Hövdingen, av Anders Salander
Hövdingen är Salanders debutroman. Spänning möter historia, mystik och lite övernaturligt.
Om boken
“Karl Magnus Ståhl vaknar mitt i natten med en gnagande oroskänsla i magen, en instinkt han känner igen sedan tidigare. Det är något som inte stämmer. Farhågorna besannas när hans nittonåriga dotter inte återvänder som planerat från sin resa i Sydamerika.
När myndigheterna sviker tar han saken i egna händer. Ensam och utan spår reser han till Peru för att leta på den plats där Jessica senast befann sig. Väl där dröjer det inte länge innan den mystiske professor Ward dyker upp med information som bara den som fört bort Jessica borde ha. Eller?
Professorn berättar om ett hemligt sällskap som kan hjälpa till i sökandet. I en kamp mot klockan beslutar sig Magnus för att ta emot erbjudandet, vilket leder honom in på en rad oförklarliga händelser och prövningar som kommer att förändra honom för alltid.”
Ewerlöf i spänningstjänst
Katarina Ewerlöf läser Hövdingen. Som många vet har jag emellanåt haft svårt för henne, men både Hövdingen och Anna Karolinas senaste har fått mig att uppskatta henne mer. I dessa två tycker jag att hon tonat ned det teatrala och lyckats få till en jämnare, bättre ton och Hövdingen kan faktiskt vara den bästa Ewerlöf-inläsningen jag hittills lyssnat till. Kul!
Hövdings-debut
Det finns mycket att säga om Hövdingen och vet ni vad? Det är så gott som uteslutande positivt. Fan, där tappade jag hälften av läsarna genom att avslöja för mycket, eller? Skämt åsido. Med Hövdingen slänger Salander in oss direkt i hetluften. Korta, effektiva kapitel som är snyggt utformade hjälper till att hela tiden hålla tempot – och vilket tempo! Det är faktiskt spännande så gott som varenda minut från början till slut – och där spänningen möjligen trappas av något ligger intresset för intrigen och fångar som en stötdämpare. Det är en riktigt välskriven debut och det känns bitvis som om Salander varit nere och petat på molekylnivå i språket.
Da Vinci-koden-vibbar
Intrigen tar oss från Sverige till Peru och där är vi större delen av boken. En riktigt intressant och välbeskriven miljö. Det bjuds mycket snygga, finurliga detaljer som spär på den där exotiska känslan som följer med action- och äventyrsfilmer som tar med oss till avlägsna platser. Karaktärerna är välgestaltade och jag gillar främst den inhemska polisen vars driv och diverse privata bekymmer är intressanta och fint beskrivna. Jag gillar också hur den moraliska kompassen pendlar inför en viss antihjälte som dels är en uppenbar skitstövel men samtidigt vilsen i sig själv och med ett hjärta som börjar peka honom rätt. Det är rappt berättat rakt igenom, som tidigare nämnt spännande från början till slut. Salander lyckas även väva in de övernaturliga delarna på ett bra sätt som gör att det inte tar överhand och samtidigt tillför något lite extra. Boken ger mig vibbar av såväl Da Vinci-koden som Neeson-rullen Taken och jag gillar verkligen den här blandningen. Lite matinéfilmskänsla och äventyr i Sydamerika är verkligen precis i min smak. Och snälla Anders – ge oss en uppföljare. Jag vet att du vill och det mesta mot bokens slutskede tyder på att så ska ske. Eller? Det här är sammanfattningsvis en riktigt imponerande debut.