Recension: Inte död än

Inte död än, av Johan Ehn

Ehn slog sig in på min topplista över bästa böcker 2021 med sin fantastiska Hästpojkarna, så förhoppningarna är naturligtvis höga.

Författarinläsning

Precis som sist står Johan själv för inläsningen. Han gör det riktigt bra och det märks att han både är en duktig skådespelare och känner sina karaktärer väl när han ger sin röst åt dem.

Om boken

“Först ser han ingenting. Hör bara en liten pojkes röst i sitt huvud.”

När Elis vaknar upp på hjärtintensiven inser han att det brådskar att få svar på frågorna som följt honom genom livet.

Från sjuksängen får han möta de som betytt mest för honom. Den han kallade mor, och den han kallade morsan, första kärleken och kvinnan han gifte sig med. Han får tillgång till de avgörande ögonblicken: jularna som fosterbarn i Dalarna och mötet med musiken. Hans liv har gått hand i hand med det moderna Sveriges framväxt, där staten tog hand om sina medborgare medan jazzen övergick i pop. Han möter också den högst levande Tony, sjuksköterskan som vågar skoja om döden.

Inte död än är en gripande sorgesång över folkhemmet och en roman om livet – så som det blev.”

 

Upptakten

Precis som i fallet med Hästpojkarna så hade jag inte läst på något alls om bokens handling utan slängde mig in hals över huvud. Och precis som i fallet med Hästpojkarna så tar det ett tag innan jag till fullo börjar greppa och fastna för handlingen. Inledningen till Inte död än är riktigt, riktigt snygg. Det blir lite vibbar av En man som heter Ove med den surmulne gamla Elis som stör sig på barnbarnen, svärdottern, sonen och alla andra vilket följs av en innerligt och spännande beskriven hjärtattack. Det är effektivt och indragande. Sedan puttrar det på ett tag och även om det hela tiden är både intressant, humoristiskt och förbaskat välskrivet så tar det ett tag innan berättelsen börjar påverka mig känslomässigt…

 

Vemod och humor

… Men när Ehn väl börjar slå på de stora trummorna och kallar in känslokavalleriet blir det så jäkla vackert. Karaktärerna som omger Elis – alltifrån den underbara sköterskan Tony till människorna från Elis förflutna som dyker upp under hans sjuksängsresor. Det är både fantasifullt och tankeväckande, hans resor bakåt, och man tänker på hur mycket av det han återser (och ibland upplever för första gången!) som faktiskt är helt sant och hur mycket det är en gammal omtöcknad hjärna som delvis skapar sin egen verklighet. Återgivning av gamla dagar känns oerhört autentiska och vackra och det är kul att känna igen platser man själv befunnit sig på och bott på (åtminstone i närheten, i Traneberg). Sista två timmarna är inget annat än fenomenala och jag vill faktiskt inte att boken ska ta slut. Jag vill ha mer, få svar på några frågor, ett par möten och så vidare. Det här är, på det stora hela, en fenomenal bok som leker med känslorna. Jag kastas snabbt mellan att skratta högt åt finurligheter och att känna det bli lite blött i ögonen.

Inte död än är förbaskat bra. 5 av 5 pannkakor.