Recension: Där jag kommer ifrån

Där jag kommer ifrån, av Dragomir Mrsic och Theodor Lundgren

Skådespelaren och ultratestosteronrösten Drago “Gago” Mrsics biografi har blivit omtalad och är även nominerad i Storytel Awards 2022.

Om boken

“Skådespelaren Dragomir ”Gago” Mrsics självbiografi är en naken berättelse om en dramatisk livsresa. Om fattigdom, kriminalitet och om att leva med rädslan som följeslagare, men också om att bryta destruktiva mönster och att hitta ljuspunkter och möjligheter när det är som mörkast. Som liten lämnar Dragomir Jugoslavien tillsammans med sin familj för att söka ett bättre liv i Stockholmsförorten Fittja. Där dras han in i kriminalitet, då ingen annan väg verkar möjlig. Med öppenhet och stor berättarglädje redogör han för en hisnande resa med toppar och dalar – om hur tiden i fängelse efter ett omtalat bankrån blir vändpunkten för honom, och om livet som skådespelare i det absoluta toppskiktet.”

 

Gagos gaggiga gubbröra

Nej, ta inte rubriken på allvar. Det är inte gaggigt. Jag kunde bara inte hålla fingrarna i styr. Dragomir läser själv upp sin biografi och vad passar bättre än när det berättas av personen som upplevt allt? Jag kan ibland tycka att det märks ganska tydligt på sättet han läser vilka delar som “improviserats” mer av medförfattaren. Inte för att det gör nåt. Dragomir “Gago” har en väldigt karakteristisk röst (vilket alla som sett honom i mer än två sekunder i en film eller tv-serie vet) och det är ganska underhållande att lyssna till. Om man tycker att Stefan Sauk låter macho och som om han pumpar sig med testosteron innan varje inläsning så framstår han närmast som en jollrande bebis i jämförelse med “Gago”. Behöver man en testo-boost så tror jag ärligt att det är mer effektivt att lyssna till den här boken än att käka piller (disclosure: mina medicinska råd står inte över din dietist, doktor eller andra testosteronspecialiser). Jag gillar det i allafall.

 

Robber, actor, father, fighter

Gago tar oss med på resan från barndomens Jugoslavien till Sverige. Hård uppväxt leder till kriminell karriär leder till tränare i MMA och vidare till skådiskarriär. Ja, Gagos resa är en framgångssaga, och en intressant sådan. Som alltid med berättelser om människor som kommit från hårda bakgrunder och “rest sig” från ett kriminellt förflutet blir jag nyfiken. Hur mycket kan man egentligen skylla sina forna synder på samhälle, utanförskap, hård uppväxt och så vidare och hur mycket handlar om egen skalle, moral – och så vidare? Lätt för mig att säga. Min kriminella bana påbörjades när jag började snatta godis vid åtta års ålder. Åkte fast som typ nioåring. Fortsatte som värsta gangstern ett tag ändå. Jag hade mina crime primes i åldern 8-11 men sen blev jag ganska laglydig fram tills FBI skickade brev till föräldrarna runt 2006 och berättade att jag laddat ned Monty Python and the Holy Grail helt förbjudet.

 

Framgång heter success in english

Gagos framgånssaga är snygg. Han har spelat i flera filmer och tv-serier. En mindre roll i suveräna Tom Cruise-sci-fi-filmen Edge of tomorrow, men störst avtryck på mig har han gjort som huvudroll i serien “Alex” (please Jebus, ge oss en säsong 3,4,5,6!). Vid första anblick kan jag tycka att han spelar “sig själv” på film, för att inse att det är mycket mer än så. På samma sätt är det i biografin. Det är mycket Gago, men djupare än så. Snyggt! Det här är en snubbe jag vill lära känna, lite larger than life. En mycket intressant och välskriven biografi. Vissa tidshopp kan te sig något förvirrande dock men förtar inte helheten på något sätt.

 

Där jag kommer ifrån landar på 4 av 5 förortspancakes.

Recension: Jag drömmer om ett mord hemma

Jag drömmer om ett mord hemma, av Sofia Rutbäck Eriksson och Mattias Boström

Så var det dags att för sjätte gången på ett år (!) återse Katarina Zapp och hennes vänner.

Om boken

“Efter flera veckors påtvingad stillhet får Katarina Zapp äntligen sätta tänderna i nästa uppdrag – det mest klassiska av alla klassiska uppdrag för privatdetektiver: en kvinna som behöver hjälp med att skugga den otrogne maken. Så trots sjukvårdens uppmaningar att Katarina bör återhämta sig från sin skada i lugn och ro, kastar hon sig över uppgiften samtidigt som hon hjälper vännerna på Malmudden med deras överentusiastiska högtidsförberedelser. Men när otrohetshistorien tar en drastisk vändning åt det mordiska hållet blir ingen mer nöjd än Luleås mesta, bästa och enda privatdetektiv.”

 

Jelineks Återkomst

Återigen är det Ellen Jelinek som ger röst åt Katarinas händelserika liv. Och återigen har jag inte att klaga på. Hon är som klippt och skuren för den här bokserien och jag kan faktiskt inte komma på någon annan kvinnlig uppläsare vars röst hade passat bättre. ‘Nuff said.

 

Mord, otrohet och förstorade läppar

I denna sjätte del får Zapp ett nytt uppdrag att leka med. Det verkar vara ett vanligt, tråkigt otrohetsuppdrag men utvecklas längs vägen till något helt annat. Den trodde otrogna makens arbete på en skönhetsklinik kanske har något med saken att göra, men vem är den mystiska kvinnan Katarina ser honom med? Frågorna hopar sig och mitt i allt detta har fröken Zapp rejäla problem med ryggen som måste snöras åt av en korsett för att hon inte ska gå av på mitten. Typ så. Tillbaka är den skojfriska stämningen och skämten och ordvitsarna haglar. Med andra ord: Det är riktigt härligt. Jag skrattar till ibland men ler ganska mycket hela tiden, för det är en mysig berättelse.

 

Papphammar Zapp

Jag har skrivit det förr; Jag kan inte sluta dra liknelser mellan Papphammar och Zapp & Co för det är väldigt mycket litterär lyteskomik över det. Och jag gillar det. Avväpnande och kul och deckarduon pendlar mellan att framstå som nästan hopplöst naiva och dumma för att faktiskt slå huvudet på spiken. Av den här anledningen är det alltid lika underhållande att följa intrigen för att se hur i hela helvetets alla kval de ska lyckas lösa det aktuella fallet. Det är mindre allvar i den här delen än i förra, men det gör inget, för det är i humorn och det mysiga som roten till Zapp-böckerna ligger. Det flyger även lite fjärilar i magen på både Greta och Katarina och såväl deras relation till varandra som till potentiella kärleksintressen gör det lite extra gemytligt. Och så får vi en målande och i min värld extremt trolig förklaring till varför de gamla grekerna dog ut. Alla dessa lössläppta dingel-donglar. Nu ser jag fram emot nästa del. Och nästa. Och nästa. Och nästa års julkalender.

Jag drömmer om ett mord hemma landar på 4 av 5 pannkakor.

 

Groucho: Do you follow me?
Margaret Dumont: Yes!
Groucho: Well, you better stop following me, or I’ll have you arrested.

Recension: Löpa varg

Löpa varg, av Kerstin Ekman

Min första bekantskap med Kerstin Ekman är en bok om gubbar och jakt.

Om boken

“Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans. Han kom fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret gick. Han ställde sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han såg uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vände på huvudet så att jag såg profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som stod opp.

Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Kerstin Ekmans täta historia om en mans förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet…”

 

En Jähkla inläsning

Det är första gången jag får chansen att lyssna till lysande skådespelaren Lennart Jähkel som inläsare, och jähklar så bra han gör det. Det här skulle lätt kunna bli en ny favorit. Tonen, inlevelsen, tempot – allt sitter som en smäck. Han har en lätt vemodig ton som passar boken perfekt.

 

Vargjakt på ålderns höst

Det första som slår mig är hur naturligt allt känns. Dialogen, känslolivet, gestaltningen av karaktärer. Det är som om Kerstin Ekman bytt själ med Ulf och de andra under ett par dagar och genomlevt händelserna. De är alla karaktärer från verkliga livet och alla beskrivningar, minst lilla detalj (utan att själv kunna något om jakt, bör tilläggas) känns klockrena. Rent språkmässigt är det här en av de mest välskrivna böcker jag lyssnat till på väldigt länge. Vackert, vemodigt. Det är även väldigt spännande att lyssna till hur 88-årige Ekman gestaltar Ulf. Det är fullständigt klockrent. Jag älskar hans frågeställningar kring begreppen kring jaga och döda, hur han på äldre dagar börjat humanisera de fyrbenta varelserna. Det är oerhört vackert.

 

Tät historia

Det är en relativt kort bok (5,5 timme ungefär) och det passar innehållet bra. Tempot är lugnt och även om jag gillar beskrivningarna, detaljerna och den åldrade jägarens tankar och känsloliv så dras jag inte riktigt med i intrigen. Det blir inte särskilt spännande, och det är inte någon pulshöjande berättelse man försöker berätta heller. Låter det negativt? Absolut inte. Gillar man lite mer lågmälda men oerhört välskrivna böcker så är detta definitivt ett guldkorn. För min del blir det också ett guldkorn, med tanke på alla lovord i föregående stycke, men jag ska ärligt säga att jag tappar fokus emellanåt, vilket kanske handlar mer om min egen sinnesstämning än Ekmans suveränt målade jägarporträtt.

Författare Kerstin Ekman
Foto: Fredrik Persson

Löpa varg landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Recension: Syndaren ska vakna

Syndaren ska vakna, av Linda Ståhl

En deckardebut som innehåller något så annorlunda som en icke-binär huvudkaraktär. Intressant!

Om boken

“Hemmafrun Yvonne Tengbom försvinner spårlöst från sitt hem i Höllviken. Reub Thelander, ny på sin post som kriminalchef, tar sig an fallet tillsammans med höggravida kollegan Estrid Berg. De hittar snart tecken på att allt inte är som det ska: Yvonne tycks inte ha levt det stillsamma familjeliv som alla runt henne trott.

Den kontroversiella författaren Alex Carsén befinner sig i Stockholm när hon läser om försvinnandet. Trots att fallet inte verkar ha någon koppling till tematiken i hennes böcker, som gör henne till en ständig måltavla för hot och hat, kan hon inte släppa det.

I Linda Ståhls deckardebut finns ett dynamiskt persongalleri, ett oemotståndligt driv och ett psykologiskt djup. Syndaren ska vakna är första delen i en deckarserie om den normbrytande kriminalchefen Reub Thelander och kollegorna vid Vellingepolisen.”

 

 

Lyckowska toner

Maria Lyckow står för inläsning och jag inser att det var ett bra tag sedan jag hörde en av hennes inläsningar. Hon gör det bra. Jag kan uppleva att det är lite monotont till en början men tar sig snabbt.

 

 

Binärt, min käre Watson

Jag gillar förnyelse. Kanske inte så mycket i privatlivet som i de fiktiva miljöer och intriger jag stöter på i alla de böcker, filmer och tv-serier jag plöjer i hög hastighet (och för det mesta med stort nöje, bör tilläggas). Linda Ståhl väljer att låta oss förlja Reub Thellander, tillförordnad polischef och icke-binär. Det är ett trevligt tilltag som jag inte varit med om förut och jag gillar hur det väldigt sömlöst passar in i berättelsen. Det är helt enkelt ett naturligt inslag i ett i övrigt naturligt persongalleri. Möjligen, och det har jag även sett bland kommentarer på Storytel, så har vissa svårt att ta till sig detta med “hen” – och jag ska inte vara oärligare än att tillstå att jag inte riktigt anammat det. Inte av fördomar utan för att det är svårt att skrubba av sig något man indoktrinerats med sedan barnsben. Jag gillar hur Ståhl lägger till detta hen för att beskriva Reub, medan de övriga kallas just han eller hon. Det är snyggt gjort och reaktionerna från somliga säger mycket om vår samtid. Hur som. Det skapar ingen vidare inverkan på berättelsen, detta med en icke-binär huvudkaraktär, men det är en frisk fläkt.

 

 

Välgestaltat och smart

Karaktärerna vi möter känns verkliga och dialogen är genuin. Det finns ett möte mellan Alex Carsén och en annan karaktär som jag kanske har lite svårt för därför att hennes “tolerans” inför egna tvivel känns lättvunnen, men det är samtidigt snyggt gjort. Intrigen i sig puttrar på och håller sig intressant utan att det blir överdrivet spännande förrän framåt slutet och upplösningen. Det gör inget, för det här är ingen snutaction. Det avlossas ytterst få skott och det är ingen blodig (även om blodpölar förekommer) berättelse. Jag pendlar lite kring delar av upplösningen. Jag tyckte först att det kändes lite långsökt, om än snyggt konstruerat, men ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag köpt upplägget och landat i att det är riktigt snyggt. Ja. Ibland är jag jävla velig. Det här är en välskriven och snygg debut som bådar gott för kommande böcker!

Författare Linda Ståhl
Fotograf: Kajsa Göransson

Syndaren ska vakna landar på 4 av 5 syndiga pannkakor.

Spara energi

Sponsrat inlägg i samarbete med Saveenergy.se

Spara energi och pengar

Alla ni som äger hus eller har en stuga vet att det går åt mycket energi att värma upp ett hus. Ju större hus eller stuga desto mer energi går det åt. Hur värmer ni upp era hus? Det bästa sättet är att använda sig av en luftvärmepump.

Installerar man en luftvärmepump så kan man värma upp sitt hus med väldigt mycket mindre energi och på det sättet också spara pengar. Visst, det är en kostnad att köpa pumpen, men de pengarna och mycket mer sparar du snabbt in.

Om man inte kan någonting om luftvärmepumpar så ta till proffsen! På SaveEnergy hittar du svar på alla frågor och hittar du inte la din fråga till dem. På hemsidan finns en mycket smart köpguide som man kan använda sig av när man letar efter den bästa luftvärmepumpen för just ditt hus.

Har du en sommarstuga som du även vill kunna använda höst och vår eller kanske till och med på vintern? Då kanske de vore en bra lösning även för stugan. Man skulle verkligen utnyttja sin sommarstuga så myket mer om man kunde vara där tidig vår, höst och vinter också. Det är lyxigt att ha en stuga att åka till under hela året.

Även sommaren i Sverige kan faktiskt vara kall, då kan man ställa in sin luftvärmepump efter det. Kanske bara ha den på kosrtare tid på dagen eller natten. Anpassa din pump så att du kan få din värme precis så som du vill ha det.

Vi är alla olika, vissa älskar att ha det varmt hemma och andra är så varma själva att det gärna har det lite svalare. I vilket fall så är det ingen som vill frysa i sitt hem, så värme det behöver vi!

 

Recension: Incel – Om ofrivillig celibat och en mansroll i kris

Incel: Om ofrivillig celibat och en mansroll i kris, av Stefan Krakowski

Psykiatern och författaren Stefan Krakowski har under två år intervjuat och, med hjälp av fejkprofiler, infiltrerat incelnätverk för att skapa mer förståelse för en grupp män som hörts mer och mer om senaste åren.

Om boken

“Incel är ett begrepp som skrämmer och som ofta förknippas med kvinnohat och våld. Men stämmer verkligen den bilden? Är män som lever i ofrivilligt celibat potentiella våldsverkare och terrorister eller bara ensamma män, bortstötta av samhället? Är de rent av en del av en manlighetskris där kvinnorna håller på att köra om männen utbildningsmässigt och ekonomiskt?

Stefan Krakowski har som en av de första i världen personligen djupintervjuat en rad incelmän som nu berättar om sina liv och avslöjar sina innersta tankar. Boken ger även en unik inblick i den mörkare delen där författaren under falsk identitet infiltrerat incelrörelsen. Han väver också in episoder från sitt eget liv som haft stor betydelse för honom i egenskap av man.”

 

Författarinläsning

Stefan läser själv in boken. Han gör det rätt bra även om jag upplever att det ibland nästan viskas. Det i kombination med att ljudnivån på inspelningen verkar vara ganska låg gör att det ibland är lite svårt att höra vad som sägs om man inte drar upp volymen rejält.

 

Fascinerande, sorgligt och skrämmande

Jag har läst en del om incels och sett Kalla Faktas reportage. Det är en sorglig och skrämmande bild av manlig ensamhet och missriktat kvinnohat som målas upp. Jag tycker att Krakowski gör ett ganska bra jobb med att på ett objektivt sätt visa flera sidor. Vi får följa med i återberättandet av flertalet hemska seriemord – den extrema sidan. Vi får följa med in i deras diskussionsforum och även där fylls det på med både kvinnohat och rasism. Men vi får även möta ett antal incels vars berättelser är rejält sorgliga och det är intressant, samtidigt som jag här ibland kan tycka att Krakowski går in lite väl empatiskt gentemot den generellt ganska objektiva bilden. Det kanske bara är jag. Det här är oavsett ett viktigt ämne att belysa och intressant att få ta del av flera sidor. Det handlar inte bara om hat, naturligtvis, men vad händer när en grupp isolerade och “sexlösa” män finner varandra i grupp online? Jo. Det man kan vänta sig, kanske? Många intressanta tankar dyker upp, inte minst vid tanken på att incels är ett uttryck som dykt upp på senare år, mycket tack vare hemska handlingar (medan uttrycket faktiskt myntades av en kvinna som del av något eget experiment, mer om det i boken), samtidigt som den här intimitetslösa ensamheten såklart funnits i alla tidsåldrar.

 

Kluven

Den här boken skulle kunna leda till mycket intressanta diskussioner. Många kommer säga att man inte ska ägna den här gruppen mer uppmärksamhet än man måste, att den inte ska humaniseras och förklaras. Vad är rätt och vad är fel? Jag vet inte, samtidigt som jag vet att alla som tillhör en grupp för den sakens skull inte är extrema och farliga – där det närmaste exemplet till hands som brukligt blir religioner av alla dess slag som leder till såväl handlingar av kärlek som sexism, extremism och allt möjligt. Däremot kan jag kanske tycka att Krakowskis intervjuande inte blir så djuplodande som baksidestexten vill få oss att tro. Många porträtt skrapar mest på ytan och summan blir lite detsamma, även om det är en oerhört intressant inblick. Likaså tycker jag att vissa instick av exempelvis Linn Hed och andra om tankarna kring skiftet mellan manligt och kvinnligt blir väldigt märkliga när de inte diskuteras djupare utan mest lämnas kvar som externa inputs. Exemplen på den utbredda ensamheten och könsfördelning i exempelvis Indien och Kina samt den utbredda “fruexporten” är sorglig att ta del av, som mycket annat – inte minst de korta exempel med statistiken och situationen för thailändska kvinnor som gifter sig med svenska män. Men sedan tycker jag också att det finns bitar som känns missriktade och i viss utsträcknings kanske onödiga. Vi får exempelvis följa med författaren på diverse anekdoter från hans eget liv – bland annat ett barndomsminne och återberättandet av hur han i vuxen ålder agerar rejält otrevligt mot sjukvården (i vilken han som psykiater ingår) vid en operation av en skada i fingret – Jag förstår någonstans vad han vill uppnå med dessa anekdoter, men tycker inte nödvändigtvis att det tillför utan känns mer som nån slags riktad pausunderhållning. Vidare finns en intervju med en svensk kvinna som är sexarbetare och vars kundbas delvis utgörs av incels. Intervjun är ganska lång och hennes privata situation liknas vid incelmännens kända ensamhet vilket har sin poäng – men när han rör sig till en viss fråga om påstådd fontänorgasm vill jag sy en skämskudde och posta till Krakowski – och då bör tilläggas att jag inte utövat syslöjd sedan högstadiet och de kuddar jag som barn gav bort i julklapp till familjen var allt annat än vackra. Så. Där fick ni lite av min riktade pausunderhållning.

Sammanfattningsvis vill jag även snabbt beröra en annan typ av incel som sällan diskuteras: Involuntary celebrity = när man blir megakändis över en natt men helst vill ligga i sängen och kolla Netflix.

En svår bok att betygsätta, men det är ett jäkligt intressant ämne och boken är för det mesta väldigt välskriven och fascinerande.

Incel landar på 3,5 av 5 ensamma pannkakor.

Recension: Brev till mannen

Brev till mannen, av Bianca Kronlöf

Suveräna skådespelaren Bianca ryter ifrån rejält i en väldigt viktig bok.

Om boken

“Komikern och skådespelaren Bianca Kronlöf skriver brev till män hon mött.

Om känslor, sex, våld, maskulinitet. Till den slaka och den hårda. Till pappa och farfar. Till den ofödde sonen. Till ragget. Till dig som gått på myten och till dig som aldrig har höjt handen.

Är du en av dom?”

 

Författarinläsning

Bianca läser in boken själv och det är ett bra val. Hon gör det riktigt bra och texten hade knappast känts lika personlig om hon överlåtit det åt någon annan.

 

Humor och allvar

Det finns en hel del humor mitt i allvaret och på så vis är Bianca väldigt avväpnande, men utan att det någonsin tar fokus från eller riktar oss bort från det allvarliga och extremt viktiga ämnet. Det här är, likt titeln antyder, en bok som alla män skulle behöva läsa eller lyssna på. Dessvärre är jag rätt säker på att merparten av publiken kommer att utgöras av kvinnor. Det finns tonvis med viktiga insikter och sanningar som sägs. Jag står bakom åsikterna men vet att det i samhället är fullt av män som inte gör det. Saker som berättas och ståndpunkter som tas i boken som är självklara för mig men lär bespottas och förlöjligas av en annan typ av man. Sorgligt men sant.

 

Djupt rotat

En sak jag verkligen uppskattar med boken är att Bianca ger en mångfacetterad bild av problematiken som upplevs. Det är ingen offerkofta som stickas. Det är en uppmaning och önskan om förbättring. Jag vill tro att människan kan bättre, samtidigt som mycket motbevisar den tanken.

Brev till mannen är suverän och belyser viktiga ämnen. 5 av 5 pannkakor.

Recension: Kodnamn Styx

Kodnamn Styx, av Mikael Ressem

Ressem har gjort sig rejält omtyckt med sin bokserie om ambulanssjuksköterskan Erik Sandström. Jag har endast lyssnat på “Bödeln i Prag”, som inte imponerade jättestort utöver att den bitvis var ganska underhållande, men jag har lovat mig själv att ta serien från början vid tillfälle. Kodnamn Styx är första delen i en ny spänningsserie.

Om boken

“Militären har elitförbanden. Polisen har den nationella insatsstyrkan. Sjukvården har saknat en motsvarighet. Tills nu.
När traumaläkaren KG får ett samtal från Sveriges inrikesminister ställs allt på sin spets. En hemlig grupp vid namn Styx hotar med att attackera Sverige som nation.
KG får uppdraget att sätta ihop en ny specialistgrupp som kan leda sjukvårdsinsatsen på plats vid eventuella dåd.
Udda karaktärer med stökiga livsöden handplockas till sjukvårdens nationella insatsgrupp – under ledning av KG. Men de hinner knappt inleda samarbetet förrän det första terrordådet sker.
När en minister kidnappas blir det tydligt att den grupp som ligger bakom attackerna inte skyr några som helst medel.”

 

Malmsjö Granberg

Sandström-serien är inläst av suveräna Fredde Granberg, men här har man valt att gå på ett annat säkert kort i form av Jonas Malmsjö. Han gör det bra, men jag upplever att det bitvis låter lite monotont. Bra, men långt ifrån bästa inläsningen.

 

Styxa mig hit och styxa mig dit

Jag gillar grundidén bakom Kodnamn Styx och det är ganska hög fart i princip hela tiden, vilket alltid är trevligt. Det känns lite som en blandning av Lars Wilderängs politiska thrillers och Nils-Petter Löfs Kärnpartiet. Kanske mer av den senare, då det generellt är mer fart och mindre tjatig militärsnack som i Wilderängs böcker. Det märks att det är första delen i en ny serie då en del tid går åt till att samla ihop och introducera oss för gruppen med särskild kompetens som KG får i uppdrag att sätta ihop. Inga problem i sig, då det inte direkt sinkar farten, men vissa av karaktärerna får åtminstone i denna bok väldigt lite spelrum. De vars bakgrunder vi får ta del av redan här tycker jag lyckas göras någorlunda intressanta om än många av karaktärerna som fladdrar förbi är ganska endimensionella och opersonliga. Kanske lite som man förväntar sig av en actionrulle, vilket detta skulle passa bra som.

 

Intressant, men halvfärdigt

Det låter hårt, men det är en känsla som tyvärr följer med mig genom stora delar av boken. Intrigen är väl genomtänkt och håller hela vägen, spänningen är allt som oftast hög, men det känns halvfärdigt. Lite som att man fått ta del av vad som egentligen borde ha varit ett utkast och långt ifrån ett färdigt manus. Det haglar av upprepningar, övertydligheter och annat som inte borde ha kunnat passera både redaktör och korrekturläsare. Ja. Återigen, jag vet att det låter hårt, men det tar emellanåt udden av chansen att leva sig in i berättelsen när exempelvis karaktärers namn upprepas varannan sekund eller olika varianter av “han såg på henne/de såg på varandra” förekommer fem-sex gånger inom loppet av en minut under pågående dialogscen. Jag brukar inte störa mig på enstaka saker, främst då jag själv är författare, men här finns det strösslat genom hela boken. En hårdare korrekturrunda eller nya redaktörsögon och det här hade kunnat tightas till och blivit riktigt nervigt och snyggt. Nu är det dock fortfarande underhållande och ganska spännande.

 

Kodnamn Styx landar på 3,5 av 5 pannkakor.