Recension: Kokain

Kokain, av Pascal Engman

Pascal Engman är tillbaka med ännu en bok om polisen Vanessa Frank.

Om boken

“En våldsam avrättning på öppen gata försätter de boende i Järva i skräck. Vad blir nästa drag i kriget mellan de rivaliserande förortsgängen Vargarna och YBT? I skuggan av våldet tvingas butiksinnehaverskan Fatou Diop gång på gång att vända bort blicken av rädsla. Men någonstans går gränsen för hur mycket en människa kan svälja utan att göra motstånd.

Polisinspektör Vanessa Frank kopplas in i mordutredningen och finner sig mitt i en brinnande gänguppgörelse där allt verkar handla om kokainet. Samtidigt som hon försöker landa i rollen som fostermamma till tonåriga Celine visar sig hennes nya sårbarhet bli den största utmaningen för utredningen.

Kokain är den fjärde, fristående delen i Pascal Engmans serie om polisinspektör Vanessa Frank. I denna hisnande, mörka thriller skildras de mänskliga kostnaderna av droghandeln men också det okuvliga hoppet om att kunna ge en bättre värld till sina barn.”

Hård snut, hård inläsare

Som tidigare är det Sauk som står för inläsning och gör i vanlig ordning en riktigt bra insats, även om jag känner mig lite trött i trumhinnorna efter närmare 16 timmar med den testosteronekande, mörka rösten.

Fyra bugg och ett kilo koks

Intrigen i Kokain bjuder in mig direkt och håller mig fast i ett järngrepp. Även om boken, likt Engmans tidigare, är väldigt lång, så håller det hela vägen. Det är spänning med hjärtat i halsgropen sånär som på hela tiden, det märks att Engman gjort sin research och allt känns (dessvärre, med tanke på temat) väldigt realistiskt – även om vissa mer fartfyllda bitar såklart är lite mer åt actionfilmshållet.

Verkligheten knackar på

Det är en mörk, obehaglig verklighet som slår emot en i Kokain, med vetskapen om hur nära sanningen mycket ligger. Ett samhälle skadat på så många sätt och kriminella i allt yngre åldrar och dalande empati och respekt för mänskligt liv.

Engman i sitt esse

Det finns egentligen bara en sak som stör mig med boken, och eftersom jag är recensent och gnällig tar jag upp den: Titeln. Tidigare Engman-romaner har slagkraftiga titlar som “Eldslandet” och “Råttkungen”. “Kokain” bekräftat ju i och för sig precis vad boken handlar om, men det ÄR en tråkig och ganska opersonlig titel.

Med det sagt: Pascal Engman är en av Sveriges främsta spänningsförfattare (recensentens egna ord) och Kokain står sig utan tvekan som hans hittills bästa roman. Ja, så jäkla bra är den. Obehaglig, spännande, underhållande, välskriven och smart.

… Och så var det det här med meningar som går att tolka på flera sätt, eller i det här fallet en tankspridd recensent. Favoriten är fortfarande ur Lapidus Snabba Cash: “De gick direkt till duscharna. Sköljde av sig. Sket i bassängen.” Engman får dock till det fint i Kokain när en av karaktärerna berättar att han och en polare besteg Kebnekaise (tror jag att det var?) och säger något i stil med: “Vi gick upp till toppen och kickade en gås.” Innan hjärnan kopplar att det är slangord det slängs med hinner jag fundera över varför det skulle finnas gäss på toppen av Kebnekaise och, om inte, varför i helvete skulle dom bära med sig en upp till toppen bara för att ha nåt att kicka på? Lång omväg till ett slutbetyg, jag vet, men jag har också ett bekräftelsebehov att uppfylla.