Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Armasjärvi

Armasjärvi, av Margit Richert och Thomas Engström

Del två i den dystopiska trilogin Nordmark. Första delen, Nattavaara, släpptes i slutet av förra året och fick en hel del fin kritik från såväl recensenter som gemene man, men mig imponerade den inte särskilt på.

Om boken

“Välkommen till Nordmark, år 11 Efter Befrielsen. Syskonen Sofia och Erik har skilts åt. I Kiruna, där tillvaron ändå är bättre än på andra håll i det nya riket i norr, har Sofia mer att stå i än andra barn i hennes ålder. Vid sidan om skolan och arbetet på ett värdshus är hon spion åt säkerhetstjänsten. Sextonårige Erik har infiltrerat de mystiska hesekelianerna och hamnat på församlingens elitskola i Armasjärvi. Inte en dag går utan att han längtar efter att få återförenas med sin syster.”

Malmsjö

Precis som i första delen är det veteranen Jonas Malmsjö som läser in. Han gör en bra tolkning, även om dialogen emellanåt gör mig förvirrad kring vem av karaktärerna som pratar – vilket dock torde vara en kombination av inläsning och den skrivna dialogen.

Dystopiskt Norrland

Åter får vi följa unga Sofia, som i den här boken tar än mer plats än i Nattavaara. Och det är tur, för Sofia är egentligen den enda karaktär som jag fäster mig vid medan övriga av någon anledning känns väldigt bleka och ointressanta. Det jag imponerades mest av i första delen var världsbygget, att det dystopiska landskap som målades upp, komplett med postapokalypsens politik, kändes både tänkvärd, intressant och realistisk. Det är fortsatt en av behållningarna i uppföljaren. Här blir det också mycket politik och många scenarion som målas upp känns väldigt genomtänkta och verklighetstrogna. De återkommande nyhetsrapporterna kring världsläget som sprängs in emellanåt känns också realistiska men på något vis lösryckta och kanske lite tätt återkommande då de inte har någon övrig inverkan på intrigen.

Dialog och intrig

I första delen tyckte jag bitvis att dialogen kändes väldigt torftig. Den har fått sig ett rejält lyft i del två, även om jag ibland slås av det som nämndes ovan kring inläsningen – Ibland upplever jag det något otydligt vem som pratar – om det är jag själv som stundtals varit ofokuserad eller om det beror på att karaktärerna inte har några egna melodier eller säregna uttryck låter jag vara osagt. Språkbruket i övrigt känns överlag mer genomarbetat. Däremot finner jag intrigen ganska ointressant. Ja, det politiska som nämndes innan är genomtänkt och så även hur det vardagliga i sviterna av Befrielsen ter sig, men tempot är trevande långsamt och det blir aldrig direkt spännande. Jag upplevde något liknande med Nattavaara men accepterade mer där till följd av introduktion och uppbyggnad, samt att den tog fart framåt slutet. Jag får helt enkelt acceptera att det här inte är en bok för mig, men den kommer garanterat gå hem hos alla som tyckte om första delen.

Armasjärvi landar på 2,5 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan