Vad rimmar på Flora?, av Nils-Petter Löf
Nils-Petter är en av de mest produktiva författare jag vet och har skrivit bland annat dystopi, fantasy och politisk thriller. Nu är han tillbaka med något helt annat.
Om boken
“Det finns en flicka i Norrlands inland vars röst är len som hjortronsylt. En olycka tar hennes mor och alkoholen sväljer fadern. Medan hennes klasskamrater trummar på mobiltelefoner pantar flickan tomglas och plockar bär för att ha råd med havregryn. Skogen är hennes bästa vän och vindkraftverken hennes fiender. Hon heter Flora, men de kallar henne…”
Kauppi
Boken utspelar sig i Norrlands inland och vem passar då som inläsare om inte Kauppi? Hon gör i vanlig ordning en suverän insats och hennes tonfall och inlevelse matchar det vemodiga innehållet perfekt.
Vemodigt och moget
Min tidigare favorit bland Löfs böcker är “Kärnpartiet” som när det kommer till spänning och berättarperspektiv (den hemlösa karaktären är ett genidrag) slår många andra politiska thrillers på fingrarna. “Vad rimmar på Flora?” är något helt annat. Det kanske räknas till kategorin ungdomsböcker, och jag tror även att många i unga åldrar skulle få sig en och annan välbehövlig tankeställare kring olikheter och utanförskap, likaså vuxengenerationen, som har minst lika stor behållning av innehållet. Jag hade det helt klart.
Sorgligt, hoppfullt och vackert
Inledningen till “Vad rimmar på Flora?” är fantastisk. Man dras med direkt, från den oerhört vackra miljöbeskrivningen som öppnar boken till de händelser som faller tätt på i Floras unga liv. Den innehåller en av de snyggast formulerade och medryckande inledningar jag lyssnat till – och då bör tilläggas att jag sällan lägger stort fokus vid eller i efterhand ens tänker på en boks inledande meningar. Det är en väldigt sorglig berättelse att följa, samtidigt som det hela tiden vilar något vackert över Floras tillvaro och hennes syn på samhället. Karaktärerna som gästar hennes solitära liv gör även de intryck och är oerhört välgestaltade – från den mystiska Elias som överraskar med okända sidor och en stor inverkan till “Burken”, alkisen som visar sig ha ett hjärta av guld. Mitt i tragiken finns som sagt ljusglimtar och intrigen drivs hela tiden framåt på ett riktigt snyggt sätt som gör det väldigt svårt att slita sig. Allt känns väl genomtänkt och hjärtat bultar verkligen för såväl Floras livsöde som de vackert beskrivna miljöer som är hennes hem. Löf lyckas även knyta ihop slutet riktigt, riktigt snyggt. Det här är en bok som inte kommer att lämna någon oberörd och jag undrar om inte denna ger Löf en chans till vinst även i nästa års Storytel Awards … Och jag kan verkligen se framför mig hur “Flora” skulle se ut som film på vita duken.