Obscuritas, av David Lagercrantz
Lagercrantz är snubben som tog över och skrev en ny trilogi efter Stieg Larssons älskade Millenium-trilogi. Om detta kan man tycka mycket, men jag har inte haft något intresse av att läsa dem och dyker inte djupare i ämnet. Jag har dock lyssnat på Zlatan-biografin, en av Sveriges mest sålda böcker, och tyckte att den var intressant men lite överlång och främst – fascinerande opersonlig. Lagercrantz Obscuritas låter på papperet som en småspännande deckare. Hur håller den?
Om boken
“Det är sommaren 2003 och i Vällingby utanför Stockholm mördas en fotbollsdomare. Vildhjärnan och fotbollspappan Giuseppe Costa häktas för brottet. Fallet ser solklart ut med en övertygande bevisning. Men Costa vägrar att erkänna mordet och polischefen beslutar att anlita professor Hans Rekke, världsledande expert på förhörstekniker.
Men ingenting blir som polisen förväntat sig. Rekke tar emot utredningsgruppen i sitt stora hus i Djursholm och uppträder irrationellt och tankspritt. Sedan sågar han i en svindlande uppvisning hela förundersökningen.
Costa släpps på fri fot, och polisen står plötsligt helt utan spår. Bara Micaela Vargas, den unga polisen från Husby, vägrar släppa fallet, och försöker gång på gång få tag i professorn. Men han svarar inte på något av hennes samtal. Och varför skulle en framstående professor, som är vän med utrikesministern och umgås med de allra rikaste, bry sig om henne, en ung oerfaren polis?
Men så möts Hans Rekke och Micaela Vargas igen, under dramatiska omständigheter. Detta omaka par bestämmer sig för att lösa fallet som tycks alltmer gåtfullt, och som leder dem till CIA:s jakt på terrorister och talibanernas krig mot musiken. Vem var fotbollsdomaren egentligen? Är han offer eller gärningsman?”
Leining in da house
För att bringa Obscuritas ord till våra öron har man valt Gunilla Leining, en av veteranerna och tillika en av de mest omtyckta inläsarna. Hon gör det som vanligt bra, även om jag emellanåt tycker att det låter lite ofokuserat.
Pendlande intresse
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Obscuritas och det är ganska ovanligt. Ofta har jag en väldigt klar bild, men här blir jag kluven. Intrigen pendlar mellan intressant och mindre intressant, ökar bitvis i takt med tempot. Nu kan det ju ibland hända att första delen i en ny serie kan kännas lite spretig, men här känns det bitvis som att man står ostadigt i stark vind utan att riktigt veta vilket håll man ska gå åt eller varför. Språkmässigt tycker jag också att det pendlar, kanske mest inledningsvis – för det mesta upplever jag den som välskriven men emellanåt slingrar den in sig i lite märkliga meningsuppbyggnader, men mest störs jag nog av de alltför ofta förekommande tvära perspektivbytena som både rör till och känns lite ogenomtänkta.
Karaktärer, karaktärer
På samma sätt som intresset för intrigen pendlar tar det ett bra tag innan karaktärerna börjar engagera. Det blir rörigt och jag har bitvis svårt att hålla isär vissa karaktärer – antingen för att de inte riktigt introduceras eller för att de helt enkelt inte är intressanta. Hans Rekke är en ganska märklig karaktär som jag dock kommer att gilla lite mer när jag lär känna honom. Även Micaela Vargas växer väl under bokens gång men jag har lite svårt att bestämma vad jag ska tycka om henne som huvudkaraktär. Bitvis kan hon framstå som ganska korkad och beskrivas lite småmärkligt och jag vet inte om det är meningen eller om Lagercrantz helt enkelt inte är någon fena på att gestalta sina kvinnliga karaktärer? Det finns även en scen ganska tidigt i boken då Vargas blir verbalt trakasserad av sina manliga kollegor och det hela känns väldigt märkligt. Det sticker ut för stunden och jag undrar om det ska bidra till Vargas karaktärsutveckling och faktiskt leda till något men vad jag minns tas tråden aldrig upp utan lämnar mig lite perplex. Inte för att sexism behöver förklaras, men det tar plats på ett sätt som får det att kännas som något av vikt för berättelsen för att tappas helt, nästan som om incidenten är en som var tänkt att klippas bort men glömdes kvar.
Summering
Ja, som ni förstår är jag ganska kluven. Missförstå mig icke; Obscuritas är bitvis riktigt intressant även om tempot haltar och vissa andra saker stjälper mer än hjälper. På det stora hela är den ändå ganska bra och kanske är det så att tonen och tempot sitter bättre i del två när vi nu introducerats för alla.