Helix, av Alexandra Appelqvist och Benjamin Andrée
Nu är den här: boken med det förbaskat snygga omslaget (fastnar främst för den übersnygga titeln. Appelqvist har tidigare skrivit bland annat “Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott” som jag lyssnade på för typ tre-fyra år sen. Det är Benjamins debut och första boken i en tänkt serie av duon Andrée/Appelqvist.
Om boken
“Det är vinter i Stockholm. Snön faller allt ymnigare utanför skyskrapan Helix, där födelsedagsfirandet av en excentrisk affärsman ska äga rum i dagarna tre. Nöjesreportern Adrian Lind och hans bästa vän Valeria Rossi har lyckats få en inbjudan till den värld av mystik och glamour dit alla vill in.
Men det är inte bara fest för Adrian. Han har en dold agenda. En av kvällens gäster, en ung kvinnlig influencer, har delat ett minst sagt oroväckande inlägg i sociala medier. Det ryktas att hon är försvunnen, och att flera personer på festen, med motiv som svartsjuka, pengar och hämnd, vill se henne död. Vad har hänt Sarah? Och vem kan Adrian egentligen lita på?
I jakten på det stora scoopet börjar han tillsammans med kollegorna på Nyhetsbladet att gräva efter sanningen. Ju mer han får veta, desto mer komplex blir bilden. Snaran dras åt, och Adrian inser att inget längre är som det ser ut att vara. Han måste reda ut vad som har hänt. Innan allt är över.
Helix är den första delen i en ny deckarserie om nöjesreportern Adrian Lind. Likt ikoner inom popkonst och artister i musikindustrin som inspireras av odödliga verk, har författarduon till Helix lånat litterära element och karaktärer ur Agatha Christies klassiker Mordet på Orientexpressen. Handlingen har kryddats med ett skimmer av Den store Gatsby och Eyes Wide Shut, och flyttats till ett nutida Stockholm.”
Rappad av Rapace
Helix är inläst av skådisen Ola Rapace och det är faktiskt debut i mina öron för hans ljudboksinsats. Och vilken insats det är. Han gör det verkligen suveränt. Finns absolut inget att klanka ned på utan tonen, inlevelsen – allt sitter som en maddafakkin’ (det stavas så!) smäck.
Tio små innepojkar
Helix beskrivs som en blandning av Christie’s odödliga böcker och Eyes Wide Shut med ett sprut (pun intended) Gatsby. Jag kan hålla med, även om Christie’s inverkan blir riktigt tydlig ganska sent. När de dekadenta festerna med alla kändisar, näsgodis och annat beskrivs tänker jag ofta: “Jävlar. Om jag hade figurerat i de där innekretsarna hade man lagt märke till mig lika snabbt som en IKEA-möbel bland satdyr inredning.” Samtidigt är det något eggande och spännande över det, för en del av mig hade nog kunnat anta kameleontrollen och tyckt om att gå på människocirkus, om ansträngning skett. Och det är just det här tankesättet som gör att Helix tilltalar mig. Vi rör oss i en helt annan klass människor som nästan kan tyckas ha glömt bort att dom är just vanliga, dödliga människor. Det är en värld så långt ifrån min egen att det nästan skulle kunna vara lite sci-fi strött över det. Och jag gillar det. Sen är det ganska kul med diverse kändisar som partar förbi (Rapace näckar ju för tusan. Saknar dock Anders “Helikoptern” Borg på festen”). Vad jag också gillar är att författarduon lyckas beskriva de här dekadenta tillställningarna och människorna däri på ett levande och snyggt sätt vilket gör att även partier då det inte händer överdrivet mycket blir intressanta.
Spänning eller underhållning
Det är ingen jättehög puls i Helix. Även när Christie-vibbarna blir som mest framträdande så lyckas man inte riktigt skaka bort det där kändisglammet och de erotiska vibbarna. Men det gör ta mig fan ingenting. Jag har riktigt kul. Helix håller mitt intresse uppe och jag gillar hur man väger av vågskålen med överluxuösa 27+moms-fester med en del mordmisstankar och en annan del erotiska scener. Som en litterär ett-två-tre-lag utan för mycket socker. Många av karaktärerna stannar bitvis vid rätt ytliga, med undantag av bland annat Adrian var sinnesdykning åtminstone når åttiocentimetersdjup i poolen. Han är intressant, det är en snyggt gestaltad första inblick och jag ser fram emot att lära känna honom mer. Det går väl inte att nämna karaktärer utan att nämna självaste Helix. Norra Tornen kanske inte beskrivs som en levande, frustande varelse, men nog är det häftigt. Det påminner lite om när Strandberg la kapitel på att beskriva finlandsfärjan i Färjan – Ganska ballt, även om det kanske blev lite för mycket information. Att låta mysteriet andas nästan utan polisens inblandning gillar jag också, det är lite så jag själv vill konstruera mina krimromaner – inga trötta poliser, hellre en kärlekstörstande nöjesreporter. Och åter till det där med ytliga karaktärer – Det hör ju för fasen till någonstans och stämmer ganska väl överens med min bild av att i de här kändiskretsarna så lär folk sällan känna varandra mer på djupet än kindpussarna, snittarna, champagnen, det ytliga jobbsnacket och, måhända, en liten snabbis i nåt av gästrummen under festens absoluta puls.
Jag känner att det här blev en ganska babblig, spretig recension, men kontentan av det hela är att jag gillar Helix. Den är välskriven (mycket!) och eggande på ett sätt som tilltalar.