Recension: Syndaren ska vakna

Syndaren ska vakna, av Linda Ståhl

En deckardebut som innehåller något så annorlunda som en icke-binär huvudkaraktär. Intressant!

Om boken

“Hemmafrun Yvonne Tengbom försvinner spårlöst från sitt hem i Höllviken. Reub Thelander, ny på sin post som kriminalchef, tar sig an fallet tillsammans med höggravida kollegan Estrid Berg. De hittar snart tecken på att allt inte är som det ska: Yvonne tycks inte ha levt det stillsamma familjeliv som alla runt henne trott.

Den kontroversiella författaren Alex Carsén befinner sig i Stockholm när hon läser om försvinnandet. Trots att fallet inte verkar ha någon koppling till tematiken i hennes böcker, som gör henne till en ständig måltavla för hot och hat, kan hon inte släppa det.

I Linda Ståhls deckardebut finns ett dynamiskt persongalleri, ett oemotståndligt driv och ett psykologiskt djup. Syndaren ska vakna är första delen i en deckarserie om den normbrytande kriminalchefen Reub Thelander och kollegorna vid Vellingepolisen.”

Lyckowska toner

Maria Lyckow står för inläsning och jag inser att det var ett bra tag sedan jag hörde en av hennes inläsningar. Hon gör det bra. Jag kan uppleva att det är lite monotont till en början men tar sig snabbt.

Binärt, min käre Watson

Jag gillar förnyelse. Kanske inte så mycket i privatlivet som i de fiktiva miljöer och intriger jag stöter på i alla de böcker, filmer och tv-serier jag plöjer i hög hastighet (och för det mesta med stort nöje, bör tilläggas). Linda Ståhl väljer att låta oss förlja Reub Thellander, tillförordnad polischef och icke-binär. Det är ett trevligt tilltag som jag inte varit med om förut och jag gillar hur det väldigt sömlöst passar in i berättelsen. Det är helt enkelt ett naturligt inslag i ett i övrigt naturligt persongalleri. Möjligen, och det har jag även sett bland kommentarer på Storytel, så har vissa svårt att ta till sig detta med “hen” – och jag ska inte vara oärligare än att tillstå att jag inte riktigt anammat det. Inte av fördomar utan för att det är svårt att skrubba av sig något man indoktrinerats med sedan barnsben. Jag gillar hur Ståhl lägger till detta hen för att beskriva Reub, medan de övriga kallas just han eller hon. Det är snyggt gjort och reaktionerna från somliga säger mycket om vår samtid. Hur som. Det skapar ingen vidare inverkan på berättelsen, detta med en icke-binär huvudkaraktär, men det är en frisk fläkt.

Välgestaltat och smart

Karaktärerna vi möter känns verkliga och dialogen är genuin. Det finns ett möte mellan Alex Carsén och en annan karaktär som jag kanske har lite svårt för därför att hennes “tolerans” inför egna tvivel känns lättvunnen, men det är samtidigt snyggt gjort. Intrigen i sig puttrar på och håller sig intressant utan att det blir överdrivet spännande förrän framåt slutet och upplösningen. Det gör inget, för det här är ingen snutaction. Det avlossas ytterst få skott och det är ingen blodig (även om blodpölar förekommer) berättelse. Jag pendlar lite kring delar av upplösningen. Jag tyckte först att det kändes lite långsökt, om än snyggt konstruerat, men ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag köpt upplägget och landat i att det är riktigt snyggt. Ja. Ibland är jag jävla velig. Det här är en välskriven och snygg debut som bådar gott för kommande böcker!

Syndaren ska vakna landar på 4 av 5 syndiga pannkakor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *