Löpa varg, av Kerstin Ekman
Min första bekantskap med Kerstin Ekman är en bok om gubbar och jakt.
Om boken
“Då kom han ut. Han gjorde det med en självklarhet som var lätt att begripa; den här världen var ju hans. Han kom fram ur skogen lite längre bort än där skidspåret gick. Han ställde sig i myrkanten mellan en enbuske och en förkrympt tall. Han såg uppmärksamt ut över myrens lilla snövidd, vände på huvudet så att jag såg profilen med den ädla nosen, den branta pannan och öronen som stod opp.
Ulf Norrstig, pensionerad jägmästare, är den som berättar i Kerstin Ekmans täta historia om en mans förändrade relation till jakten och skogen, till minnena och det egna åldrandet…”
En Jähkla inläsning
Det är första gången jag får chansen att lyssna till lysande skådespelaren Lennart Jähkel som inläsare, och jähklar så bra han gör det. Det här skulle lätt kunna bli en ny favorit. Tonen, inlevelsen, tempot – allt sitter som en smäck. Han har en lätt vemodig ton som passar boken perfekt.
Vargjakt på ålderns höst
Det första som slår mig är hur naturligt allt känns. Dialogen, känslolivet, gestaltningen av karaktärer. Det är som om Kerstin Ekman bytt själ med Ulf och de andra under ett par dagar och genomlevt händelserna. De är alla karaktärer från verkliga livet och alla beskrivningar, minst lilla detalj (utan att själv kunna något om jakt, bör tilläggas) känns klockrena. Rent språkmässigt är det här en av de mest välskrivna böcker jag lyssnat till på väldigt länge. Vackert, vemodigt. Det är även väldigt spännande att lyssna till hur 88-årige Ekman gestaltar Ulf. Det är fullständigt klockrent. Jag älskar hans frågeställningar kring begreppen kring jaga och döda, hur han på äldre dagar börjat humanisera de fyrbenta varelserna. Det är oerhört vackert.
Tät historia
Det är en relativt kort bok (5,5 timme ungefär) och det passar innehållet bra. Tempot är lugnt och även om jag gillar beskrivningarna, detaljerna och den åldrade jägarens tankar och känsloliv så dras jag inte riktigt med i intrigen. Det blir inte särskilt spännande, och det är inte någon pulshöjande berättelse man försöker berätta heller. Låter det negativt? Absolut inte. Gillar man lite mer lågmälda men oerhört välskrivna böcker så är detta definitivt ett guldkorn. För min del blir det också ett guldkorn, med tanke på alla lovord i föregående stycke, men jag ska ärligt säga att jag tappar fokus emellanåt, vilket kanske handlar mer om min egen sinnesstämning än Ekmans suveränt målade jägarporträtt.
Foto: Fredrik Persson