onekligen lite Det okända med ett stänk humor över Pensionat Fjällforsen. Jag kan tycka att berättelsen bitvis känns lite för lång och kanske hade mått bra av att kapas lite, men det uppvägs av det faktum att man aldrig riktigt vet vad man har att vänta sig av karaktärerna och det som sker på pensionatet. Ett stort plus där! Jag ser fram emot att ta del av Jemns framtida romaner!

Pensionat Fjällforsen överraskar med ovanlig intrig och landar på 4 av 5 pannkakor.

Svart sol, av Andreas Norman

Thrillern Svart sol har publicerats som följetong i DN under sommaren. Detta är tredje delen i en serie och min första bekantskap med författaren.

Om boken

“Juni 2020. En desperat kvinna blir tvångsintagen på Mälarsjukhusets psykiatriska avdelning. Enligt läkarna är hon psykotisk. Själv hävdar hon att hon måste förhindra ett terrordåd.

Bente Jensen leder en infiltration mot svenska högerextremister och är en grupp hårdföra medlemmar på spåren. På nätet går rykten om en förestående attack. Men när hotet visar sig finnas på närmare håll rämnar Bentes tillvaro och hon tvingas gå i närkamp med en undflyende fiende ur sin egen historia. Samtidigt samlar sig mäktiga krafter till en attack som kan förändra Sveriges framtid för alltid.

Svart sol är en thriller i samtiden, en mångfacetterad berättelse om gränsen mellan kärlek och hat, vänskap och politik i en värld där ingen går att lita på.”

En trygg röst

Angela Kovács står för inläsning och gör ett riktigt bra jobb. Hon är vanligtvis duktig utan att sticka ut särskilt varken på ett bra eller dåligt sätt men det här kan faktiskt vara en av hennes bästa prestationer hittills.

En säkerhetspolitisk thriller i samtiden

Det märks att författaren har bakgrund inom såväl UD som säkerhetspolitik med inriktning terrorbekämpning (bara det låter som stoff till en häftig biografi och får ens egen om än ambitiösa vardag att framstå som lite mer Byggare Bob och lite mindre Hamilton). Det känns realistiskt och kunnigt utan att bli för detaljerat som exempelvis vissa mer militärt vinklade thrillers tenderar att bli. Med andra ord: Norman vet vad han pratar om och gör det utan att pladdra förbi oss lyssnare.

Högerextremism

Mycket av intrigen är lika delar intressant och spännande och samtidigt jäkligt obehaglig. Det senare med tanke på att det uppenbart ligger så nära verkligheten. Med all skräck inför islamism som frodats främst ända sedan 2001 så känns detta tema med högern väldigt aktuellt och det hat som frodas i dessa grupperingar kan verkligen göra mig mörkrädd. Att historien faktiskt riskerar att upprepa sig oavsett hur otänkbart det må kännas.

Spännande rakt igenom

Svart sol är väldigt välskriven och spännande. Vissa saker ter sig först lite väl slumpmässiga, men förklaras närmre samtidigt som jag också inser att det faktiskt ofta är så livet ter sig – slumpen har slagit till i mitt liv på de allra mest fantastiska, och ibland löjliga, sätt. Svart sol innehåller några riktigt trevliga så kallade plot twists som gör mig glad även om jag lyckas lista ut eller ana vissa saker ganska tidigt. Till syvende och sist är Svart sol oavsett en oerhört spännande, pulshöjande och intressant roman! Jag ser fram emot mer av Norman och ska försöka ta mig an redan existerande böcker under hösten i mån av tid.

Svart sol landar på 4,5 av 5 pannkakor.