Livvakten, av Anna Karolina

Livvakten är del två i serien om Ebba Tapper. Första delen heter Försvararen, släpptes hösten 2020 och uppskattades av moí.

Om boken

“Miljardären Martin Spendel mördas och snart grips hans fru för mordet, affärskvinnan Anita Spendel. Köhlers Advokatbyrå med den skarpa utredaren Ebba Tapper tar sig an Anitas försvar. Ebbas efterforskningar leder henne mot en parallell värld med gängskjutningar, droger och trafficking. På andra sidan stan kämpar förortstjejen Bianca Aquilera med att få vardagen att gå ihop. Hon är ensamstående mamma, lever på existensminimum och har ett ex som åker in och ut på kåken. Men så förändras allt. Bianca rekryteras till en topposition inom Spendels fraktbolag. Ingen förstår hur det har gått till. Hennes väg mot makten ter sig alltför snabb och omgärdas av frågetecken.”

Nedtonad teater Ewerlöf

Katarina Ewerlöf står för inläsningen. Hon är ganska hett debatterad i ljudboksgrupperna och åsikterna går, som alltid, isär. Personligen har jag bitvis svårt för hennes inläsningar. När det blir lite väl teatralisk, likt exempelvis manliga motsvarigheten Sauk, kan jag lätt bli lite trött och tycka att det drar fokus från handling. I Livvakten tycker jag att hon är lite mer nedtonad än vanligt och det uppskattas. Hon gör här en riktigt, riktigt bra inläsning!

Spänning och brutalitet med Runken

Livvakten tar vid efter första boken men handlingen är, sånär som på röda trådar, fristående. Rekommenderas dock att man tar dem i ordning. Det är spännande, välskrivet och medryckande från start. Karaktärerna är välgestaltade och det finns många intressanta sådana. Ebba Tapper är dock en som tar mig ett tag att fatta intresse för och jag vill minnas att fallet var liknande i första boken – men intresset växer under tiden intrigens olika trådar utvecklas. Mest intressant att följa är dock Bianca, som råkar ut för tragiska saker men är smart, hård, cool och överraskande. Många karaktärer återses även från förra boken, bland annat svinet med det olyckliga men välförtjänta öknamnet Runken.

Höghastighetståget

Livvakten är spännande så gott som rakt igenom och det är verkligen en njutning att få följa intrigens utveckling och många snäva kurvor. Som ovan nämnt är det mest intressant att följa händelserna på den kriminella sidan och det är knappast märkligt – det fascinerar oss lyckligt utomstående. Det är underhållande, brutalt och mellan varven rätt roligt. Det är även lätt att dra paralleller mellan några andra populära spänningsförfattare, för det går inte att undgå likheterna med främst Sammy Jeridi samt Leffe och Caroline Grimwalker. Stilen och tonen är väldigt lik och även intriger är stöpta i samma form. Låter det tjatigt? Pfft. För helvete. Jag älskar ju den här typen av spänningsromaner och med lik ton (inte att förväxla med liktorn) och intrig åtsyftas inget annat än just det. Faktum är att jag undrar när kvartetten slår sig ihop och låter sina karaktärer mötas i samma universum? Jag tänker mig att titeln borde vara “Stormvågens ghettoadvokat”. Det vore nåt, eh?

Livvakten håller pulsen uppe. 4,5 av 5 pannkakor. 

419 timmar, av Dag Öhrlund

Den buttre kommissarie Truut är tillbaka för sjunde gången. Jag har tyckt väldigt mycket om de flesta tidigare även om jag tyckte att den sjätte delen gick väldigt mycket på sparlåga rent intrigmässigt. Hur håller denna?

Om boken

“Sveriges mest älskade kommissarie, den buttre men varmhjärtade Ewert Truut, möter nya, stora utmaningar både i arbetet och privatlivet.

Någon mördar män och rispar sedan in en bock i deras bröst, alltmedan Ewert och hans kolleger Richard Kahn och Carolina Herrera förgäves letar efter ytterligare samband mellan offren.

Samtidigt upplever Ewert med skräckblandad förtjusning hur han plötsligt blir både sambo och hundägare, omskakande upplevelser eftersom han också tvingas byta namn på sin älskade kattunge. Kriminalinspektör Richard Kahn levererar välvilligt surkålsjuice som Ewert diskret häller ut, och en natt tvingas han rädda Carolina Herrera från en fest där hon hittas liggande på golvet med ett mordvapen i handen!

Ewerts frustration växer och morden blir fler. Han kämpar i vanlig ordning mot klockan och när sanningen dyker upp blir den en chock.”

Saukspeare mullrar

I vanlig ordning när Öhrlund är i farten är det Stefan Sauk som lånar sin machoröst till ljudboken. Han gör det bra och har fin inlevelse även om jag i vanlig ordning känner mig lite trött efter att ha lyssnat till hans mörka toner i några timmar.

Truut den sjunde

Truut, du bittre gamle whiskey-drickande, kedjerökande man. Du är svår att inte tycka om. Truut är verkligen härlig att följa och det är därför exempelvis föregående bok ändå fungerade trots att intrigen var halv icke-existerande. I den sjunde boken är fallet intressant nog och tar betydligt mer plats, men det är ändå främst fokus på Truuts privatliv och till viss del även Carolinas. Och det funkar finfint. Öhrlund har ett riktigt fint sätt att skriva som gör att man hela tiden är underhållen och när det väl blir spännande så är det skickliga uppvisningar i pulshöjning. Jag förlåter lätt ett antal onödiga upprepningar och recaps från tidigare böcker (detta var långt mer tjatigt och bitvis nära på klantigt utfört i Silfverbielke-böckerna, men i Truut-böckerna har det skötts mycket bättre).

Trötta snutar

Till skillnad från merparten av övriga deckare där jag nästan aldrig finner antagonisterna särskilt intressanta så lyckas Öhrlund genom alla Truuts små egenheter skapa något av en välfungerande parodi på övriga trötta snutar. Jag ser liksom fram emot att följa med på vad för upptåg som kan tänkas ske i hans privata sfär – om han ska lyckas få till det med någon ny kvinna eller om han ska utöka sitt hemmazoo. Oftast blir det båda delar. Det är underhållning på hög nivå att lyssna till hans surgubbe-tankar och Emser-tuggande. Jag kan även uppskatta att de återkommande sexscenerna inte är lika många eller ingående i denna sjunde del – det har tidigare kunnat bli lite väl mycket och de explicita detaljerna har bitvis känts ganska fåniga, även om sexet är en del av Truuts universum. På det stora hela är detta en av de starkare Truut-böckerna. Jag ser fram emot att få följa med honom på ytterligare uppdrag och se vad som händer med ett par cliffhangers.

419 timmar är underhållning på hög nivå. 4,5 av 5 pannkakor.

Obscuritas, av David Lagercrantz

Lagercrantz är snubben som tog över och skrev en ny trilogi efter Stieg Larssons älskade Millenium-trilogi. Om detta kan man tycka mycket, men jag har inte haft något intresse av att läsa dem och dyker inte djupare i ämnet. Jag har dock lyssnat på Zlatan-biografin, en av Sveriges mest sålda böcker, och tyckte att den var intressant men lite överlång och främst – fascinerande opersonlig. Lagercrantz Obscuritas låter på papperet som en småspännande deckare. Hur håller den?

Om boken

“Det är sommaren 2003, och i Vällingby utanför Stockholm mördas en fotbollsdomare. Vildhjärnan och fotbollspappan Giuseppe Costa häktas för brottet. Fallet ser solklart ut med en övertygande bevisning. Men Costa vägrar att erkänna mordet och polischefen beslutar att anlita professor Hans Rekke, världsledande expert på förhörstekniker.

Men ingenting blir som polisen förväntat sig. Rekke tar emot utredningsgruppen i sitt stora hus i Djursholm, och uppträder irrationellt och tankspritt. Sedan sågar han i en svindlande uppvisning hela förundersökningen.

Costa släpps på fri fot, och polisen står plötsligt helt utan spår. Bara Micaela Vargas, den unga polisen från Husby, vägrar släppa fallet, och försöker gång på gång få tag i professorn. Men han svarar inte på något av hennes samtal. Och varför skulle en framstående professor, som är vän med utrikesministern och umgås med de allra rikaste, bry sig om henne, en ung oerfaren polis?

Men så möts Hans Rekke och Micaela Vargas igen, under dramatiska omständigheter. Detta omaka par bestämmer sig för att lösa fallet som tycks alltmer gåtfullt, och som leder dem till CIA:s jakt på terrorister och talibanernas krig mot musiken. Vem var fotbollsdomaren egentligen? Är han offer eller gärningsman?”

Leining in da house

För att bringa Obscuritas ord till våra öron har man valt Gunilla Leining, en av veteranerna och tillika en av de mest omtyckta inläsarna. Hon gör det som vanligt bra, även om jag emellanåt tycker att det låter lite ofokuserat.

Pendlande intresse

Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Obscuritas och det är ganska ovanligt. Ofta har jag en väldigt klar bild, men här blir jag kluven. Intrigen pendlar mellan intressant och mindre intressant, ökar bitvis i takt med tempot. Nu kan det ju ibland hända att första delen i en ny serie kan kännas lite spretig, men här känns det bitvis som att man står ostadigt i stark vind utan att riktigt veta vilket håll man ska gå åt eller varför. Språkmässigt tycker jag också att det pendlar, kanske mest inledningsvis – för det mesta upplever jag den som välskriven men emellanåt slingrar den in sig i lite märkliga meningsuppbyggnader, men mest störs jag nog av de alltför ofta förekommande tvära perspektivbytena som både rör till och känns lite ogenomtänkta.

Karaktärer, karaktärer

På samma sätt som intresset för intrigen pendlar tar det ett bra tag innan karaktärerna börjar engagera. Det blir rörigt och jag har bitvis svårt att hålla isär vissa karaktärer – antingen för att de inte riktigt introduceras eller för att de helt enkelt inte är intressanta. Hans Rekke är en ganska märklig karaktär som jag dock kommer att gilla lite mer när jag lär känna honom. Även Micaela Vargas växer väl under bokens gång men jag har lite svårt att bestämma vad jag ska tycka om henne som huvudkaraktär. Bitvis kan hon framstå som ganska korkad och beskrivas lite småmärkligt och jag vet inte om det är meningen eller om Lagercrantz helt enkelt inte är någon fena på att gestalta sina kvinnliga karaktärer? Det finns även en scen ganska tidigt i boken då Vargas blir verbalt trakasserad av sina manliga kollegor och det hela känns väldigt märkligt. Det sticker ut för stunden och jag undrar om det ska bidra till Vargas karaktärsutveckling och faktiskt leda till något men vad jag minns tas tråden aldrig upp utan lämnar mig lite perplex. Inte för att sexism behöver förklaras, men det tar plats på ett sätt som  får det att kännas som något av vikt för berättelsen för att tappas helt, nästan som om incidenten är en som var tänkt att klippas bort men glömdes kvar.

Summering

Ja, som ni förstår är jag ganska kluven. Missförstå mig icke; Obscuritas är bitvis riktigt intressant även om tempot haltar och vissa andra saker stjälper mer än hjälper. På det stora hela är den ändå ganska bra och kanske är det så att tonen och tempot sitter bättre i del två när vi nu introducerats för alla.

Obscuritas landar på 3 av 5 pannkakor.

Mord enligt manus, av Dennis Magnusson

Mord i svensk tv- och filmbransch, signerad dramatikern och manusförfattaren Dennis Magnusson, kan det vara något?

Om boken

“Manusförfattaren Sebastian Lager jobbar som lärare på en manusskola för att försörja sig. En dag blir en av hans studenter gripen, misstänkt för att ligga bakom en kvinnas försvinnande, en kvinna som också går på kursen. Som lärare till båda får Sebastian en mängd förstahandsuppgifter i fallet och han bestämmer sig för att göra en true crime-podd av det. Podden gör att han dras in i utredningen allt mer och snart står det klart för honom att det inte bara finns förbindelser till hans egen bransch utan även till hans privatliv.

I Mord enligt manus, den första boken om poddutredaren Sebastian Lager, får vi följa med bakom kulisserna i tv-branschen där konkurrensen i ordets sanna bemärkelse är mördande. Skickligt undersöker Dennis Magnusson de starka drivkrafter som kan finnas i prestige, fåfänga och revansch.”

Regisserad ljudbok

Inläsningen av Mord enligt manus har regisserats (och lästs in) av skådespelaren Håkan Julander. Till sin hjälp har han i korta stycken (intervjuer i podden) tagit hjälp av Leif Andrée, Eva Melander och Love Antell. Julander har läst in en hel drös böcker men jag vill bestämt tro att det här är första gången jag lyssnar till hans stämma. Han gör ett riktigt bra jobb som inläsare och när det kommer till det här med att “regissera” ljudboken är resultatet helt okej. Det är lite småkul när vi bjuds på inslag från podden där man tagit hjälp av andra skådisar, mixat om så att rösterna verkligen låter som från inspelningar och sådär. Småkul skriver jag för att jag uppskattar tilltaget, även om kanske inte tillför jättemycket på det stora hela.

Omgiven av manusförfattare

När jag läste titeln “Mord enligt manus” när boken släpptes i mars (den har legat i min digitala bokhylla sedan dess: kön är lång och många favoritförfattare går före) så läste jag egentligen bara titeln och fick av någon anledning för mig att det var någon slags självhjälpsbok för aspirerande deckarförfattare. Så, kära läsare, är det alltså inte. Vi bjuds inte på utläggningar av en manusförfattare som vill dela in mördare i olika färger (själv hade jag nog varit en rödblåbrungul mördare).

Kvick och välskriven

Av någon anledning tar det mig en stund att komma in i boken. Inte alltför länge. När jag lyssnat i kanske 1-1,5 timme har jag bestämt mig för att det finns något riktigt intressant här och främst fastnar jag för att Magnusson, likt jag själv, gärna fyller på med lite kvickheter och roliga detaljer. Ändå är jag sådär precis i början skeptisk utan att i efterhand riktigt veta varför. Det är välskrivet och när intrigen verkligen tar fart blir det riktigt intressant, förbaskat underhållande och emellanåt även rätt spännande.

Annorlunda

Det är onekligen spännande med en deckare i manusvärlden, det är kanske inte ogjort men känns riktigt fräscht. När vår huvudkaraktär får för sig att göra en true crime-podd börjar det även liknade Apple+-serien “Truth be told” (även den baserad på bok/böcker. OBS! Se första säsongen, den var fantastisk. Andra bra, men långt ifrån lika). Även det är en kul vinkling på genren. Vidare tycker jag att karaktärsgalleriet är välfyllt – Det finns en del trevliga och intressanta karaktärer att lära känna och sämst tycker jag faktiskt om vår egen huvudkaraktär. Jag vet inte varför, men det är något med honom som skaver – jag finner honom ganska osympatisk. Men det gör inte att jag tappar intresset, kanske rent av tvärtom. Jag vet inte om jag förväntas sympatisera med eller gilla Sebastian och jag gillar någonstans att man inte tagit i så man skiter på sig för att framställa huvudkaraktären som god. Det här är en bok som lovar gott från framtida böcker signerade Dennis Magnusson och till skillnad från mina initiala tveksamheter så är detta en riktigt bra bok.

Mord enligt manus landar på 4 av 5 pannkakor.

Sockerormen, av Karin Smirnoff

Smirnoff är tillbaka med något nytt efter Jana Kippo-serien, där jag endast lyssnat på och recenserat första delen “Jag for ner till bror”.

Om boken

“Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De tre lite udda barnen har inget gemensamt, men när deras musikbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap.
Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Ensemblen Bretzel. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen.
Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla. Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek och utanförskap. Men det är också en roman om vänskap och mod.”

Schartner-svärta

Till skillnad från tidigare böcker som lästs in av Lo Kauppi har nu stafettpinnen lämnats över till duktiga Ella Schartner som gör ett suveränt jobb. Hon har en rytm som är trevlig att lyssna till och en svärta i rösten som passar perfekt till den sura smak som bitvis uppstår trots att titeln utlovar socker.

Lite smått genialiskt

Jag fastnade aldrig helt för den första och hittills enda Smirnoff-bok jag lyssnat på. Jag gillade den, men fastnade inte helt. Det finns något i Sockerormen som drar mig in direkt. Alla underbara ordlekar och det speciella sättet att skriva. Det faktum att vår huvudkaraktär har ett vuxet språk ända från födsel vilket till en början ter sig väldigt vågat, surrealistiskt och förbaskat underhållande. Det finns språkliga guldkorn i den här boken som får mig att både småle och spontant utbrista i skratt (tack och lov när jag sitter ensam i bilen och inte när jag är ute på promenad). Men svärtan är ju där från start. Trasiga livsöden och det luktar liksom tragedi bakom en lite humoristisk försvarssköld.

Jobbiga ämnen

Jag vill egentligen inte avslöja alltför mycket om innehållet i Sockerormen. Dels för att jag själv avstod från att läsa baksidestexten (som inte avslöjar alltför mycket den heller) och dels för att det är en ytterst spännande upplevelse att låta en berättelse avslöja sig för dig istället för att du läst en recension där ansvarig recensent spoilat att Darth Vader är Luke Skywalkers far (ingen av dessa är karaktärer i Sockerormen, rec. anm.). Svärtan är stark och Sockerormen tar upp ett antal viktiga och jobbiga ämnen som utanförskap och missbruk. Även mörkare saker avhandlas på ett ganska annorlunda sätt och det beror på att vi får se allt genom ett barns ögon (även om detta barn tycks mognare i skallen än Hundraåringen som klev ut genom fönstret är gammal). Det är jobbigt, men bråddjupet infinner sig liksom inte av just den anledningen. Sockeromen är bitvis helt fenomenal och drar in mig med sitt speciella språk och annorlunda sätt att berätta. Jag får bocka och buga inför Karin Smirnoff som konstant överraskar, får mig att känna äckel i ena sekunden för att i nästa skratta rakt ut – Hon drar i trådarna på sina marionettdockor på ett sätt som få andra författare.

Sockerormen landar på 4,5 av 5 lillgamla pannkakor.

 

Dagbok från ditt försvinnande, av Malin Lagerlöf

Regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann spårlöst i oktober 2011 då han och ett par kollegor var ute och rekade inspelningsplatser vid västkusten. Det här är frun och manusförfattaren Malins berättelse om livet i tumultet och vägen framåt.

Om boken

“Den 6 oktober 2011 befann sig Malin Lagerlöfs man, filmregissören Daniel Lind Lagerlöf, på Västkusten för att leta efter miljöer till en filminspelning. Han föll troligtvis i havet från en klippa och drunknade, men ingen vet säkert eftersom kroppen aldrig har återfunnits. Malin lämnades ensam med tre barn varav det yngsta var bara tre månader. Dagbok från ditt försvinnande handlar om vad som händer när någon en helt vanlig morgon säger hejdå, går ut genom dörren och aldrig mer kommer tillbaka. Det är en berättelse om saknad och kärlek. Men allra mest handlar det om överlevnad och om att tvingas uppfinna sig själv på nytt.”

Författarinläsning

Känsligt ämne det här med författarinläsningar. Ibland funkar det, ibland funkar det inte. Malin gör tack och lov ett fantastiskt jobb med att ge känsla och inlevelse till sin bok – och det är knappst konstigt med tanke på innehållet.

Tragiskt och vackert

Daniel Lind Lagerlöf hann regissera ett antal filmer och tv-serier innan sin bortgång – bland annat “Vägen ut”, som är och förbli en av mina absoluta favoritfilmer. Jag minns hur chockad jag blev när jag läste om försvinnandet och dödförklarandet. Berättelsen om hur Malin och hennes familj lever igenom den inledande kaotiska tiden för att sedan sakta börja finna sig åter i livet utan make och far är vacker. Om det beror på sätter den är skriven, min sinnesstämning eller nåt annat låter jag vara osagt, men jag uppfattar den inte som en tårdrypande upplevelse. Början, främst kanske första timmen, lyssnar jag på med bitvis småblöta ögon. Den är känslosam rakt igenom, men kanske mer på ett hoppfullt sätt, när familjen börjar ta sig vidare och Malin verkligen inser att det finns ett liv utan mannen hon känt sedan sexton års ålder. Det är intressant, tänkvärt och vackert. Främst är det en bok som får mig att tänka till och stanna upp. Vara glad för det man har, samtidigt som det som gör mig mest sorgsen är när fantasin skenar (vilket den som författare såklart alltid gör) kring hur det vore att själv leva igenom något liknande – eller själv vara den som abrupt slits ur mina egna nära och käras vardag.

Dagbok från ditt försvinnande landar på 4 av 5 pannkakor.

Den fjärde vågen, av Caroline Grimwalker

Grimwalker är tillbaka med uppföljaren till “Vågbrytarna”, som släpptes i somras och uppskattades mucho av den här recensenten.

Om boken

“Linn, Elena och Moa är skärrade av sina upplevelser med våldsamma män och vill skapa sig en ny tillvaro. Moa försöker börja om med sin före detta alkoholiserade mamma, Linn och Elena flyttar för att komma bort från alla minnen. Men Elena har också blivit intresserad av att besöka sajter för incels, män som lever i ofrivilligt celibat, där hon skapar ett alias för att infiltrera gruppen.

I Malmö har flera män, till synes oskyldiga, blivit skjutna. Polisen kallar den anonyma gärningspersonen för “Laserkvinnan”. Mansaktivisten Sixten Törnholm, känd för sina mansläger och brandtal för männens rättigheter, blir förbannad över uppmaningen till män att inte gå ut ensamma sent på kvällen. Men känslan av att någon är ute efter dem växer.

”Den fjärde vågen” är andra delen i Caroline Grimwalkers serie ”Vågbrytarna” – en andlöst spännande serie med rejäl feministisk punch. Tre kvinnor binds samman i en oväntad vänskap av det faktum att de alla är offer för mäns våld. Vad händer när kvinnorna till sist får nog och gemensamt bestämmer sig för att ge tillbaka?”

Leining hatar mansplaining

Jag vet, jag vet. Jag var tvungen att rimma, det är trots allt hårdträning inför att vinna pokal för årets sämsta julrim, eller nåt. Jag kan inte svara för om Leining faktiskt hatar mansplaining, men det får man utgå ifrån. Några som däremot gör det är kvinnorna hon ger röst åt – och hon gör det i vanlig ordning förbaskat bra.

Feminist, javisst

I Grimwalkers Vågbrytar-serie går kvinnorna i stark (och våldsam) kamp mot patriarkatet. Det är både skrämmande, fantasifullt, underhållande och eggande på samma gång. Jag har ju en förkärlek för hämndberättelser (även min egen kommande krimroman hanterar ämnet) och här serveras rätten verkligen välkyld som sig bör. Det är starka kvinnor som får nog och reser sig och börjar ta ut sin hämnd i ett samhälle som alltid varit snedvridet. Det är tänkbart scenario och med det inte sagt att jag förespråkar att plocka upp ett gevär och börja skjuta allt som rör sig på stan med kulor dinglande mellan benen, men budskapet bakom går inte att ta miste på.

Carl-Jurek Walter

Vågbrytarnas egen Anti-Krist Carl Walter bär vissa likheter med Keplers Jurek Walter. Okej, det är främst namnet som genast får mig att tänka på den hänsynslöse mördaren som har lika många liv som Michael “Halloween” Myers, men hänsynslösheten och människohatet är något de delar. Här ska tilläggas att Jurek är en karaktär jag mest tyckt varit påfrestande just för att han lyckas överleva precis allt. Carl däremot är mer mänsklig, vilket till skillnad från det andra monstret, gör honom obehagligare. Han har dessutom mer djup och karaktärsdrag som intresserar än den andre. Jag gillar även hur Grimwalker framhäver sina övriga karaktärer. De är människor av kött och blod. Jävligt arga människor därtill, som råkat alltför illa ut på grund av män de träffat på och detta är dessvärre något som ligger så ständigt i tiden och verkligheten att det känns mer som fiktion än de händelser som beskrivs i Fjärde vågen. Det är en välskriven, underhållande och spännande bok som, liksom maken Grimwalkers verk, rusar på i om inte 240 så åtminstone 180 km/h, vilket är förbaskat trevligt för mig som gillar när det händer mycket. 8 timmar och 17 minuter är över innan du hinner säga “sex incels i en björnsax” snabbt fem gånger.

Den fjärde vågen landar på 4,5 blodiga pannkakor av 5.

Frågar åt en vän, av Sara Molin

Sara Molin är en väldigt produktiv författare. “Frågar åt en vän” är hennes tredje bok sedan debuten “Som en öppen bok” som släpptes i början av 2020.

Om boken

“Lydia Dunge lever ett hektiskt liv. Hon är avdelningschef på anstalten Vinterbo och har både ett bröllop och en begravning att planera. Med en dement morfar, en mamma som tycks mer besvärad än sorgsen och fyra egensinniga syskon gör Lydia sitt bästa för att mormodern under värdiga former ska föras till sista vilan. Fästmannen Douglas, som alltid har haft sina invändningar mot Lydias brokiga, smått kaotiska familj, känner sig bortprioriterad.

Av misstag råkar Lydia skicka ett meddelande avsett för Douglas till Ninos, en total främling. Det blir startskottet för en konversation som blir Lydias följeslagare under de skakiga månaderna fram till begravningen. Hemligheter avslöjas, människor förändras och när Allhelgonahelgen och begravningen närmar sig är ingenting längre sig likt. Hur navigerar man i livet när kartan hela tiden ritas om?”

Flodström läser

Precis som i tidigare böcker är det Viktoria Flodström som läser. Jag tycker att hon gör ett bra jobb med ton och inlevelse som passar innehållet och känslan finfint.

Välbeprövat koncept, nya ingredienser

Intrigen i “Frågar åt en vän” är tämligen enkel och lätt att ta till sig. Precis som i Molins tidigare böcker känns det som bäddat för en filmatisering – och påminner även mycket om diverse romantiska filmer man sett. Är det negativt menat? Nej. Och det har jag klargjort även i tidigare recensioner. För Molin har ett sätt att skriva och underhålla som gör att man köper konceptet direkt och stortrivs. Det är en blandning av bra språkbruk och tempo och väldigt igenkännbara karaktärer. Jag kan genast identifiera ett antal personer som starkt påminner om människor jag själv känner. Som mest underhållande blir det när Lydia under en period behöver bo hemma hos sina syskon och får en chans att se dem alla med nya ögon. Främst den tystlåtne Stefan som tycks vila på en hemlighet som överraskar.

Frågar åt en intagen

Det finns även andra saker som gör att Molins böcker sticker ut – hon hittar alltid något “eget” som skiljer lite från mängden. I det här fallet handlar det faktiskt mycket om Lydias arbete som avdelningschef på en anstalt. Det är knappast vanligt förekommande i den här genren och jag kan inte minnas att jag följt med på insidan på det här sättet och det förgyller faktiskt. Det känns trovärdigt och det ökar intresset även om merparten av boken inte utspelar under arbetstid. Det är en både rolig, vacker och känslosam upplevelse vi bjuds på. Och lyssnar man i 2x hastighet som jag bjuds man ibland på diverse annat – till exempel som att jag under bokens första halva var övertygad om att en viss karaktär hette Linus och inte Ninos.

Frågar åt en vän landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Sponsrat inlägg i samarbete med poolgiganten

Säker pool året runt

Att ha en pool är lyxigt. Speciellt på sommaren! Tänk att kunna bada precis när man vill  och inte behöva ta sig iväg för att bada. Man slipper cykla eller ta bilen, slipper parkeringsavgift och leta parkering. Packningen slipper man också, man har ju allting hemma. Så skönt!

Är man hungrig är det bara att gå upp ur polen, dra på sig en badrock och gå till köket för att laga någonting. Man kan ta både ett morgondopp och ett kvällsdopp på sommaren, vem skulle inte vilja ha det så? Bästa tiden att ha en pool är på semestern. Om jag hade en pool skulle jag spendera varje dag av min semester i min pool. Jag tror aldrig att jag skulle tröttna.

Säkerheten

Det är viktigt att tänka på säkerheten vid poolen. Om du har en pool på tomten så är det du som är ansvarig om någonting skulle hända. Därför är det viktigt att ha ett poolskydd på poolen när man inte använder den. Ingen vill ju riskera att till exempel ett barn eller ett djur skulle råka ramla i poolen bara för att man inte har satt upp ett skydd.

Vinterplåtar

På vintern måste man också täcka sin pool så att det inte ligger snö på och att det då inte syns att det är en pool där. Man vill inte att någon ska råka illa ut. Det man ska ha är till sin pool är vinterplåtar pool. Då håller sig poolen fin och du riskerar inte att någon trampar igenom och hamnar i poolen på vintern när du har stängt din pool.

Ansvar

Alla som kan bör skaffa sig en pool för att det är så himla roligt! Man kan bada med vänner och familj eller själv om man vill det. Grillparty vid poolen, drinkar vid poolkanten. Det finns så mycket roligt man kan göra på sommaren om man har en pool.

Det är viktigt att inte glömma bort ansvaret om man har en pool hemma. Kommer det barn och badar, se då till att föräldrarna är med och har kolla på barnen. Var noga med att täcka poolen när du själv inte badar och stäng poolen med vinterplåtar på vintern. Då kan du sova lugnt om kvällen och njuta av din pool på dagen!

För er som kommer ihåg. Som Jakob Uggla sa i fablernas värld,. Simma lugnt!

 

 

 

Isstorm, av Dan Buthler & Leffe Grimwalker

Den skalliga författarduon Buthler & Grimwalker (hade lätt kunnat utgöra del av titel för en ny serie filmer om ett par supersnutar, eller hur? Eller antihjältar…) är tillbaka med fjärde boken om Alex Storm vars liv är minst sagt, just det: stormigt.

Om boken

“Fan ta Alex. Fuck allt han står för och allt han gjort. Det är hans fel att Jessica känner sig smutsig. Det är hans fucking fel att hon inte längre har några barn eller ett liv.

Alex och Jessica Storm, ledarna för triaden i Sverige, har beslutat sig för att skiljas. I ett slag blir de bittra konkurrenter om den svenska kokainmarknaden. I Hongkong planerar Alex halvbror Peter Bao, triadens drakhuvud, för en politisk karriär. För att lyckas behöver han Alex hjälp. Men den fruktade lönnmördaren Lily Rose har en egen agenda och avslöjar att Peter Bao låg bakom mordet på Alex och Jessicas barn. Alex överger allt han har i Sverige och flyger till Hongkong med ett enda mål – hämnd.”

En Malmsjö i stormen

Som vanligt är det Jonas Malmsjö som läser in och han gör det suveränt i vanlig ordning. Faktum är att hans röst känns så i symbios med berättelsen att jag undrar om han inte tillbringar en timme varje morgon med att väsa lite repliker mot badrumsspegeln. “Fan ta måndagar. Fuck allt dom står för. Ge mig fucking fredag.”

Den fjärde stormen

Jag har lyssnat på Storm-serien med stor behållning. Den föregående delen var den svagaste med lite väl mycket transportsträckor även om den höll sig underhållande rakt igenom, men då känner jag samtidigt att man måste se den här serien ur ett annat perspektiv. Det handlar inte om fristående böcker med egna handlingar utan det är ett ständigt rullande kinesisk-svenskt höghastighetståg med slutdestination Wha’DoFakk, och det är just det som är så spännande med upplägget: Full fart, brutalt, spännande, bitvis jävligt roligt, mörkt och man har inte en jävla aning om vad som ska hända. Ena stunden bjuds det på ohämmat sex, nästa sekund är det nån som trippar på ecstasy och plötsligt står Lily Rose och trycker ned ett glödande spett i käften på en triadmedlem i ett försök att förnya fredags-barbecuen.

Stormiga förhållanden

I fjärde delen möter vi alla gamla ansikten, men även en hel del nya. Den minst sagt tveksamma relationen mellan Alex och Lily Rose fördjupas och är förbaskat intressant att följa. Samtidigt växer klyftan mellan honom och Jessica allt större. Med tragiken i bok två har spärrarna släppt och ingen av dem har egentligen nåt att förlora. Något som bådar gott för spänningen samtidigt som jag fortfarande (ja, jag är jävligt långsint) tycker att övergången gick lite väl snabbt. Även om ett hämndbegär ligger och pyr så känns det som att den värsta hjärtesorgen blåste ut vid korsdrag, nästan som om författarduon satt sig ned i en snabbterapi (för mer än så har man inte tid med i Storms ADHD-vardag) med de fiktiva makarna och övertygat dem om att “Det här blir bra för er. Nu har ni friheten att göra som ni vill. No diapers, no strings. Det blir kul – och livsfarligt – vi lovar!”. Men det är, på det stora hela, inget som förstör upplevelsen och den adrenalinkick som Isstorm bjuder på. Och här är det mer action och framåtrörelse i historien – höghastighetståget har speedat upp så pass att inte ens Tom Cruise skulle vilja hänga kvar på utsidan med sugproppshänder. Nu ser vi fram emot del 5!

Full fart i Isstorm. 4,5 av 5 pannkakor.