Recension: Så länge hjärtat kan slå

Så länge hjärtat kan slå, av Birgitta Gunnarson

Birgitta Gunnarson debuterar med en feelgood om bittra Bodil.

Om boken

“Vid femtionio års ålder kan Bodil Olsson bittert konstatera att inte mycket har blivit som hon en gång drömde att det skulle bli.
Hon är besviken. På livet i allmänhet och på sin man Klas i synnerhet. Han som nyss ätit lunch med chefen, blivit högtidligt avtackad och nu gått i pension. Bodil kan redan se framför sig hur det kommer att bli, med honom sittande i mysbyxor framför teven hela dagarna.
Men i stället tillkännager Klas abrupt att han fått nog och tänker flytta. Dottern Petra visar inget medlidande. Hon tycker det är bra att föräldrarna delar på sig, och snart börjar hon rapportera om allt nytt och roligt som pappan hittar på. För att hitta en väg framåt blir Bodil tvungen att sluta se sig som ett offer och börja ta nya steg.
Så länge hjärtat kan slå är en varmhjärtad, uppslukande feelgoodroman om att våga skaffa nya vänner och att bryta sig loss från sina invanda mönster.”

Pellegrini

Jessica Pellegrini står för inläsning. Jag har tidigare hört hennes inläsning av Curare men hade inget direkt minne av den. Jag kan dock glatt konstatera att hon gör Så länge hjärtat kan slå rättvisa – rösten och insatsen sitter som en smäck.

Bitter-Bodil versus livet

När vi lär känna Bodil är hon en bitter, ganska motbjudande person. Den där typen man helst hade undvikit att ha i sin närhet för att inte drabbas av tjurighetseksem (för andra allergiska reaktioner på bitterhet, vänligen uppsök 1177.se). Hennes liv är en serie invanda hjulspår och tankemässigt är hon, ja… Trångsynt. Det tragikomiska här är att jag kan se delar av Bodil i så många människor jag möter i mitt liv – och ibland kommer jag till och med på mig själv med att “Ja, så där kan jag också agera eller tänka ibland”. Summan av det hela är att jag tror, vare sig man vill erkänna det eller ej, att det finns lite Bodil i många av oss. Så skönt att man kan förändras!

Förändringarnas under

Upplägget i Så länge hjärtat kan slå är klassiskt, kanske rent av odödligt. Tjurig person vandrar genom livets påfrestningar, går på några törnar, träffar bra människor (och oftast kärleken) och omvärderar sig själva och sina liv. Jag har alltid gillat den här typen av berättelser och sett en uppsjö filmer på temat Bitter-goes-sweet – och kan konstatera att Birgitta Gunnarsons debut skulle passa ypperligt på vita duken. Det är livsbejakande och intressant och fungerar så förbaskat bra även om man på förhand förstår precis vart det hela är på väg. Det går liksom inte riktigt att värja sig.

Medryckande debut

När jag för ungefär tre år sedan började lyssna riktigt mycket på ljudböcker så var feelgood en genre jag undvek. Det kändes inte som något för mig, inte alls (Hej Bodil-Peter!). Under främst senaste två åren har jag dock lyssnat på ett flertal helt underbara böcker i genren och fått ompröva tidigare tankemönster. Birgitta Gunnarsons debut är oerhört välskriven och rycker med mig redan från start. Det är en känslomässig bergochdalbana som bjuder på sorg, glädje och vemod. Bitvis blir det riktigt starkt och rörande. Det här är en bok för alla er som älskar feelgood, och för alla er halv-Bodils där ute som tror att ni inte gillar genren. Så länge hjärtat kan slå är en finstämd debut som sjuder av liv och kärlek. Och jag vete tusan om inte alla skulle behöva en Milan-person i sina liv.

Så länge hjärtat kan slå kammar hem 5 av 5 hjärtformade pannkakor.