Vintern är en härlig tid på året, speciellt när det är snö. Vi fick snö till jul i år och det blir så mycket mysigare med en vit jul. Kul för både vuxna och barn!
På vintern finns det mycket kul att göra ute i snön. Bygga snögubbar, åka skidor och pulka är bara några utav de aktiviteterna man kan göra på vintern när det är kallt och snö.
Det är också så mycket mysigare att vara inomhus när det är kallt och snöar ute. Att sitta och titta på en film i soffan och dricka glögg, kaffe eller varm choklad. På nått sätt är det mer tillåtet att vara inne och ta det lugnt när det är kallt ute än på sommaren när det är varmt och skönt ute.
Man blir så skönt trött i kroppen när man har varit ute en hel dag i snön. Ett varv i spåret på skidor gör verkligen att du förtjänar en hel kväll i soffan efteråt. Om man har en bastu hemma så är det extra härligt att använda den på vintern. När man är kall och lite frusen efter en dag utomus så kan man sätta igång bastun och värma upp sig ordentligt.
Ägna varandra lite extra uppmärksamhet nu under ledigheten. Passa på att ha lite vuxenmys. Liva upp stämningen i sovrummet lite extra med billiga vuxenleksaker från Vuxenkul.
Bädda med nya mysiga sängkläder, tänd lite ljus i sovrummet och kryp ner i sängen. Det blir roligare med vuxenleksaker och det hittar ni på Vukenkul. Det finns allt från ljus som blir till massageoljor till sexiga underkläder och andra leksaker. Allt finns på nätet och för er som bor eller besöker Göteborg finns det också tre butiker att besöka.
Ehn slog sig in på min topplista över bästa böcker 2021 med sin fantastiska Hästpojkarna, så förhoppningarna är naturligtvis höga.
Författarinläsning
Precis som sist står Johan själv för inläsningen. Han gör det riktigt bra och det märks att han både är en duktig skådespelare och känner sina karaktärer väl när han ger sin röst åt dem.
Om boken
“Först ser han ingenting. Hör bara en liten pojkes röst i sitt huvud.”
När Elis vaknar upp på hjärtintensiven inser han att det brådskar att få svar på frågorna som följt honom genom livet.
Från sjuksängen får han möta de som betytt mest för honom. Den han kallade mor, och den han kallade morsan, första kärleken och kvinnan han gifte sig med. Han får tillgång till de avgörande ögonblicken: jularna som fosterbarn i Dalarna och mötet med musiken. Hans liv har gått hand i hand med det moderna Sveriges framväxt, där staten tog hand om sina medborgare medan jazzen övergick i pop. Han möter också den högst levande Tony, sjuksköterskan som vågar skoja om döden.
Inte död än är en gripande sorgesång över folkhemmet och en roman om livet – så som det blev.”
Upptakten
Precis som i fallet med Hästpojkarna så hade jag inte läst på något alls om bokens handling utan slängde mig in hals över huvud. Och precis som i fallet med Hästpojkarna så tar det ett tag innan jag till fullo börjar greppa och fastna för handlingen. Inledningen till Inte död än är riktigt, riktigt snygg. Det blir lite vibbar av En man som heter Ove med den surmulne gamla Elis som stör sig på barnbarnen, svärdottern, sonen och alla andra vilket följs av en innerligt och spännande beskriven hjärtattack. Det är effektivt och indragande. Sedan puttrar det på ett tag och även om det hela tiden är både intressant, humoristiskt och förbaskat välskrivet så tar det ett tag innan berättelsen börjar påverka mig känslomässigt…
Vemod och humor
… Men när Ehn väl börjar slå på de stora trummorna och kallar in känslokavalleriet blir det så jäkla vackert. Karaktärerna som omger Elis – alltifrån den underbara sköterskan Tony till människorna från Elis förflutna som dyker upp under hans sjuksängsresor. Det är både fantasifullt och tankeväckande, hans resor bakåt, och man tänker på hur mycket av det han återser (och ibland upplever för första gången!) som faktiskt är helt sant och hur mycket det är en gammal omtöcknad hjärna som delvis skapar sin egen verklighet. Återgivning av gamla dagar känns oerhört autentiska och vackra och det är kul att känna igen platser man själv befunnit sig på och bott på (åtminstone i närheten, i Traneberg). Sista två timmarna är inget annat än fenomenala och jag vill faktiskt inte att boken ska ta slut. Jag vill ha mer, få svar på några frågor, ett par möten och så vidare. Det här är, på det stora hela, en fenomenal bok som leker med känslorna. Jag kastas snabbt mellan att skratta högt åt finurligheter och att känna det bli lite blött i ögonen.
Författare och skådespelare Johan Ehn Foto: Elisabeth Ohlson
Winter följer upp fjolårets vuxenromandebut Grävlingen med en ny djurisk titel. Detta är dock en fristående roman som på intet sätt har med grävlingar att göra.
Berntsons olycksfåglar
Sofia Berntson dök upp i topplistan jag la upp dagen innan julafton. Hon blev nämligen utnämnd till en av årets bästa uppläsare enligt moí. Hon gör här, liksom i bland annat Winters Grävlingen, ett suveränt jobb.
Om boken
“En flicka försvinner spårlöst i skogarna nedanför Trollhättans vattenkraftverk. Under skallgången hittas flickans röda jacka. Det ser ut som om hon sitter bland trädrötterna och väntar på att bli återfunnen. Men istället för den saknade flickan, hittar man benresterna från ett annat barn innanför jackan.
I 25 år har fyra vänner dolt en fruktansvärd olycka som tog deras väns liv. Istället för att berätta sanningen ljög de om att hon drunknat i Göta Älvs strömma vatten. Sedan dess har lögnen sakta ätit upp var och en av dem och på olika sätt förstört deras till synes lyckade liv.
Nu har någon tagit dottern till en av vännerna och hotar att avslöja sanningen om de inte betalar en lösensumma. Pengar de alla borde ha men som ingen av dem kan betala, trots att sanningen skulle kosta dem allt. Ingen annan än de fyra känner till vad som verkligen hände den där ödesdigra dagen. Vem har tagit flickan, och varför?”
På skallgångskedjan intet nytt
Det börjar med en skallgångskedja. En försvunnen dotter. Snart inleds vi i en gammal hemlighet. Ja, allt det där kan ni läsa er till i baksidestexten. Winter är en skicklig författare som snabbt drar oss in i handlingarnas centrum. Korta, välskrivna kapitel och rapp dialog. Skrev jag att han var skicklig? Intrigen konstrueras rätt snyggt och det är högt tempo mest hela tiden. Till skillnad från Grävlingen bjuds vi här på en thriller helt utan övernaturliga inslag och det funkar lika bra det.
Hemligheter och vändningar
Jag ska skriva det direkt: Jag tycker att Grävlingen är snäppet bättre. Även om det övernaturliga temat kändes som en grundidé man valde att hålla sig fast i lite väl hårt så tokgillade jag stämningen som byggdes upp. Olycksfåglar är spännande, men bygger inte upp stämningen på riktigt samma sätt. Jag tycker att Winter nyttjar det här klassiska “gamla vänner med mörk hemlighet”-temat på ett bra sätt och håller intresset upp rakt igenom. Något klassiskt får en kallsup strömt Göta Älvs-vatten och frisknar till. Dialogen känns trovärdig och karaktärerna är väl utmejslade även om de kanske inte engagerar jättemycket – men nog för att hålla intresse uppe och rullning i intrigen. Det finns en hel del små vändningar som Winter lyckas riktigt bra med och som snyggt utvecklar karaktärer och avslöjar deras hemligheter för lyssnaren/läsaren. Det finns ett överraskande mörker där man minst anar det. Slutet kommer kanske lite snabbt.
Jag ser alltid fram emot att sätta ihop den här listan och blir alltid lite sprallig när det börjar dra ihop sig.
Nu är det snart dags att vila lite över jul och då lär även öronen få vila lite från ljudböcker.
Det här året har jag enligt Storytel lyssnat på 143 böcker (i verkligheten lite färre då jag lyssnat på både 1986 och Mordnatt råder… som är episodbaserade), så att sålla ut en topp tio blev återigen omöjligt. Listan påminner om förra året, men med vissa förändringar:
Topp tre – De tre som verkligen förtjänar att höjas (att välja ut dessa tre har varit ungefär lika lätt som att komponera veckans matlista efter att ha tryckt i sig en calzone)
Topp tjugo – Följande tjog av böcker som gjort stora intryck
“Alla borde lyssna på”
Bästa debutromaner
Speciellt omnämnande
Årets bästa inläsare
Jag har kliat mig i håret, gått igenom recensioner och försökt åka tidsmaskin för att återuppleva intryck. Trots en ganska gedigen lista hade jag lätt kunnat addera tjugo böcker till.
Värt att notera:
Böckerna står listade utan inbördes ordning sånär som på de tre översta som delar förstaplats.
Detta är en topplista över de bästa böckerna jag lyssnat på i år, vilket inte är att missta för att samtliga böcker släppts i år.
Alla böcker i topplistan har faktiskt inte nödvändigtvis kammat hem fullpott på beetygsskalan (men nära på), men står med av en anledning.
Topp tre
Vad rimmar på Flora?, av Nils-Petter Löf “Den här boken knockade mig. Nils-Petter är en av de mest produktiva författarna jag vet och liksom mig själv kastar han sig in i den genre han faktiskt känner för att skriva. Hans tidigare bästa bok stavas Kärnpartiet, men i Vad rimmar på Flora? spelar han cello med mina känslor. Till och med baksidestexten trollbinder och då har vi inte ens börjat lyssna. Inledningen greppar tag i mig på ett sätt som i princip ingen annan bok jag kan minnas. Det är vackert, vemodigt och poetiskt. Och så fortsätter det. All kärlek till Flora och en bugning till herr Löf. Det här är guld.”
36 frågor om kärlek, av Callum Bloodworth “Debutanten lord Callum Bloodworth, namnet som Bond-författarna önskar att de patenterat åt en minnesvärd skurk, visar inte bara vart skåpet ska stå utan även hur det ska byggas. 36 frågor om kärlek börja lite småpladdrigt men mysigt och växlar upp snabbt. Det här är en av de absolut härligaste böcker jag upplevt på väldigt länge. För det är en upplevelse. Bloodworth är en mästare på att gestalta karaktärer som känns som folk jag känner. Han är också en mästare på att leka med mina känslor och får mig vid ett flertal tillfällen att både skratta rakt ut och känna märklig vattenliknande vätska formas i ögonen. Om Bloodworth var en häst i V75 hade jag satsat hela min aktieutdelning på’n. Jag har stora förväntningar på den här Bond-skurkens kommande böcker.”
Mordnatt råder, tyst det är i husen, av Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström “Vars börjar vi? Det här är norrland noir på Rutbäck Eriksson feat. Boströms vis. Vad innebär det? Ett långt steg ifrån de mysiga, Papphammarianska böckerna om Katarina Zapp. Här kommer något annat, även om likheter finns. En smart intrig som doftar klassisk deckare som möter Rutbäck Erikssons helt fakking fabulösa karaktärsgalleri där inte en endaste liten jävel känns ointressant eller onödigt uttjatad utan helt levande. Det mixat med julfeeling jag inte haft sedan jag var smågrabb och ville glo på julkalendern, öppna julkalender och drömma om julklappar. Mixat en gång till med vackra, kalla miljöer, tio doser vemod, tio doser finurlig humor och kanske fem koppar spänning. Det är såhär juletid ska upplevas och jag kommer aldrig att höra sången utan att sjunga med i “Mordnatt råder…”. Fredde Granberg bjuder även på den bästa inläsning jag kan minnas.”
Topp tjugo
Perfect Day, av Torbjörn Löwendahl “Jag tyckte om första delen, Stayin’ alive, men hade mina reservationer. Perfect Day är en nästan perfekt uppföljare. Löwendahls pricksäkra språk är klockrent, karaktärerna berör och även om tempot överlag är ganska lugnt så går det inte att värja sig. Är du trött på dystopier så ska du ge den här en chans, den visar att en urvattnad genre går att göra annorlunda.”
Hästpojkarna, av Johan Ehn “Ett litet unikum. Jag visste på förhand ingenting om Hästpojkarna och kunde därför förföras av Ehns vackra språk och fantastiska berättelse – och berättarröst. Jag minns detta som en av årets starkaste ljudboksupplevelser.”
Natten jag dog, av Peter Erik Du Rietz “Vad vore listan utan min favoritgenre – skräck? Du Rietz har knåpat ihop en vacker, välskriven berättelse som tack vare råhet, språk och miljöbeskrivningar bitvis påminner mig om 1793 (boken alltså, inte året, för så jävla gammal är jag inte). Korsa Anne Rice, Niklas Natt Och Dag med George RR Martins Feberdröm och du har Du Rietz, som dessutom gör något eget av vampyrismen istället för att återanvända utnötta klyschor.”
I en lägenhet på söder, av Mia Möller “Lite feelgood ska väl också få ta plats på listan. Jag minns det som en ren fröjd att följa 97-åriga Yvonne och hennes entourage i Möllers varma, roliga debut som fullständigt osar skriv- och berättarglädje. Alla borde ha en egen Yvonne i sina liv.”
En miljon smaragder, av Lukas Adamsson “Listans kortaste bok klockar in på runt 2,5 timme i speltid men är så packad med känslor. Adamsson låter oss följa Elias i en uppväxtskildring som behandlar våld, utanförskap, vänskap och osäkerheten hos ett barn som försöker navigera i en stor värld. Mina känslor åker tumlare och det enda jag egentligen ogillade med den här oerhört välskrivna boken var att jag ville att den skulle fortsätta. Ett bra betyg om något. Torbjörn Löwendahl gör en suverän inläsning.”
Skärvor, av Liselotte Divelli “Minns att jag i recensionen kallade denna för något i stil med så gott som helgjuten spänning. Presidenten för ett MC-gäng är med om en tragisk förlust och poliserna som utreder ställs inför moraliska dilemman. Välskrivet, trovärdiga karaktärer och förbaskat spännande rakt igenom.”
Gården, av Lars Wernström “Uppföljaren till Wernströms debut Allt du gör bevisar att allt han gör med uppföljaren är att följa upp en förbaskat bra debut med en ännu bättre uppföljare. Språket, intrigen, karaktärerna, humorn. Jag vill följa med på fler äventyr med Sandell Investigation.”
Victoria Bonde – Utan minne, av Leffe Grimwalker “Ja, Grimwalker platsar på listan i år igen, men den här gången får Alex Storm faktiskt chilla och lämna företräde när Victoria Bonde sparkar sig in på listan. Det här är andra boken om snuten Bonde. Språket och stilen känns igen från Grimwalkers övriga böcker. Likaså den höga farten (det här är en buss Keanu skulle ha jävligt svårt att hålla på körbanan). Det här är också boken jag var så inne i att jag, fanskapet med kontrollbehov lika stort som Trumps ego, tog fel avfart på motorvägen och höll på att hamna i Karlstad istället för Stockholm.”
Sockerormen, av Karin Smirnoff “Smirnoff bjuder på en bok jag inte kan värja mig ifrån. Det är originellt, språket är lekfullt och det bjuds på en hel del riktigt dråpligheter mitt i en berättelse som i grund och botten är mörk och tragisk. Knappast likt något jag lyssnat på tidigare – Det här är stort författarskap och i min mening betydligt bättre än hennes Jana Kippo-trilogi (av vilka jag endast lyssnat på den första, som även ska tilläggas var bra).”
Svart sol, av Andreas Norman “Nu ska vi gå på nazi-jakt. Jag kan höra Mora Träsk sjunga orden. Nej, det är ingen buskis Norman bjuder oss på. Det är en pulshöjande säkerhetsthriller som hanterar ämnen som högerextremism och terrorbekämpning. Välskrivet och sanslöst bra.”
Var är Olle, av Martin Ezpeleta “En Storytel Original-dokumentär som slet hjärtat ur min kropp och stampade på det. Ungefär så. Olle försvann 1983 och sedan dess har hans far fortsatt sökandet. Martin Ezpeleta gör mer än berätta och dokumentera – han blir själv besatt av fallet och bestämmer sig för att hjälpa den nu åldrade pappan. Det här är så spännande och samtidigt hjärtskärande sorgligt. Jag satt i bilen en morgon och grät under sista avsnittet.”
Dotter av jord, av Ann-Catrin Mattsson “Om jag minns rätt så har Ann-Catrin lagt runt sju år på att skriva sin debutroman, och det märks. Varenda liten detalj sitter som saltgurka på cheeseburgare. Språket är helt fenomenalt, karaktärerna levande, miljöerna fantastiska. Det här är en historisk roman med fantasyinslag och påminner om Outlander och skulle göra sig minst lika bra som tv-serie. Det här är en bok som förtjänar att lyftas!”
Dödsspelet, av Samuel Karlsson “Jag gillar Karlssons serie om ö-snuten Jessica Jackson, även om intresset för huvudkaraktären pendlar. Första tre böckerna var mer klassiska deckare där främst den första imponerade stort. När jag började lyssna på Dödsspelet, den fjärde delen, blev jag därför väldigt glatt överraskad – Här har Karlsson valt att svänga av den klassiska deckarleden för att köra off-road. Han gör något annorlunda som gagnar serien mycket. Den här delen har ett helt annat driv och en nyfunnen puls. Hatten av.”
Losing big or losing everything, av Niclas Christoffer “Jag har lyssnat på alla Christoffers tidigare ungdomsböcker som på olika sätt hanterat ämnen som psykisk ohälsa. Losing big… (första delen av en trilogi) räknas väl även den som en roman för ungdomar, men den är mogen nog – och framförallt viktig nog – för oss vuxna att ta till sig. Och jävlar vilken resa det är! En blandning av Hunger Games och Biggest Loser som utspelar sig i ett framtida Sverige där ultimat BMI och hälsa bestämmer dina rättigheter. Det är förbaskat välskrivet, underhållande, obehagligt och träffsäkert.”
Ghettobröder, av Sammy Jeridi “Att Jeridi toppar även årets lista känns inte otippat. Valet stod mellan denna och hans senaste, Ghettolegender, men Ghettobröder är snäppet tätare även om jag fullkomligt älskar att han vågade göra en Indiana Jones av del tre. Det här är rappt, välskrivet, spännande, brutalt, roligt och smått jäkla beroendeframkallande. Jeridi har kickat många utmanare i arslet och kan känna, låt oss säga, en viss stolthet över sitt författarskap.”
1986, av Jesper Ersgård “Vad hände egentligen den där ödesdigra kvällen i februari 1986? Någon dödade vår palmminister (som min äldsta syrra, då 6 år gammal, ska ha sagt till mor och far), men vem? Ersgård bjuder på en av dom smartaste, härligaste och allra mest underbara upplevelser jag fått ta del av sedan jag började lyssna på ljudböcker. Det är välskrivet, högt tempo och flirtar hela tiden med alla de där filmerna jag älskar. Valet till topplistan stod mellan denna och Ersgårds nya Röd gryning, men 1986 är svårslagen.”
Syndoffer, av Jeanette Bergenstav “Bergenstavs nya bokserie om journalisten Jennifer Sundin börjar trevande, men visar sig vara allt annat än nå’n halvtråkig dussindeckare. Karaktärerna känns mänskligare, svängarna lite mer originella och humorn fantastisk. Mer King Cock åt överklassen! Springnotan fick mig även att tänka på mitt enda och självklart misslyckade försök i London. Men nu glömmer vi det.”
Oslagbar, av C N Persson “Ett relationsdrama med unga superhjältar i en förbaskat välskriven debut. Trovärdigt gestaltade karaktärer i en bok som kanske riktar sig mer till ungdomar, men låt det inte avskräcka. C N Perssons debut tar det (åtminstone i film) uttjatade superhjältetemat och gjuter lite nytt liv. Rasism, utanförskap och kärlek möter spänning.”
Den fjärde vågen, av Caroline Grimwalker “Ah men va’ fan. Det är inte snack om nån uppföljare till Johan Falk-rullen Den tredje vågen, va ‘fan. Det här är uppföljaren till Grimwalkers brutala, brutalt spännande och brutalt välskrivna Vågbrytarna. Och vet ni vad? Den fjärde vågen är ännu mer av allt Vågbrytarna var. Jag är svag för hämndberättelser.”
Ingen ond man, av Leif Appelgren “Ännu mer hämnd på topplistan? Sí, sí. Leif Appelgrens berättelse om våldsamma uppgörelser i den undre världen som visar sig ha kopplingar till en gruppvåldtäkt är obehaglig, spännande, välskriven och smart. Jag gillade främst hur Appelgren effektivt lyckas beskriva hemska skeenden utan att det blir spekulativt. Intrigen är en välkänd sådan, men det är de trovärdiga karaktärerna, nerven och de snyggt uppbyggda scenerna från rättssalen (Appelgren har arbetat som åklagare, vilket märks) som gör detta till något riktigt speciellt.”
”Alla borde lyssna på”
Jag är inte död, av Erik Engelv “Eriks föräldrar dödförklaras av sin familj när han kommer ut som homosexuell. Det här är en oerhört gripande bok om hur det är att växa upp som ett Jehovas vittne och i förlängningen att leva ett vuxenliv där religionen separerar en från den biologiska familjen. En bok som gör mig förbannad på allt vad religion heter och kan göra med människor. En bok fylld av tragik men även så förbaskat mycket hopp och glädje.”
I kroppen min: resan mot slutet och alltings början, av Kristian Gidlund “Vacker, humoristisk och oändligt sorglig. Kristian berättar med egna ord om sin resa från cancerbeskedet 2011. En envis människa, kär i livet, i en kamp mot en än envisare fiende. Lämnar ingen oberörd och bör lyssnas på med en trave servetter nära till hands.”
Bästa debutromaner
Hannah, av Patrik Johansson “Patriks debut är en intressant, välskriven, underhållande och bitvis även väldigt brutal berättelse om titelns Hannah, som återvänder till Sverige efter flera år som soldat i Mellanöstern. Han har här även myntat genren Beurre noir. Beurre = smör, för de som inte vet. För insprängt i spänningsromanen finns inte bara beskrivningar av hur folk kärnar smör – vi får faktiskt recept. En riktigt bra debut som tar oss med till en massa olika härliga miljöer och bjuder på en hel del spänning.”
Så länge hjärtat kan slå, av Birgitta Gunnarson “Birgitta debuterar med en varm, härlig feelgood som på vissa sätt påminner om Backmans En man som heter Ove. Bodil är en bitter och besviken kvinna nära pensionsålder. En rad händelser gör att hon, tack och lov, börjar omvärdera sitt liv och se sig själv och sitt forna agerande utifrån. En livsbejakande, underhållande, välskriven och mycket vacker berättelse.”
En natt i Logtown City, av Daniel Andersson “En jäkligt snygg cross-over mellan Blade Runner, Dog soldiers och Judge Dredd. Så sammanfattar jag nog enklast Logtown. Spänning, dystopi, varulvar och lite deckarstil. Det här är en riktigt häftig debut som lovar gott för framtiden. Och gör något rätt intressant av varulvar som i min mening dessvärre sällan annars porträtteras som annat än ett ganska löjligt väsen.”
Hövdingen, av Anders Salander “Välskriven, effektiv och spännande roman som blandar action, äventyr och lite övernaturligt. Snyggt persongalleri och oväntade inslag. En blandning av Taken och Da Vinci-koden som bådar oerhört gott för framtiden. Och vågar jag hoppas på en uppföjare?”
Speciellt omnämnande
Helix, av Benjamin Andrée & Alexandra Appelqvist “Helix är en semi-debut. Appelqvist är etablerad sen tidigare, men Andrée debuterar och tillsammans bildar de ny deckarduo. En blandning av Agatha Christie, Eyes Wide Shut, Den store Gatsby och – slår det mig i stundens hetta (kanske mest för att den utspelar sig i ett höghus) Ben Wheatley’s High Rise. Norra Tornen spelar en huvudroll i denna intressanta och snygga mordgåta bland diverse ytliga hotshots med hemligheter. En lovande start och en intressant huvudkaraktär.”
Mörkret barn, av Sofie Bjarup “Sofie Bjarups debutroman gavs från början ut på Visto Förlag (egenutgivning). Drygt två år senare fick Lind & Co nys om den och har nu gett ut den i nyversion både i tryck och ljud, vilket jag hurrar högljutt över. Jag lyssnade på den äldre versionen bara något halvår innan nysläppet inläst av duktiga skådisen Johannes Kuhnke släpptes. Det här är en mystisk, mörk, fascinerande och fruktansvärt välskriven deckare som utspelar sig i 1800-talets London. Vi följer journalisten William Sinclair som dras allt djupare in i fallet med en försvunnen kvinna – mitt i tiden då Jack The Ripper satte skräck i staden. Som 1793 fast med intressantare intrig.”
DEAD & ALIVE, av Sara Olsson “Sara Olsson och Martin Falkmans Dolt under jord fanns med på förra årets topplista. Sara “Ordlust” Olssons DEAD & ALIVE påminner på vissa sätt om den. Det är originellt och ger lite David Lynch-vibbar i mötet mellan mystik och erotik. Det är även vackert, humoristiskt, underfundigt och smart. Jag har skrivit det förr och gör det igen: Jag lyssnar på oerhört mycket ljudböcker av en massa olika författare och njuter allt som oftast av riktigt välskriven litteratur. Sara Olsson är dock i en klass för sig. Hon har ett språkbruk jag verkligen avundas. Det flyter på som ett lent silkesband som om vartenda ord vägts på guldskål. Den här boken innehåller ordlekar som förtrollar. Men den hade gärna fått vara längre!”
Årets bästa inläsare
Sofia Berntson Sofia blev snabbt en favorit hos mig. Med böcker som Den röde hanen och Grävlingen gjorde hon ett suveränt jobb, men i höstas toppade hon sig själv med inläsningen av Jeanette Bergenstavs Syndoffer och klättrade upp i den absoluta toppen av inläsare jag imponeras av.
Viktor Åkerblom Jag har alltid gillat Viktor och den inlevelse han bjuder på. I höstens 36 frågor om kärlek är han i sitt absoluta esse. Lyssna på den och ni kommer att förstå. Och hålla med. Åkerblom är en av våra absolut bästa.
Fredde Granberg Fredde är min absoluta favorit, inga hemligheter där. Till skillnad från publika favoriterna Sauk och Malmsjö vars inläsningar låter snarlika oberoende av bok så tycker jag att Fredde gör sitt mer levande. Tror ni mig inte? Lyssna på Mordnatt råder, tyst det är i husen. Den bjuder utan överdrift på den bästa inläsning jag tagit del av under de fyra-fem år jag lyssnat på ljudböcker så gott som dagligen. Ja. Den innehåller ett raseriutbrott framåt slutet som gav mig rysningar och fick författaren Sofia Rutbäck Eriksson att säga att “nu kan jag dö lycklig”.
Tova Leining Tova, dotter till veteranen Gunilla Leining, har läst in en hel del böcker för yngre. I dagarna släpptes Frida Hallbergs relationsroman Den du var som om jag förstått rätt är Tovas första inläsning för mer vuxen publik. Och vilken inlevelse, vilken talang! Tova kommer vi att få höra mycket mer av, så mycket är säkert!
Mordnatt råder, tyst det är i husen, av Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström
Superudon bakom Katarinas Eminenta Detektivbyrå teamar upp för att bjuda oss på en julkalender med glögg, croissanter, klimatneutral mat – och mord.
Om boken
“Snön vräker ner över Arvidsträsk när invånarna kring den lilla norrbottniska sjön samlas vid byagården för traditionsenlig lucköppning. Men bakom den första luckan väntar ett meddelande som får de äldre i byn att rysa av fasa – de som är gamla nog att minnas de hemska, ouppklarade morden fyrtio år tidigare. När nu hotet om ett nytt dödsfall sänker sig över bygden tvingas den pensionerade polisen Rolf Ström åter att jaga den mördare som gäckat honom så länge. Till sin hjälp för att lösa gåtorna i både nutid och dåtid får Rolf den nyinflyttade deckarförfattaren Riita Niemi, som suktat efter traktens mörker och enslighet. Under en kamp mot klockan måste Rolf och Riita ta reda på vem som ligger bakom hotet – innan någon av deras grannar dör. Och endast en sak är säker: att mördaren finns mitt ibland dem.”
Julgranen Granberg
Fredde Granberg, ja. Jag diskuterade hans inläsningar med en författarkollega för några veckor sedan. Kollegan gillar hans inläsningar och kallade honom fortfarande lite “up and coming” och att han har chans att bli lika stor som Sauk och Malmsjö. Jag håller med. Med skillnaden att han i min mening är där – och förbi. Granberg är helt suverän som inläsare, men Mordnatt råder… är hans hittills bästa. Det är en jäkla fröjd att höra honom ta sig an de många färgstarka karaktärerna från Arivdsträsk och tillför verkligen till känslan av julmys som underlaget bäddar för. Det finns främst en liten passage framåt slutet där något så enkelt som ett raseriutbrott läses med sådan stil och inlevelse att jag får gåshud.
Agatha Rutbäck och Sherlock Boström
När jag lyssnar på Mordnatt råder… så transporteras jag per automatik tillbaka till min barndom och jularna då man satt som fastklistrad i soffan ivrigt väntandes på ett nytt avsnitt av julkalendern. Att en episodbaserad ljudbok skulle få mig att känna på samma sätt hade jag aldrig väntat, men redan från första delen av den här kalendern är jag fast. Jag lyssnade på stora delar av det här mästerverket i bilen på väg till diverse projekt, tidigt satan på morgonen timmar innan solen vaknat med en liten termos alldeles för varmt te. Det blev något av en ritual och jag uppskattade det typ lika mycket som min sambo uppskattade sin Rituals-julkalender som hon vänligt men bestämt poängterade skulle förgylla tiden fram till jul. Duon Rutbäck Eriksson / Boström har här överträffat sig själva. Serien om Katarina Zapp och hennes vänner är förbaskat underhållande och lättsmält. Det här är något helt annat och samtidigt ändå inte, för om sanningen ska fram är det finurligt nog att jag nästan undrar om inte Katarina ska ploppa upp ur en snöhög någonstans mitt i och ta över showen. Det här är löjligt välskrivet, vackert, vemodigt – ja, ibland riktigt sorgligt, men det osar samtidigt av samma finurliga humor som Katarina-böckerna, men det blir mer finstämd humor, mindre Papphammar-buskis.
Knut och hans vänner
Jag nämnde ovan att det är välskrivet, men det är lite av en underdrift. Det kanske hänger ihop med hela löftet om en julkalender, men bilderna målas upp så oerhört levande. De kyliga, vackra miljöerna, de färgstarka karaktärerna. Intrigen i sig är intressant och smart upplagd – men det är i just karaktärerna och berättelserna kring dem som bokens hjärta ligger och bultar. Arvidsträsk med invånare känns som upplagt för fler äventyr, även om jag inte önskar dem samma öde som brittiska Midsomer där antalet döda vid det här laget vida bör överstiga levande vars antal även bör ha decimerats avsevärt av massflykt. Jag kan säga mycket mer gott, men känner att jag babblat på nog. Det är dags för er att stitfta bekantskap med Knut, hans vänner och den där leksaksapan. Med ett sista tillägg: Jag kommer aldrig någonsin att kunna vare sig tänka på eller höra originaltexten utan att genast nynna “Mordnatt råder… ”
Hövdingen är Salanders debutroman. Spänning möter historia, mystik och lite övernaturligt.
Om boken
“Karl Magnus Ståhl vaknar mitt i natten med en gnagande oroskänsla i magen, en instinkt han känner igen sedan tidigare. Det är något som inte stämmer. Farhågorna besannas när hans nittonåriga dotter inte återvänder som planerat från sin resa i Sydamerika.
När myndigheterna sviker tar han saken i egna händer. Ensam och utan spår reser han till Peru för att leta på den plats där Jessica senast befann sig. Väl där dröjer det inte länge innan den mystiske professor Ward dyker upp med information som bara den som fört bort Jessica borde ha. Eller?
Professorn berättar om ett hemligt sällskap som kan hjälpa till i sökandet. I en kamp mot klockan beslutar sig Magnus för att ta emot erbjudandet, vilket leder honom in på en rad oförklarliga händelser och prövningar som kommer att förändra honom för alltid.”
Ewerlöf i spänningstjänst
Katarina Ewerlöf läser Hövdingen. Som många vet har jag emellanåt haft svårt för henne, men både Hövdingen och Anna Karolinas senaste har fått mig att uppskatta henne mer. I dessa två tycker jag att hon tonat ned det teatrala och lyckats få till en jämnare, bättre ton och Hövdingen kan faktiskt vara den bästa Ewerlöf-inläsningen jag hittills lyssnat till. Kul!
Hövdings-debut
Det finns mycket att säga om Hövdingen och vet ni vad? Det är så gott som uteslutande positivt. Fan, där tappade jag hälften av läsarna genom att avslöja för mycket, eller? Skämt åsido. Med Hövdingen slänger Salander in oss direkt i hetluften. Korta, effektiva kapitel som är snyggt utformade hjälper till att hela tiden hålla tempot – och vilket tempo! Det är faktiskt spännande så gott som varenda minut från början till slut – och där spänningen möjligen trappas av något ligger intresset för intrigen och fångar som en stötdämpare. Det är en riktigt välskriven debut och det känns bitvis som om Salander varit nere och petat på molekylnivå i språket.
Da Vinci-koden-vibbar
Intrigen tar oss från Sverige till Peru och där är vi större delen av boken. En riktigt intressant och välbeskriven miljö. Det bjuds mycket snygga, finurliga detaljer som spär på den där exotiska känslan som följer med action- och äventyrsfilmer som tar med oss till avlägsna platser. Karaktärerna är välgestaltade och jag gillar främst den inhemska polisen vars driv och diverse privata bekymmer är intressanta och fint beskrivna. Jag gillar också hur den moraliska kompassen pendlar inför en viss antihjälte som dels är en uppenbar skitstövel men samtidigt vilsen i sig själv och med ett hjärta som börjar peka honom rätt. Det är rappt berättat rakt igenom, som tidigare nämnt spännande från början till slut. Salander lyckas även väva in de övernaturliga delarna på ett bra sätt som gör att det inte tar överhand och samtidigt tillför något lite extra. Boken ger mig vibbar av såväl Da Vinci-koden som Neeson-rullen Taken och jag gillar verkligen den här blandningen. Lite matinéfilmskänsla och äventyr i Sydamerika är verkligen precis i min smak. Och snälla Anders – ge oss en uppföljare. Jag vet att du vill och det mesta mot bokens slutskede tyder på att så ska ske. Eller? Det här är sammanfattningsvis en riktigt imponerande debut.
Författare Anders Salander Foto: Orlando Boström
Hövdingen sätter dolken i slutbetyget 4,5 av 5 pannkakor.
Vem där? är novellen som vann Novelltävlingen Halloween Scream 2021. Det är dessutom Emma Petterssons debut som publicerad författare och jag vet mycket väl hur mycket det betyder. Jag kommer alltid minnas euforin när min egen författarkarriär tog sin “riktiga” början i och med den första (av ganska många, tillägger han ödmjukt) novelltävlingsvinsten.
Om novellen
“Finns det hemligheter som är så mörka, så farliga att du inte kan dela dem med din bästa vän? Eller ens erkänna dem för dig själv?
Ellie och Louie är oskiljaktiga. Best friends for life, i ordens rätta bemärkelse. Det finns ingen som kan komma emellan dem. Eller …? Någon betraktar dem på nära håll. Någon som vet allt. Är beredd att göra allt. Faran lurar strax under ytan. Betydligt närmare än någon av dem tror…
Juryns motivering
Emma Pettersson bygger med sin novell Vem där? lugnt och metodiskt upp en kuslig stämning som får oss att vilja tända lampan för att försäkra oss om att vi verkligen är ensamma i rummet. Hon håller oss i ovisshetens grepp ända till slutet och låter oss på ett finurligt sätt veta vem som faktiskt är där.”
Deubbeldebut
Vem där? är även inläsarens debut. Malin Mases Arvidsson är skådespelare och gör här en suverän inläsning. Vi lär få höra henne flera gånger.
Snyggt och kusligt
Efter att ha lyssnat på Vem där? kan jag bara instämma med juryns motivering. Det är inte jättelätt att på kort tid bygga upp både intrig, karaktärer och få till rätt stämning. Emma Pettersson lyckas med allt. Det är välskrivet, karaktärerna känns genuina och trots den korta speltiden på 39 minuter hinner vi lära känna dem bra. Jag vill inte avslöja något mer än det som står i “baksidestexten” eller det jag redan skrivit, men det här är en imponerande debut. Den kusliga stämningen byggs upp riktigt snyggt och trovärdigt och det finns twister i den här berättelsen som är oväntade och proffsigt placerade.
Jag tror och hoppas att vi kommer få läsa/lyssna på betydligt mycket mer av Emma Pettersson i framtiden för skriva, det kan hon.
Förr var det rea bara några gånger per år. Mellandagsrean var en stor sak. Folk stod och köade på morgonen för att hitta de saker som de vill ha och kunde få till ett riktigt bra pris. Så är det inte längre. Visst finns det fortfarande mellandagsres, men inte på samma sätt som tidigare.
Nu har vi däremot fått flera nya dagar med rea. Black week, black friday, singels dag och cyber monday bland annat. Samt att butiker rear ut saker lite när de vill under året.
Om man gillar att handla inredning så finns det en butik på nätet som har rea på inredning året runt. De har ett samarbete med över 300 butiker och massor med bra erbjudanden. Här finns allt från vitvaror till mattor, filtar och ljus. Verkligen allt du kan tänkas behöva hittar du här.
Det som är så smidigt med att beställa på nätet är att man slipper släpa hem sakerna själv. Har man ingen bil och har köpt ett nytt kylskåp så kan det bli lite jobbigt. Men beställer man på nätet så får man det hemlevererat.
Har du julklappar kvar att köpa? Du kan hitta alla dina julklappar här, tillexempel Riedel Barware Mixing Aperitivo Drinkglas från Cervera med 25% rabatt. En bra julklapp till föräldrarna eller till sambon.
Det är så bra att ha alla reavaror på ett ställe! Om inte glasen är en favorit hos dig så kanske en Milde pläd i pälsimitation från Hemtex är en bra julklapp till någon i familjen.
Gå in och shoppa loss, köp alla dina julklappar eller de klapparna du har kvar att köpa. Varför inte unna dig själv någonting nu i juletider? När man letar julklappar till andra hittar man alltid massor med varor till sig själv, så bli din egen jultomte. När man handlar på rea får man mycket mer för sina pengar!
Kristians debut är ett hårt slag i magen och samtidigt vacker som tusan.
Om boken
“I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min”. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.
“Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka.
Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.
Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”
Wallströms sonat
Martin Wallström är en suverän skådis, främst älskade jag honom som Tyrell Wellick i Mr Robot. Men vet ni vad? Han är också en helt fantastisk inläsare. En av mina favoriter. Kristian Gidlunds biografi är inget undantag. Wallström tillför en vacker skörhet till orden.
Äckliga jävla sjukdom
I kroppen min är en jobbig bok att lyssna på, för den här jävla sjukdomen som drabbar Gidlund är så vidrig. Frustrationen och sorgen kanaliseras via Gidlunds ord rakt in i mina öron och det gör bitvis väldigt ont i hjärtat att lyssna. Däremellan är boken full av hopp och vackra passager och inte minst Gidlunds uppenbara kärlek till livet. Den är dessutom kryddad med humor – både mörk och oskyldigare.
Poetisk dödsdans
Det märks att Gidlund hade en fallenhet för det skrivna ordet. Hans beskrivningar av barnen han aldrig fick går exempelvis rakt in i själen och den oerhörda sorgen går inte att värja sig emot. Det gör mig också sorgsen att en sån uppenbar talang inte får fortsätta skina som författare. Jag kan bara inbilla mig hur vackert och oändligt sorgligt det måste kännas för familj och vänner att läsa eller lyssna till Gidlunds åtta timmar långa kärleks- och avskedsbrev. Den tar där det känns.
Oändligt vacker, oändligt sorglig. 5 av 5 pannkakor.
Syndoffer är första delen i en serie och min första bekantskap med Bergenstav. Den har fått en hel del beröm från olika håll så det är med vissa förhoppningar jag börjar lyssna!
Om boken
“Ingen har hört något. Ingen har sett något. Ändå har två personer blivit brutalt mördade i Torshammarskolans nyrenoverade bildsal. Utsänd av lokaltidningen råkar frilansjournalisten Jennifer Sundin kliva rakt in på brottsplatsen. Innan hon larmar tar hon närgångna bilder av de sargade kropparna.
Snart inträffar ytterligare ett mord i ett stillsamt radhusområde i närheten. Finns det ett samband? Handlar det om ett våldsamt svartsjukedrama eller uppgörelser i den undre världen?
Fallen väcker den gamla kriminalreportern inom Jennifer. De innebär också en chans att tjäna snabba pengar och att slippa tänka på sitt havererade privatliv. Hon är nyligen stelopererad och äter mer smärtstillande än hon borde. Hennes man har träffat en annan och lagt beslag på huset. Jennifer tvingas fly till sin pappas gamla båt vid Drömmarnas kaj, i Göteborg. Medan hon blir allt djupare indragen i mordgåtan kämpar hon för att vinna tillbaka sitt hem och sin älskade dotter.”
Berntson, en sån stjärna
Jag fastnade för Sofia Berntsons röst och förmåga att förmedla känslor vid första boken jag hörde henne läsa för ett par-tre år sen. Fråga mig dock inte vilken det var. Hon är riktigt, riktigt duktig och passar perfekt till Syndoffer.
En perfekt dag för ett syndoffer
Det är alltid lika spännande att ge sig in i en ny bok. Inte minst när det är av en författare man inte tidigare bekantat sig med. Är det ett återseende så kan man åtminstone i de flesta fall känna igen tonen och kanske ha ett hum om vad man har att vänta. Jag ska erkänna att det tar ett litet tag innan jag kommer in i Syndoffer. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning kändes det lite trögstartat – och någonstans runt en-två in börjar jag tänka att det artar sig som en ganska typisk deckare. Och då, mina kära minioner, slår Bergenstav mig på fingrarna, kickar mig nedför en inte alltför brant trappa och visar vad hon går för och vad Syndoffer verkligen är. Till synes från en sida till nästa (eller från en minut till en annan eftersom jag lyssnar, duh) drar hon in mig i berättelsen, serverar och utvecklar karaktär efter karaktär och visar att det här minsann inte är nån jävla dussindeckare. Det är en Bergenstav-deckare och i en sådan får man läsa om karaktärer varav vissa inte vanligtvis figurerar alltför ofta i romaner. Främst är det såklart Jennifer, vår egen journalistdetektiv (eller dekdektiv som jag och alla andra trodde att det hette som barn), som glimrar. Hon kommer med bagage, krämpor som ingen människa ska behöva leva med. Det är en väldigt mänsklig, skör och samtidigt kaxig, smart och cool karaktär som jag kommer se fram emot att följa i kommande böcker.
King Cock tittar fram
En annan sak jag gillar skarpt är den knivskarpa, riktigt härliga humor som strösslas ut emellanåt. Jag kan känna igen min egen stil lite i det även om jag emellanåt kanske går lite mer åt det överdrivna. Det är spännande, underhållande och bitvis riktigt jäkla roligt. Återigen. King Cock. Ett enkelt litet genidrag. En annan sak jag inte kan komma ifrån är likheten med Caroline Grimwalers suveräna Vågbrytar-serie. Tonen är liknande, även om det här inte är ens en femtondel så rått. Humorn, intrigen med hämndfokus och framförallt: De starka, coola kvinnorna. Syndoffer är lite som Vågbrytarnas lika välskrivna men något snällare lillasyster. Väldigt positivt menat. Det här är riktigt bra.
Syndoffer är riktigt, riktigt bra. 4,5 av 5 pannkakor.
