Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: I kroppen min: resan mot livets slut och alltings början

I kroppen min, av Kristian Gidlund

Kristians debut är ett hårt slag i magen och samtidigt vacker som tusan.

Om boken

“I mars 2011 fick Kristian Gidlund sin första cellgiftsbehandling mot den nyligen upptäckta magcancern. Han började skriva en blogg, ”I kroppen min”. Ett halvår senare såg det ut som om behandlingen hade lyckats. Men i augusti 2012 hade cancern kommit tillbaka och visade sig vara obotlig. De starkt berörande texterna i Kristians blogg blir nu bok.

“Jag fick beskedet på en torsdag, strax innan jag skulle äta pannkakor. Men det började långt innan dess. Så klart. Jag ska försöka berätta. Jag ska försöka.

Och redan där misslyckas jag. Har skrivit och raderat alldeles för länge nu. Det här är nog en självisk bok. Skapad av mig själv. För mig själv. Och om du vill läsa får du gärna göra det. Men det här är mitt sätt att hantera den här situationen. Mitt sätt att tygla det som har tvingat sig in i mitt liv. Som jag måste leva med. Jag hade tänkt berätta hur allt började, hur jag har tänkt sedan den där torsdagen. Jag hade tänkt berätta om vilka känslor som har osat, fräst och dundrat inom mig. Men jag orkar inte vara saklig. Inte vara föredömligt dramaturgisk i berättandet. Inte nu. Kanske senare.

Men det finns något som jag måste berätta. Och om det upprör någon att det var på det här viset som ni fick reda på det, så är jag ledsen för det. Förlåt. Men ingen är mer upprörd över det här än jag. Jag lovar. Det finns något som jag måste berätta. Jag har cancer. Allting har förändrats. I morgon börjar min cellgiftsbehandling. Och den där torsdagen åt jag mina pannkakor kalla.”

 

Wallströms sonat

Martin Wallström är en suverän skådis, främst älskade jag honom som Tyrell Wellick i Mr Robot. Men vet ni vad? Han är också en helt fantastisk inläsare. En av mina favoriter. Kristian Gidlunds biografi är inget undantag. Wallström tillför en vacker skörhet till orden.

 

Äckliga jävla sjukdom

I kroppen min är en jobbig bok att lyssna på, för den här jävla sjukdomen som drabbar Gidlund är så vidrig. Frustrationen och sorgen kanaliseras via Gidlunds ord rakt in i mina öron och det gör bitvis väldigt ont i hjärtat att lyssna. Däremellan är boken full av hopp och vackra passager och inte minst Gidlunds uppenbara kärlek till livet. Den är dessutom kryddad med humor – både mörk och oskyldigare.

 

Poetisk dödsdans

Det märks att Gidlund hade en fallenhet för det skrivna ordet. Hans beskrivningar av barnen han aldrig fick går exempelvis rakt in i själen och den oerhörda sorgen går inte att värja sig emot. Det gör mig också sorgsen att en sån uppenbar talang inte får fortsätta skina som författare. Jag kan bara inbilla mig hur vackert och oändligt sorgligt det måste kännas för familj och vänner att läsa eller lyssna till Gidlunds åtta timmar långa kärleks- och avskedsbrev. Den tar där det känns.

 

Oändligt vacker, oändligt sorglig. 5 av 5 pannkakor.

2 comments / Add your comment below

  1. Vilken fin recension men efter egna genomgångna hälsoproblem väljer jag att vänta lite med att lyssna Tror jag behöver mer balans

Lämna ett svar

Till startsidan