Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: 419 timmar

419 timmar, av Dag Öhrlund

Den buttre kommissarie Truut är tillbaka för sjunde gången. Jag har tyckt väldigt mycket om de flesta tidigare även om jag tyckte att den sjätte delen gick väldigt mycket på sparlåga rent intrigmässigt. Hur håller denna?

Om boken

“Sveriges mest älskade kommissarie, den buttre men varmhjärtade Ewert Truut, möter nya, stora utmaningar både i arbetet och privatlivet.

Någon mördar män och rispar sedan in en bock i deras bröst, alltmedan Ewert och hans kolleger Richard Kahn och Carolina Herrera förgäves letar efter ytterligare samband mellan offren.

Samtidigt upplever Ewert med skräckblandad förtjusning hur han plötsligt blir både sambo och hundägare, omskakande upplevelser eftersom han också tvingas byta namn på sin älskade kattunge. Kriminalinspektör Richard Kahn levererar välvilligt surkålsjuice som Ewert diskret häller ut, och en natt tvingas han rädda Carolina Herrera från en fest där hon hittas liggande på golvet med ett mordvapen i handen!

Ewerts frustration växer och morden blir fler. Han kämpar i vanlig ordning mot klockan och när sanningen dyker upp blir den en chock.”

Saukspeare mullrar

I vanlig ordning när Öhrlund är i farten är det Stefan Sauk som lånar sin machoröst till ljudboken. Han gör det bra och har fin inlevelse även om jag i vanlig ordning känner mig lite trött efter att ha lyssnat till hans mörka toner i några timmar.

Truut den sjunde

Truut, du bittre gamle whiskey-drickande, kedjerökande man. Du är svår att inte tycka om. Truut är verkligen härlig att följa och det är därför exempelvis föregående bok ändå fungerade trots att intrigen var halv icke-existerande. I den sjunde boken är fallet intressant nog och tar betydligt mer plats, men det är ändå främst fokus på Truuts privatliv och till viss del även Carolinas. Och det funkar finfint. Öhrlund har ett riktigt fint sätt att skriva som gör att man hela tiden är underhållen och när det väl blir spännande så är det skickliga uppvisningar i pulshöjning. Jag förlåter lätt ett antal onödiga upprepningar och recaps från tidigare böcker (detta var långt mer tjatigt och bitvis nära på klantigt utfört i Silfverbielke-böckerna, men i Truut-böckerna har det skötts mycket bättre).

Trötta snutar

Till skillnad från merparten av övriga deckare där jag nästan aldrig finner antagonisterna särskilt intressanta så lyckas Öhrlund genom alla Truuts små egenheter skapa något av en välfungerande parodi på övriga trötta snutar. Jag ser liksom fram emot att följa med på vad för upptåg som kan tänkas ske i hans privata sfär – om han ska lyckas få till det med någon ny kvinna eller om han ska utöka sitt hemmazoo. Oftast blir det båda delar. Det är underhållning på hög nivå att lyssna till hans surgubbe-tankar och Emser-tuggande. Jag kan även uppskatta att de återkommande sexscenerna inte är lika många eller ingående i denna sjunde del – det har tidigare kunnat bli lite väl mycket och de explicita detaljerna har bitvis känts ganska fåniga, även om sexet är en del av Truuts universum. På det stora hela är detta en av de starkare Truut-böckerna. Jag ser fram emot att få följa med honom på ytterligare uppdrag och se vad som händer med ett par cliffhangers.

Författare Dag Öhrlund.
Foto: Jan Dahlqvist, jd_portraitphotos

419 timmar är underhållning på hög nivå. 4,5 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan