Perfect Day, av Torbjörn Löwendahl
Perfect Day är uppföljaren till Löwendahls dystopidebut Stayin’ Alive från 2019 och tar vid där den första slutade.
Om boken
“Det är en klen tröst att veta vem som ligger bakom pandemin när min kärlek är förlorad. Spillrorna av Linköpings befolkning bråkar om makten medan jag söker bekräftelse som revolverman. Men döden har länge vandrat vid min sida. Perfect Day är den andra delen i den kritikerrosade serien Stayin’ Alive där människan får betala priset för sin respektlöshet mot naturen.”
En perfekt dag att läsa in sin egen bok
Författarinläsningar debatteras ganska återkommande i ljudboksgrupper på Facebook har jag sett. Personligen har jag absolut inget emot det, under förutsättning att det inte görs hellre än bra. Som tur är gör Torbjörn en riktigt, riktigt bra inläsning och det märks att det lagts ned mycket tid på att få ihop slutresultatet. Bra tempo, bra inlevelse och en behaglig röst.
Annorlunda dystopi
Detta med dystopier upphör aldrig att fascinera. Det är en genre som tjatats och nötts frekvent under senaste åren (och jag är minst sagt medskyldig!) och jag har faktiskt gått från att sluka det mesta i genren till att känna mig ganska less på den. Därför känns det förbaskat befriande att Löwendahl gör något annorlunda med apokalypsen. Visst innehåller den många av de klassiska komponenterna, men den fokuserar inte på det utan går en egen väg. Istället för fartfylld och våldsam underhållning bjuds vi på både tragisk, komisk och framförallt filosofiska inslag. Tempot är bitvis ganska långsamt men det gör ingenting, för den inre dialogen och utmaningarna kring gruppdynamik och överlevnad vid randen av kaos är väldigt intressant och tänkvärt beskrivna. Med det sagt ska även tilläggas att det mellan varven hettar till med spänning, vinande kulor och bitvis ganska rått, om än aldrig explicit, våld.
Starkare på alla sätt
Jag gillade debuten och tillika första delen “Stayin’ Alive” mycket, även om jag hade mina bryderier. Jag tror att det största problemet var att jag inte knöt an eller brydde mig om karaktärerna men hade samtidigt en oerhörd behållning av spänningen, Löwendahls rika språk och – även i första delen – annorlunda grepp om genren. “Perfect Day” är faktiskt bättre på precis alla plan. Språket var förbaskat bra redan i första delen, men även där märks en imponerande utveckling. Intrigen flyter på, karaktärsporträtten fördjupas och alla känns lite mer mänskliga och tar mer plats. Även bokens huvudkaraktär växer snabbt i mina ögon. Det finns en stor, underhållande och ibland även rörande utveckling på det personliga planet hos så gott som alla karaktärer. Jonathans cynism kvarstår men får sig en törn här och där och det är snyggt beskrivet hur han rannsakar sig själv och överraskas av diverse tankar och känslor. Och riktigt kul. Jag har ofta roligt åt hans inre dialog som pendlar mellan smart, logisk och fruktansvärt juvenil. Ibland kan fokuset på ekivoka tankegångar upplevas ganska tjatiga, men så inser jag att det är Jonathans inre vi följer – och han är ju sån, så det är bara hänga på. Jag vill åter lyfta språket, för Löwendahl har ett sällsamt sätt att hålla igång intresset även under långsamma passager. En kombination av snygga formuleringar och den ständiga inre dialogen kan göra de mesta banala postapokalyptiska vardagssysslorna intressanta att följa.
Playlist
Vi måste ju även nämna det här med musikens inverkan på böckerna. Inte bara titlarna i sig syftar till kända låtar – varje kapitel har en låttitel – och passande nog finns det även spellistor på Spotify för den musiksugne. Det finns även rader ur låtar insprängda här och var i texten som dyker upp vid passande tillfällen. En rolig röd tråd – även om Löwendahl är lite inkonsekvent i valet att sjunga raderna för oss eller bara läsa dem rätt upp och ned, men omväxling förnöjer och man kanske ska tacka för att vi besparas vissa tonarter?