Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Sockerormen

Sockerormen, av Karin Smirnoff

Smirnoff är tillbaka med något nytt efter Jana Kippo-serien, där jag endast lyssnat på och recenserat första delen “Jag for ner till bror”.

Om boken

“Agnes, Kristian och Miika växer upp i Södertälje på 80-talet. De tre lite udda barnen har inget gemensamt, men när deras musikbegåvning för dem samman uppstår en stark vänskap.
Tillsammans med den före detta världsartisten och musikläraren Frank Leide bildar de Ensemblen Bretzel. Från början spelar de i kyrkor och på mindre konserter. Snart ska de även få se världen.
Frågan är vem Frank Leide egentligen är: En trygghet när föräldravärlden sviker eller det största sveket av dem alla. Sockerormen är en berättelse om orimlig kärlek och utanförskap. Men det är också en roman om vänskap och mod.”

Schartner-svärta

Till skillnad från tidigare böcker som lästs in av Lo Kauppi har nu stafettpinnen lämnats över till duktiga Ella Schartner som gör ett suveränt jobb. Hon har en rytm som är trevlig att lyssna till och en svärta i rösten som passar perfekt till den sura smak som bitvis uppstår trots att titeln utlovar socker.

Lite smått genialiskt

Jag fastnade aldrig helt för den första och hittills enda Smirnoff-bok jag lyssnat på. Jag gillade den, men fastnade inte helt. Det finns något i Sockerormen som drar mig in direkt. Alla underbara ordlekar och det speciella sättet att skriva. Det faktum att vår huvudkaraktär har ett vuxet språk ända från födsel vilket till en början ter sig väldigt vågat, surrealistiskt och förbaskat underhållande. Det finns språkliga guldkorn i den här boken som får mig att både småle och spontant utbrista i skratt (tack och lov när jag sitter ensam i bilen och inte när jag är ute på promenad). Men svärtan är ju där från start. Trasiga livsöden och det luktar liksom tragedi bakom en lite humoristisk försvarssköld.

Jobbiga ämnen

Jag vill egentligen inte avslöja alltför mycket om innehållet i Sockerormen. Dels för att jag själv avstod från att läsa baksidestexten (som inte avslöjar alltför mycket den heller) och dels för att det är en ytterst spännande upplevelse att låta en berättelse avslöja sig för dig istället för att du läst en recension där ansvarig recensent spoilat att Darth Vader är Luke Skywalkers far (ingen av dessa är karaktärer i Sockerormen, rec. anm.). Svärtan är stark och Sockerormen tar upp ett antal viktiga och jobbiga ämnen som utanförskap och missbruk. Även mörkare saker avhandlas på ett ganska annorlunda sätt och det beror på att vi får se allt genom ett barns ögon (även om detta barn tycks mognare i skallen än Hundraåringen som klev ut genom fönstret är gammal). Det är jobbigt, men bråddjupet infinner sig liksom inte av just den anledningen. Sockeromen är bitvis helt fenomenal och drar in mig med sitt speciella språk och annorlunda sätt att berätta. Jag får bocka och buga inför Karin Smirnoff som konstant överraskar, får mig att känna äckel i ena sekunden för att i nästa skratta rakt ut – Hon drar i trådarna på sina marionettdockor på ett sätt som få andra författare.

Författare Karin Smirnoff
Foto: Polaris

Sockerormen landar på 4,5 av 5 lillgamla pannkakor.

 

Lämna ett svar

Till startsidan