Ghettolegender, av Sammy Jeridi
Jeridi har tagit spänningsgenren med storm med sina böcker om Leon Jaziri. Själv har jag fullkomligt älskat de två första, så peppen på del tre har varit minst sagt stor.
Om boken
“Leon, Stockholms ghettokung, sitter på Norrtäljeanstalten dömd för ekobrott. När Prästen, en grå eminens i förorten, kräver in en gammal skuld tvingas Leon rymma för att betala tillbaka den. För man säger inte nej till Prästen.
Leon får ett sjukt uppdrag. Han ska hitta Rommels guld, som enligt ryktet ska vara gömt någonstans i Nordafrika. Till sin hjälp har han ärkefienden Jambolo Jobo. Men det finns ett problem – Jambolo har svurit att döda Leon när de hittat det legendariska naziguldet.”
Ghetto-Malmsjö
Jonas Malmsjö lånar ut rösten till Ghettolegender och precis som i tidigare böcker gör han ett fantastiskt jobb. Han är som klippt och skuren för det här, precis som i fallet med Grimwalkers böcker där rösten, tonen och allt passar så jäkla bra. A match made in Ghetto heaven.
Let’s ghetto the fuck outta here
Jag träffade Sammy när han signerade böckerna på Akademibokhandeln och bland det första han gjorde efter en välkommen bamsekram var att väsa ut frågan om var jag befann mig. “Här”, tänkte jag först och ville peka på golvet men insåg att han menade på det faktum att jag konsumerar ljudböcker som andra byter strumpor = snabbt. Med Ghettolegender förändrar han spelplanen för Leon & Co. Det är ganska vågat, men jag kan knappt summera vad jag tycker om resultatet utan att använda svordomar. För det blir så jävla rätt. Vi förflyttar oss från Stockholm och orten och ghettot och bjuds på en resa som tar oss till Nederländerna och Tunisien, bland annat. Tonen och språket är likt tidigare böcker även om innehållet går åt andra håll. Och som jag älskar det.
Leon Jaziri och jakten på den gömda skatten
För att fortsätta föregående stycke så mixar Jeridi i del tre krimgenren och tidigare Leon-stories med en mix av Indiana Jones och Da Vinci-koden. Det är en skattjakt med kniven mot strupen. Högt tempo, bitvis riktigt brutalt och våldsamt men med den typiska Jeridi-humorn som avväpnar. Vi får träffa gamla och nya vänner och man knyter ihop trådar som funnits med ända från första boken på ett riktigt snyggt sätt. Jag har tidigare anmärkt på att viktiga delar av intrigen drivs fram av rena sammanträffanden och Ghettolegender är inget undantag. Att vissa karaktärer möts på samma ställen – och i princip samma tidpunkt – kan förefalla lite väl enkelt och konstruerat för att ta historien vidare. Men faktum är att jag egentligen bara konstaterar det och gratulerar, för det funkar. Det hela spelas upp i min skalle som en riktigt fartfylld och härlig actionrulle och där brukar just dessa sammanträffanden ofta ske på samma sätt. Billigt, perhaps, men det fungerar – och med tanke på hur Jeridi knyter ihop andra delar och hur pass jäkla snillrik han är i sina vändningar så hade jag förlåtit i princip vad som. Det finns här även en långsamt växande vänskap som jag anat, och hoppats på, ända sedan bok ett – och jag älskar att ha rätt. Att sedan lyckas slänga in vad som bör klassas som skräckelement, till början till synes övernaturliga, och i slutändan få det trovärdigt och hela vägen utan att det känns överdrivet eller löjligt med tanke på seriens ursprung – Det är stort författarskap.
Das slutkläm
Min specialitet är felhörningar och de har en förmåga att förgylla mina dagar. I fallet Ghettolegender talar det ganska mycket om hur pass oväntade vändningar Jeridi leker med och här handlar det om en passage där gänget håller på att åka fast i en poliskontroll i Tunisien. En av karaktärerna säger: “Ta fram våra pass.”
Vad jag hör är dock “Ta fram Rapace.”, vilket genast får mig att undra på vilket sätt gänget ska undkomma poliskontroll genom att använda det slitna tricket att dra fram Ola Rapace. Ska dom maskera sig med Rapace-masker, har dom en uppblåsbar Rapace-kopia i handskfacket? Frågorna hinner hopa sig innan jag inser att jag hört fel.
Lite babbligt blev det här, för det ursäktar jag på förhud. Eller förhand. Ghettolegender är en rakt igenom spännande, underhållande, smart, våldsam och underbar tredje del. Jag älskar det här och älskar Jeridis förmåga och vilja att förnya sig själv och såväl genren som sin egen serie genom att våga gå en annorlunda väg. Fuck, vad härligt.