Månad: november 2021

36 frågor om kärlek, av Callum Bloodworth

När jag först läste titeln trodde jag nästan att det handlade om en självhjälpsbok för singlar, men nej, det här är nåt helt annat. Och innan recensionen kommer igång, låt oss för en stund fokusera på författarens namn. Callum. Bloodworth. Inte bara det. LORD Callum Bloodworth, för att vara exakt. Det kan vara universums häftigaste namn, och håll med om att det låter som en riktigt ondskefull Bond-skurk (som planerar att decimera världsbefolkningen med hjälp av en dödlig croissantburen pandemi).

Om boken

“Kärlek är ingen vetenskap. Eller?

Dylan Lantz vill helst inte prata om att han snart fyller 30. Inte heller att han är singel, avskyr sitt jobb eller är usel på förhållanden. Efter att i ett svagt ögonblick slutit en pakt att hitta kärleken innan sin födelsedag accepterar han sin mammas förslag att gå på blinddejt. Då träffar han Nora.

Laddad med 36 frågor, som sägs vetenskapligt garantera bättre dejtinglycka, försöker han vinna hennes hjärta. Det finns bara två problem. Han har inte berättat om sin bror Max. Han har inte heller berättat för henne om Emma. Bästa kompisen som han delar lägenhet med och som hittills varit den viktigaste kvinnan i hans liv.

“36 frågor om kärlek” är en romantisk komedi fylld med humor, svärta och croissanter.”

Som kaffe med croissant

Vi börjar som vanligt recensionen med att bedöma inläsningen. I det här fallet är det Viktor Åkerblom som står för den och han har funnits med på min favvolista ett bra tag. Åkerbloms säkra inläsning passar Bloodworths ord som, just det, kaffe passar till en nybakt croissant eller tio. Jag vill inte fara med klyschor som “match made in heaven”, men jag känner mig tvungen.

Dejta med Dylan

“36 frågor … ” slänger oss rakt in i snart trettioåriga Dylans dekadenta liv och tonens sätts väldigt snabbt. Det är dråpligt, underhållande och rappt berättat. Callum har dessutom laddat sin debut med riktigt skarp ammunition i form av ett gäng riktigt härliga karaktärer så klockrent beskrivna att de alla känns som människor jag själv känner – och nog finns karaktärsdrag hos ett antal människor i min egen bekantskapskrets. De är lätta att ta till sig och likaså intrigen som egentligen tar sitt avstamp i en mamma-regisserad blinddejt.

Ett bultande hjärta

Det börjar lättsamt och skojfriskt, men det tar inte så värst lång tid innan Bloodworth (Lord, rec. anm) visar prov på svärta. Och jäklar i min lilla Tesla vilken känslofylld resa vi bjuds på. Det är länge sedan jag lyssnade på en bok som så träffsäkert och hänsynslöst lekte med mina känslor såhär. Ena stunden går man och fånler åt någons dråpliga kommentar för att i nästa låtsas att man inte alls har gråten i halsen utan att man faktiskt råkat peta sig i ögat med pekfingret efter att ha skurit schalottenlök med slö kniv. Emmas lillebror Carl är en karaktär vars medverkan fått mitt känsloliv att pendla mellan nära-på-gråt och hjärtliga skratt som få andra. Jag lyssnade på sista 3 timmarna (i 2 x hastighet, så i realiteten 90 minuter) av boken under en promenad – av någon jävla anledning lyckas jag alltid pricka in så att jag lyssnar på de mest känslomässiga delarna av böcker medan jag rör mig ute bland folk (jag lyssnade bland annat på Björn Natthiko’s tacktal till sin förtvinande kropp medan jag promenerade i solsken. Plan well executed, boyo). Idag var det tack och lov mörkt som i Noras strumplåda så runt sjöarna kan ingen se dig gråta. Eller ja, det var nära på i alla fall, men jag fick kämpa nästan lika hårt som när mitt trettonåriga jag såg “The Green Mile” för första gången och vägrade bryta ihop inför familjen. Berättelsen i sig kanske är lite förutsägbar i sin natur och det håller på att bli lite Love Actually-smörigt men det gör absolut ingenting – jag ler som en idiot och tackar för även den smöriga känslostormen. Jag ska inte tjata på mycket mer, men väljer att summera såhär: “36 frågor om kärlek” är en av de absolut starkaste böcker jag plöjt på väldigt, väldigt länge.

Fullpott. 5 av 5 pannkakor (eller croissanter med choklad) till “36 frågor om kärlek”.

Helix, av Alexandra Appelqvist och Benjamin Andrée

Nu är den här: boken med det förbaskat snygga omslaget (fastnar främst för den übersnygga titeln. Appelqvist har tidigare skrivit bland annat “Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott” som jag lyssnade på för typ tre-fyra år sen. Det är Benjamins debut och första boken i en tänkt serie av duon Andrée/Appelqvist.

Om boken

“Det är vinter i Stockholm. Snön faller allt ymnigare utanför skyskrapan Helix, där födelsedagsfirandet av en excentrisk affärsman ska äga rum i dagarna tre. Nöjesreportern Adrian Lind och hans bästa vän Valeria Rossi har lyckats få en inbjudan till den värld av mystik och glamour dit alla vill in.

Men det är inte bara fest för Adrian. Han har en dold agenda. En av kvällens gäster, en ung kvinnlig influencer, har delat ett minst sagt oroväckande inlägg i sociala medier. Det ryktas att hon är försvunnen, och att flera personer på festen, med motiv som svartsjuka, pengar och hämnd, vill se henne död. Vad har hänt Sarah? Och vem kan Adrian egentligen lita på?

I jakten på det stora scoopet börjar han tillsammans med kollegorna på Nyhetsbladet att gräva efter sanningen. Ju mer han får veta, desto mer komplex blir bilden. Snaran dras åt, och Adrian inser att inget längre är som det ser ut att vara. Han måste reda ut vad som har hänt. Innan allt är över.

Helix är den första delen i en ny deckarserie om nöjesreportern Adrian Lind. Likt ikoner inom popkonst och artister i musikindustrin som inspireras av odödliga verk, har författarduon till Helix lånat litterära element och karaktärer ur Agatha Christies klassiker Mordet på Orientexpressen. Handlingen har kryddats med ett skimmer av Den store Gatsby och Eyes Wide Shut, och flyttats till ett nutida Stockholm.”

Rappad av Rapace

Helix är inläst av skådisen Ola Rapace och det är faktiskt debut i mina öron för hans ljudboksinsats. Och vilken insats det är. Han gör det verkligen suveränt. Finns absolut inget att klanka ned på utan tonen, inlevelsen – allt sitter som en maddafakkin’ (det stavas så!) smäck.

Tio små innepojkar

Helix beskrivs som en blandning av Christie’s odödliga böcker och Eyes Wide Shut med ett sprut (pun intended) Gatsby. Jag kan hålla med, även om Christie’s inverkan blir riktigt tydlig ganska sent. När de dekadenta festerna med alla kändisar, näsgodis och annat beskrivs tänker jag ofta: “Jävlar. Om jag hade figurerat i de där innekretsarna hade man lagt märke till mig lika snabbt som en IKEA-möbel bland satdyr inredning.” Samtidigt är det något eggande och spännande över det, för en del av mig hade nog kunnat anta kameleontrollen och tyckt om att gå på människocirkus, om ansträngning skett. Och det är just det här tankesättet som gör att Helix tilltalar mig. Vi rör oss i en helt annan klass människor som nästan kan tyckas ha glömt bort att dom är just vanliga, dödliga människor. Det är en värld så långt ifrån min egen att det nästan skulle kunna vara lite sci-fi strött över det. Och jag gillar det. Sen är det ganska kul med diverse kändisar som partar förbi (Rapace näckar ju för tusan. Saknar dock Anders “Helikoptern” Borg på festen”). Vad jag också gillar är att författarduon lyckas beskriva de här dekadenta tillställningarna och människorna däri på ett levande och snyggt sätt vilket gör att även partier då det inte händer överdrivet mycket blir intressanta.

Spänning eller underhållning

Det är ingen jättehög puls i Helix. Även när Christie-vibbarna blir som mest framträdande så lyckas man inte riktigt skaka bort det där kändisglammet och de erotiska vibbarna. Men det gör ta mig fan ingenting. Jag har riktigt kul. Helix håller mitt intresse uppe och jag gillar hur man väger av vågskålen med överluxuösa 27+moms-fester med en del mordmisstankar och en annan del erotiska scener. Som en litterär ett-två-tre-lag utan för mycket socker. Många av karaktärerna stannar bitvis vid rätt ytliga, med undantag av bland annat Adrian var sinnesdykning åtminstone når åttiocentimetersdjup i poolen. Han är intressant, det är en snyggt gestaltad första inblick och jag ser fram emot att lära känna honom mer. Det går väl inte att nämna karaktärer utan att nämna självaste Helix. Norra Tornen kanske inte beskrivs som en levande, frustande varelse, men nog är det häftigt. Det påminner lite om när Strandberg la kapitel på att beskriva finlandsfärjan i Färjan – Ganska ballt, även om det kanske blev lite för mycket information. Att låta mysteriet andas nästan utan polisens inblandning gillar jag också, det är lite så jag själv vill konstruera mina krimromaner – inga trötta poliser, hellre en kärlekstörstande nöjesreporter. Och åter till det där med ytliga karaktärer – Det hör ju för fasen till någonstans och stämmer ganska väl överens med min bild av att i de här kändiskretsarna så lär folk sällan känna varandra mer på djupet än kindpussarna, snittarna, champagnen, det ytliga jobbsnacket och, måhända, en liten snabbis i nåt av gästrummen under festens absoluta puls.

Jag känner att det här blev en ganska babblig, spretig recension, men kontentan av det hela är att jag gillar Helix. Den är välskriven (mycket!) och eggande på ett sätt som tilltalar.

Helix landar på 4 av 5 pannkakor.

Mörkt land, av JS Axell

Detta är uppföljaren till Mörk stad, en dystopi som släpptes hösten 2019. Första delen tappade rejält efter en rätt intressant inledning. Hur håller del två?

Om boken

“Den mystiska smitta som förvandlar människor till blodtörstiga odjur har alltjämt världen i sitt våld. Samtidigt har Fristaden, platsen som skulle vara mänsklighetens sista hopp och utpost, visat sig vara en lögn. Efter upproret har nya sanningar uppdagats innanför murarna och frågorna har blivit allt fler för de överlevande vännerna som stod bakom revolten. Vad är det egentligen som ligger bakom smittans spridning? Och vad tjänar de hemliga registren över platser i landet utanför till? För att få svar måste de ge sig av från Fristaden. Men ju längre de tar sig, desto mer börjar de tvivla på sina handlingar. Är den boll de själva satt i rullning ett lika stort hot mot människans överlevnad och existens som den skräckinjagande världen där ute är?”

Wibes vibes

Likt första delen är det åter Pascal Wibe som står för inläsning. Jag var lite kritisk mot inläsningen av dialoger i “Mörk stad”, som även var Wibes debut som inläsare. Kort därefter gjorde han en helt fantastisk inläsning av Olsson & Falkmans snygga “Dolt under jord”. Han följer upp med att göra en riktigt bra inläsning av JS Axells uppföljare. Tonen och rytmen ligger perfekt och med små skillnader lyckas man även höra skillnad mellan vissa karaktärer utan att det blir för teatraliskt. Snyggt!

Mörk vision

Som nämnt i början (och i recensionen) så imponerade inte Mörk stad nämnvärt. Jag tyckte att den tappade rejält efter en intressant inledning och fokuserade oerhört mycket på händelser kring “Klubblandet”. Uppföljaren tycker jag har ett annat driv. Det börjar, efter en “previously on …” med en re-cap av utbrottet i form av dagboksinlägg vilket fungerar helt okej. Överlag tycker jag att uppföljaren känns något tightare och spänningen ligger närmre till hands. Det är en förbättring mot första delen på samtliga plan då dialoger på det stora hela känns mer genuina och karaktärsgestalningar mer djuplodande.

Längden har betydelse

“Mörkt land” har återigen ett större fokus på spänning och språket känns mer genomarbetat. Ett par av karaktärerna är intressanta och höjer lyssningsvärdet. Däremot tror jag att boken hade mått bra av att trimmas ned rejält. Den klockar in på nästan 15 timmar (del ett var strax under 16!) och det känns på tok för långt i förhållande till en relativt enkel intrig. Det gör att det bitvis blir lite enformigt och jag tappar fokus till den grad att jag behöver pausa och klämma in en annan bok i halvtid – Bör tilläggas att en bidragande orsak kan vara att dystopigenren börjar kännas rejält urvattnad (Perfect Day, uppföljaren till Stayin’ Alive, utgör undantaget som bekräftar regeln). Allt detta kanske låter väldigt hårt, men i kärnan finns här en spännande dystopi som hade mått bra av en grövre sax i redigeringen.

Mörkt land landar på 3 av 5 pannkakor.