Syndoffer, av Jeanette Bergenstav
Syndoffer är första delen i en serie och min första bekantskap med Bergenstav. Den har fått en hel del beröm från olika håll så det är med vissa förhoppningar jag börjar lyssna!
Om boken
“Ingen har hört något. Ingen har sett något. Ändå har två personer blivit brutalt mördade i Torshammarskolans nyrenoverade bildsal. Utsänd av lokaltidningen råkar frilansjournalisten Jennifer Sundin kliva rakt in på brottsplatsen. Innan hon larmar tar hon närgångna bilder av de sargade kropparna.
Snart inträffar ytterligare ett mord i ett stillsamt radhusområde i närheten. Finns det ett samband? Handlar det om ett våldsamt svartsjukedrama eller uppgörelser i den undre världen?
Fallen väcker den gamla kriminalreportern inom Jennifer. De innebär också en chans att tjäna snabba pengar och att slippa tänka på sitt havererade privatliv. Hon är nyligen stelopererad och äter mer smärtstillande än hon borde. Hennes man har träffat en annan och lagt beslag på huset. Jennifer tvingas fly till sin pappas gamla båt vid Drömmarnas kaj, i Göteborg. Medan hon blir allt djupare indragen i mordgåtan kämpar hon för att vinna tillbaka sitt hem och sin älskade dotter.”
Berntson, en sån stjärna
Jag fastnade för Sofia Berntsons röst och förmåga att förmedla känslor vid första boken jag hörde henne läsa för ett par-tre år sen. Fråga mig dock inte vilken det var. Hon är riktigt, riktigt duktig och passar perfekt till Syndoffer.
En perfekt dag för ett syndoffer
Det är alltid lika spännande att ge sig in i en ny bok. Inte minst när det är av en författare man inte tidigare bekantat sig med. Är det ett återseende så kan man åtminstone i de flesta fall känna igen tonen och kanske ha ett hum om vad man har att vänta. Jag ska erkänna att det tar ett litet tag innan jag kommer in i Syndoffer. Jag vet inte riktigt varför, men av någon anledning kändes det lite trögstartat – och någonstans runt en-två in börjar jag tänka att det artar sig som en ganska typisk deckare. Och då, mina kära minioner, slår Bergenstav mig på fingrarna, kickar mig nedför en inte alltför brant trappa och visar vad hon går för och vad Syndoffer verkligen är. Till synes från en sida till nästa (eller från en minut till en annan eftersom jag lyssnar, duh) drar hon in mig i berättelsen, serverar och utvecklar karaktär efter karaktär och visar att det här minsann inte är nån jävla dussindeckare. Det är en Bergenstav-deckare och i en sådan får man läsa om karaktärer varav vissa inte vanligtvis figurerar alltför ofta i romaner. Främst är det såklart Jennifer, vår egen journalistdetektiv (eller dekdektiv som jag och alla andra trodde att det hette som barn), som glimrar. Hon kommer med bagage, krämpor som ingen människa ska behöva leva med. Det är en väldigt mänsklig, skör och samtidigt kaxig, smart och cool karaktär som jag kommer se fram emot att följa i kommande böcker.
King Cock tittar fram
En annan sak jag gillar skarpt är den knivskarpa, riktigt härliga humor som strösslas ut emellanåt. Jag kan känna igen min egen stil lite i det även om jag emellanåt kanske går lite mer åt det överdrivna. Det är spännande, underhållande och bitvis riktigt jäkla roligt. Återigen. King Cock. Ett enkelt litet genidrag. En annan sak jag inte kan komma ifrån är likheten med Caroline Grimwalers suveräna Vågbrytar-serie. Tonen är liknande, även om det här inte är ens en femtondel så rått. Humorn, intrigen med hämndfokus och framförallt: De starka, coola kvinnorna. Syndoffer är lite som Vågbrytarnas lika välskrivna men något snällare lillasyster. Väldigt positivt menat. Det här är riktigt bra.