Månad: februari 2022

När grannen tystnar, av Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström

Del åtta i serien om Katarinas eminenta detektivbyrå är här och bjuder på både skratt och gråt!

 

Om boken

“Malmuddens främste bagare Klas är ett nervvrak inför sin första dag som nämndeman i Luleå tingsrätt, men Katarinas eminenta detektivbyrå skrider till undsättning. Med sådant moraliskt stöd klarar Klas förstås dagen med livet i behåll, vilket däremot inte är fallet för domare Tikkanen som oväntat segnar död ner. Naturliga orsaker, tror polisen. Mord! hävdar Katarina. Som om inte domarens död och den sedvanliga tävlingen med ordningsmakten vore nog, måste Katarina ta reda på om föremålet för pensionärsgrannen Gretas kärlek verkligen är allt han utlovar att vara, samt bestämma sig för vem hon själv vill ha. Aldrig har Malmudden och Tinder varit så fullt av karlar och allas blickar dras till vår kära detektivbyrå.”

 

Jelinek

Kom inte på en bättre rubrik och jag börjar bli tjatig. För åttonde gången kan jag konstatera att Ellen Jelinek passar perfekt som inläsare av böckerna om Katarina. Okej?

 

När fåret Shaun tystnar

Ett oväntat dödsfall utanför rättssalen kickar igång vårt åttonde möte med Katarina och Greta. Här blandas huvudintrigen i vanlig ordning med diverse triangeldrama och kärlekstrubbel på ett sätt som håller intresset uppe och den röda tråden slingrar sig vidare. Det är full fart som vanligt och bjuds bubbel, bakverk och misstankar om mord. Humorn är lika trevlig som alltid. Främst garvar jag högt åt Gretas uppesittarkväll med Fåret Shaun – eller var det När lammen tystnar? Men, det måste jag poängtera – Jag vet inte om jag är trög eller missat något, men att Katarina och hennes nemesis var så nära i ålder hade jag inte uppfattat.

 

Känslomässigt centra

Vid det här laget känner man Katarina och Greta väl. Katarinas triangeldrama fortgår och går från klarhet till frågetecken vilket bygger vidare på spänningen kring framtida kärlek. Gretas oväntade Tinder-debut är även den rejält underhållande. Den faktiska anledningen till hennes kärleksbekymmer räknar jag av någon anledning ut så fort som den uppkommer, men det bjuder likförbaskat på en hel del känslor. Och ja. Lite tårar, från mitt håll. Välkomponerat! Det här är nog ett av seriens starkaste inslag.

När grannen tystnar landar på 4,5 av 5 pannkakor.

Skiftet, av Kenneth Filipsson

Jag hade på känn att Skiftet skulle vara något väldigt annorlunda. Så rätt jag hade!

 

Om boken

“Skiftet är en thriller som förändrar din syn på världen. Och på dig själv!
Mellan ramberättelsens Svalbard, Sydeuropa och Cambridge – mot fonden av ett storpolitiskt drama – får vi i en parallellhandling vara med på en föreläsning som huvudpersonen bevistar: om kvantfysik.
En kedja av händelser följer på föreläsningen, där huvudpersonen utmanas både emotionellt, intellektuellt och existentiellt. Hotfulla intressegrupperingar mobiliseras, starka motsättningar äger rum och blottar en krackelerande naturvetenskap där frågorna ställs på sin spets om det mänskliga medvetandes natur.
Ämnet kvantfysik som ofta uppfattas som både svårt och otillgängligt presenteras här i thrillerns format, på ett nytt sätt och med en på vetenskaplig grund frambrytande ny förklaringsmodell – greppbar för var och en som är beredd att öppna sina sinnen och pröva sin föreställningsvärld i grunden.”

 

Roosmann leder oss fram

Veteranen Roosmann får äran att läsa in Skiftet och det är ett tryggt och bra val. Han sköter sig i vanlig ordning riktigt bra med sin lugna, härliga stämma!

 

Kvantfysthriller

Som jag skrev hööögre upp så är Skiftet något väldigt annorlunda. Svårt att sätta fingret på. Det doftar lite Dan Brown fast utan snabbmats-Hollywood. Lite Interstellar, eller Christopher Nolan överlag. Och lite Arrival. För att dra fler filmreferenser än litterära som den filmnörd jag är. Är det positivt? Ja. Eller både och. Skiftet börjar riktigt intressant och dra in mig snabbt. Anledningen? Dels för att den, utan att bli alltför tjatig, är väldigt annorlunda och dels för att Skiftet är en förbaskat välskriven bok. Ska vi upprepa det sista? Ja. Skiftet är förbaskat välskriven. Och smart. Eller framstår åtminstone som smart för en som inte kan kvantfysik och annat därtill.

 

Du verkar smart, men är du spännande?

Som jag skrev tidigare så lyckas Skiftet snabbt dra in mig. Jag blir intresserad. Det är en blandning av allt det oförutsägbara, mina referenser till filmer den påminner om och (nu börjar jag bli tjatig på allvar) det faktum att den är väldigt välskriven. Men någonstans händer något. Det som kunnat bli en riktigt spännande berättelse står liksom i startgropen och det gnistrar till titt som tätt, men någonstans blir det för invecklat. Inte bara på så vis att jag inte är kvantfysiker. Man kliver helt enkelt av motorcykeln för att förklara dess beståndsdelar istället för att gasa på. Jag menar inte att jag behöver full fart hela tiden, men Skiftet tillbringar väldigt mycket tid med att försöka förklara sig på bekostnad av spänning och det är ganska genomgående. Ändå håller jag intresset uppe mer eller mindre rakt igenom. Tack vare tidigare nämnade höga kvalité.

Skiftet är intressant och oförutsägbar men tappar mig bitvis. 3 av 5 pannkakor.

 

 

Kolonin, av Felix Åberg

Åberg debuterar med en dystopisk pandemi om en farsot som förändrar världen. Igenkänning?

Om boken

“Farsotens härjningar har lämnat stora delar av landet öde. När Henrik och hans tonårige son tvingas bege sig ut på den långa vägen till Stockholm möter de få människor, men desto fler faror. Och värst är det när mörkret sänker sig, när man när som helst kan möta någon av de smittade – och själv bli en av dem.
På en obefolkad liten ö utanför Lidingö har Lisa funnit tryggheten, på säkert avstånd från både fastlandet och de smittade. Hon bjuder in fler att göra henne sällskap, men i skapandet av ett nytt samhälle blir hon snart varse att de största farorna inte är de som lurar i mörkret.
Kolonin är en fascinerande bladvändarroman om människor som kämpar för att överleva i en värld där mänskligheten gått förlorad, i ruinerna av det Stockholm som en gång var, bland religiösa sekter och nybildade diktaturer.”

Berntson levererar

Sofia Berntson har kommit att bli en av mina absoluta favoriter och det här är inget undantag. Hon gör ett förbaskat bra jobb med att sätta röst till den här dystopin.

 

Kolonistdystopi

Dystopi är en ganska uttjatad genre. För ett par år sen blev jag eld och lågor när jag läste ordet dystopi ihop med ny film eller bok. Numer gäspar jag nästan, och det låter väl kanske märkligt när jag själv debuterade i genren. Men så är det. Av den anledningen hamnar Kolonin genast i en ganska brant uppförsbacke och det beror inte på boken i sig. Åberg levererar några färska idéer som funkar rätt bra även om det inte direkt gör att den sticker ut från mängden. Men välskriven är den!

 

Märkliga kapitel

Kolonins kapitelindelning är bokens värsta fiende. Tyvärr. Kapitlen är extremt korta och avslutas alltför ofta i i högst onödiga och ibland nästan märkliga cliffhangers som dessvärre snarare bidrar till desorientering och ointresse än något annat. Jag ger inga specifika exempel då detta är genomgripande för boken och dessvärre medverkar till att effektivt döda så gott som all potentiell spänning, något jag inte kan minnas att jag upplevt tidigare. Det gör på det stora hela att jag inte får någon känsla för karaktärerna och det hela slutar som en väldigt lättglömd upplevelse. Det är synd, för det finns en intressant intrig inbäddat någonstans. Notera dock att det här är min personliga åsikt, andra lyssnare/läsare kanske inte alls upplever kapitelindelningen som problematisk.

Kanske lär man sig något av det till nästa bok (att döma av kommentarerna på Storytel är jag långt ifrån ensam om upplevelsen) där intrigen och karaktärerna kommer fram på det sätt de förtjänar. För återigen: Det finns något intressant och spännande här, men det kom inte riktigt fram.

 

Kolonin bjuder på några intressanta idéer i uppförsbacke. 2,5 av 5 pannkakor.

Anteroiden, av Peter Tägström

Tägström bjuder på en fristående uppföljare till debuten “Rubinmannen”.

Om boken

“Världen lamslås av en katastrof i USA, en väldig explosion som först antogs vara en asteroid visade sig egentligen vara starten på en monsterinvasion – jättemyror sprids över världen i rasande fart. Vad skulle du göra om ditt land, din stad och ditt hem invaderades av dessa enorma varelser? Vart skulle du fly? Var skulle du gömma dig?

Vad skulle du göra om du bar på lösningen på allt? Precis det scenariot hamnar unge Adam i, en på inget sätt ovanlig ung kille i Stockholm som på mycket kort tid dras in i kampen mellan människan och den största fienden som de hittills mött.

Följ med på en spännande och händelserik historia där Adam konfronteras med situationer han aldrig kunnat drömma om. Vad gör Adam så speciell, och varför bär just han på lösningen?”

 

Ståhlsäker uppläsning

Henrik Ståhl, skådis, dramatiker och författare, läser in Anteroiden. Han läste även in debutromanen och gör här ett minst lika bra jobb. Henrik har en röst och sätt att läsa in som är riktigt behagligt att lyssna till.

 

Anteroider i mina braxer

Precis som tidigare är det full fart. Tägström bjuder på action och förödelse. Positivt? Ja! Det är en katastroffilm i ljudboksformat.

 

Emmerich-it ’til you make it

Återigen. Det är full fart. Tägströms uppföljare till Rubinmannen bjuder på mycket förödelse. Men det tar ett tag innan sagd förödelse kommer igång, och jag kan känna att den här boken faktiskt saknar lite i längd. Likt Emmerichs katastroffilmer bjuder den här resan på “dum förödelse”. Det i sig inget illa menat. Men det utspelar sig precis som en typisk katastroffilm med aliens signad Hollywood med extra specialeffekter och heroism och det mesta det innebär. Inspirationen är uppenbar och jag gillar det skarpt. Spänningen finns, men jag kan uppleva att berättelsen tar sig själv på lite för stort allvar istället för att bjuda in till den guilty-pleasure-underhållning det egentligen handlar om.

Faktum är att detta i slutändan bör sammanfattas precis som en Emmerich-film (fotnot: Emmerich á la 90-tidigt 20-tal, inte nu tid då regissören faktiskt lyckats sänka sig till kalkonnivå rakt igenom). Det är underhållande, spektakulärt, dumt och underhållande. Precis som jag tror att det är tänkt.

Och det länkar till debuten Rubinmannen på ett intressant sätt, så jag tror allt att Tägström har ett ess i rockärmen här.

Anteroiden landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Enligt vissa studier har man upptäckt att en människa med humor är en intelligent person.

En person ska kunna få en att skratta i stället för att gråta och klassas då enligt mig som intelligent.

För att kunna dejta en intelligent person så behöver man kanske ladda ned en dejtingappar så att man kan hitta någon man tror att man passar ihop med. Vem vill dejta någon man kanske inte passar ihop med för det vore ju inte alls kul eller hur? Alla människor har rätt att leva ihop med någon de trivs med och någon man verkligen älskar. Det är inte alltid lätt att hitta någon man verkligen man trivs med.

Bara för att jag har denna åsikt om vad det innebär med humor så läste jag i tidningen Relation som inte handlar om relationer. Tidningen Relation handlar bara om företag och entreprenörer. Jag kom åt en sida i tidningen som tar upp just detta med att kvinnor som söker män väljer ofta en kille som kan få dem att skratta. Om en kille har skrivit sin presentation med humor så är det fler tjejer som hör av sig till en sådan kille än när en kille skriver ner rent fakta om sig själv.

Helt enkelt så söker tjejer en kille som kan få dem att skratta och killar söker någon som kan skratta åt deras skämt. Vet ni när en tjej har tröttnat på en kille? Det är när hon inte längre orkar skratta åt hans skämt. Förutom det här med humor så är det också viktigt att ge tjejen en riktig romantisk upplevelse. Du bör satsa på en Design och produktutveckling av Conturas kaminer.

Krigsvindar, av Leffe Grimwalker & Alex Storm

Till Alex Storm del 5 bryter Grimwalker och Öhrlund samarbetet som spänt över de första fyra böckerna och in träder istället – Alex Storm. The huvudkaraktär himself. Sug på den ni!

Om boken

“Det som började med ett parti poker skulle ta Alex Storm, en bilhandlare från Stockholm, till triadernas Hongkong. Men vägen han färdas på kantas av tusen sorger och ond bråd död.

Alex Storm, som klippt banden till exfrun Jessica och Sverige, befinner sig i Hongkong med Lily Rose. Efter att Alex halvbror Peter Bao blivit kidnappad av kinesisk säkerhetstjänst är Alex Storm triadens nya drakhuvud i Hongkong. Men i samma stund han intar sin tron förklarar de andra triaderna krig mot honom. Samtidigt återvänder Peter Bao till staden för att inleda en politisk karriär, nu som chefsminister och Beijings marionett. Peter Bao, som knappast tänker låta sig styras av den kinesiska regimen, smider egna planer för sin svenska halvbror Alex.”

 

Malmsjö på kinesiska

Nä. Han läser ju faktiskt på svenska och utan fejkad brytning, na? Jag har ju tidigare i någon recension skrivit att jag fått en liten för stor dos Malmsjö på sista tiden, men det är ju också så att Storm-serien och Malmsjö är i perfekt symbios. Det är sånt här (lika Jeridis Ghetto-serie) Jonas föräldrar producerade honom för att läsa in. Simple as that.

 

Från storm till krigsvind

Det är knappast någon hemlighet att Grimwalker är en av mina favoriter. Är jag en stalker? Nej. Han bor alldeles för långt bort för det och jag är alldeles för lat. De tidigare delarna av Storm-serien har bjudit på action och spänning i 280 km/h. Jag har rosat dem för fart, språk och kreativitet men även risat för exempelvis en del som kändes mest som en transportsträcka (och likförbaskat var en bra bok). Nog om det.  För egen del tycker jag faktiskt att Krigsvindar står sig som en av de starkaste böckerna hittills.

 

Kill fans, not darlings

Nu ska det, utöver fler böcker i Storm-eposet, tydligen bli spin-offer och annat baserat på andra karaktärer och det är trevligt. Jag uppskattar faktiskt femte bokens fokus (skriver inte mer än så för att spoila). I vanlig ordning är karaktärerna riktigt härliga, dialogen är rapp och våldet är välkoreograferat. Ska jag ha en invändning så är det att sexet kan bli lite tjatigt. Samtidigt fyller det sin funktion och består inte heller av utdragna knullfasoner på fyra sidor, men jag måste väl få gnälla på nåt? Vi introduceras till nya spännande karaktärer (och en specifik karaktär kan inte nämnas utan att jag genast ser Kristofter Kamiyasu framför mig, så filmversionen är redan klar). Det blir även lite mer djupdykning i Alex och Lilys relation som är både intressant och underhållande att följa. Detsamma gäller Peter Baos stormiga (pun intended) liv. Grimwalker fortsätter sin nyligen myntade tradition med att ha ihjäl ett hängivet fan och det blev fan inte jag den här gången heller, men snyggt var det! Rest in peace, konsul. Krigsvindar är riktigt spännande, bjuder på en hel del nya vändningar, ett stänk Crying game och en sjuhelvetes twist. Impressive! Nu ser jag verkligen fram emot mer av Storm… och Bonde!

Krigsvindar landar på 5 av 5 pannakakor*

*recensenten har inte på något sätt hotats eller utsatts för water-boarding för att sätta betyget.

 

 

Mannen som försvann, av Tony Fischier

Tony Fischiers hårdkokta debut har gjort stor succé som ljudbok med nära på 11 000 betyg sedan den släpptes i maj 2021 – Jäkligt imponerande!

Om boken

“Bokhandelsbiträdet Hans Arnesson räddar en fyraårig flicka från att drunkna i Hamnkanalen. Kort därpå hittas han knivhuggen till döds i sitt eget hem.
Kriminalkommissarie Niklas Ragnvik och hans kollegor vid Göteborgspolisen utreder fallet som visar sig vara fullt av frågetecken. Vem var egentligen Hans Arnesson?

Finns det en koppling till ”Kilroy” – den skugglike seriemördare som tidigare härjade i trakten och tömde sina offer på blod?

Och vad har hänt med Ragnviks syster Viveca? Hon är spårlöst försvunnen sedan arton år, men plötsligt hittar Ragnvik tecken på internet som tyder på att hon fortfarande kan vara vid liv.”

 

Malmsjö morrar

Veteranen Malmsjö är tillbaka. Jag ska vara ärlig och säga att jag i slutet av förra året började bli lite less då jag lyssnat på så fruktansvärt många Malmsjö-inläsningar att jag nästan började höra honom som inläsare av mina egna tankar. Här lyckas han turligt med en av sina hittills bästa prestationer!

 

Kilroy Travel

Vi slängs in i ett mordmysterium som involverar både gamla och nya synder. Det är förbaskat välskrivet och en ganska komplicerad intrig som byggs upp. Jag tycker att den känns smart upplagd (även om jag blev redigt trött på att den rutinerade utredaren inte anade oråd eller gjorde DEN kopplingen snabbare, no spoilers – men alla kan ha otur när de tänker!). Det är ganska rått, bitvis. Dialogen känns naturlig och flyter på riktigt bra.

 

Length matters

Men det tar ett tag innan jag verkligen dras in. Karaktärerna växer långsamt och har framåt slutet av boken blivit riktigt intressanta och gör att man ser fram emot uppföljaren. Detsamma gäller egentligen intrigen men det här är högst personligt – och det märks inte minst på de oerhört höga (Grattis!) betyg som boken generellt fått. För egen del tycker jag att det bitvis blir lite långdraget och hade lätt kunnat kortas ned något här och där. Det i kombination med att jag ganska lätt tappar fokus när det rör sig om deckare, för även om Mannen som försvann är förbaskat välskriven och annat beskrivet längre upp så tycker jag inte att den sticker ut särskilt. Inte till en början. Här bör även tilläggas att jag är ganska redigt less på intriger med kvinnor som våldtas, torteras och mördas bestialiskt men där har jag bara mig själv att skylla – ty den delen av intrigen var jag väl medveten om. Bör dock tilläggs att även om det är ganska rått och våldsamt så tycker jag att författaren lyckas beskriva mycket utan att det blir för spekulativt. Men det är när Fischier börjar dra åt skruvarna och jag börjar känna mer för karaktärerna som han verkligen visar vilken författare han är. Sista fjärdedelen är riktigt jäkla bra och bjuder bitvis på mer pulshöjande spänning än många genresyskon. En imponerande debut!

Jag ser fram emot nästa del om Niklas Ragnvik.

Mannen som försvann slutar på 3,5 av 5 pannkakor. Snubblande nära betygsfyran.

Vidundret vid Dundret, av Sofia Rutbäck Eriksson & Mattias Boström

Katarina Zapp & Co är tillbaka för sjunde gången i en titel som av någon anledning gör att mina fingrar nästan snubblar över varandra när jag skriver ut den. Vidunderunder dunder.

Om boken

“Ingen tackar väl nej till chansen att tjäna 850 miljoner, så varför skulle inte Luleås mest eminenta detektivbyrå kunna bli en realityserie av rang? Kan Kardashians, så kan väl Katarina. Hon och Greta filmar därför sig själva när de hals över huvud kastar sig iväg till Gällivare för att hitta en excentrisk predikant som försvunnit. Som om inte det vore nog måste de mäkla fred mellan Jamaica och Pakistan samtidigt som de friar Greta från monstruösa mordanklagelser. Trots att ingen av dem hade väntat sig att möta vidundret vid Dundret, visar det sig att sammandrabbningen i de iskalla och mörka skogarna är oundviklig och kommer förändra deras liv för evigt. Eller åtminstone fram till typ torsdag-fredag.”

 

Jelinek dundrar

I vanlig ordning står Ellen Jelinek för inläsning och jag börjar känna mig lagom tjatig men va’ fan: Hon gör det suveränt och passar som hand i fodrad handske för böckerna om den eminenta detektivbyrån.

 

Katarina Kardashian

För sjunde gången får vi alltså följa med Katarina och Greta på äventyr. Den här gången tar det ett tag innan den faktiska intrigen kommer igång och istället ges vi återigen tillfälle att lära känna karaktärerna bättre. Jag tycker i vanlig ordning att författarduon lyckas hålla intresset högt gällande Katarinas privatliv som håller på att utvecklas till ett riktigt triangeldrama.

 

Vidunderligt underhållande

Precis som tidigare är det väldigt underhållande mest hela tiden. Möjligen kan jag tycka att intrigen i den här sjunde boken bitvis känns något svagare än föregångarna men jag lyckas inte riktigt sätta fingret på varför. Tack och lov är den dynamiska duon Rutbäck Eriksson och Boström så pass slipade att det inte gör nåt, för det är likförbaskat oerhört högt underhållningsvärde rakt igenom och man fnissar återkommande åt dråpligheterna. Skrattar rakt ut gör jag åt diskussionen om prepositioner.

 

Vidundret vid Dundret landar på 4 av 5 pannkakor.

Släcka liv, av Pernilla Ericson

Pernilla följde härom året upp sin trilogi om ERLA-gruppen (tre böcker jag gillar skarpt – har ni inte lyssnat så har ni många timmar spänning att se fram emot!) med en ny serie om polisen Lilly Hed. Släcka liv är del två.

Om boken

“Det går inte att slå larm, inte att ringa på hjälp, det går inte ens att tända en lampa …

Ett olöst mord skakar den norrländska byn Skageby och polisutredare Lilly Hed och kriminalinspektör Liv Kaspi kallas in. En extrem höststorm drar in över Sverige med utslagen el, översvämningar efter skyfall, nedfallna träd och lilla Skageby drabbas hårt. All kontakt med omvärlden bryts och dolt i mörkret sker ytterligare ett mord. Skräcken sprider sig i det lilla samhället.

I “300 grader” (2020) etablerades stjärnpolisen Lilly Hed och i “Släcka liv”, ingår hon och kollegan Liv Kaspi (från Pernilla Ericsons tidigare serie om Erla-gruppen), i Operation spjutspets, en satsning på till synes olösliga fall.”

 

Leining tar över

Eva Röse läste in första delen, men här är det veteranen Leining som tar över. Hon gör det med bravur och visar varför hon är en av mina favoriter.

 

Från 300 till minusgrader

Vi tar en liten re-cap. Ericsons trilogi om ERLA-gruppen handlar om Liv Kaspi, som nu även dyker upp som en av huvudpersonerna i Släcka liv och det är välkommet, för Liv är en karaktär jag kom att tycka väldigt mycket om. Jag gillade 300 grader, den har en riktigt intressant och spännande intrig, men däremot fastnade jag aldrig för karaktärerna vi introducerades för. De kändes lite småträiga på nåt vis. Den känslan är som bortblåst när Släcka liv sätter igång. Här fördjupas alla karaktärer vi lärde känna i första boken och är plötsligt betydligt mer intressanta. Detsamma gäller för de nya karaktärer vi möter (och det där kära återseendet). Tillför i mixen att Pernilla Ericson är en förbaskat skicklig författare.

 

Hård storm

Att utsätta karaktärerna för extremväder är ett välanvänt sätt att öka på spänningen och bjuda på något annat än ett vanligt mordfall. Det är ett trick jag alltid uppskattat och Ericson gör det mästerligt – det tillför verkligen en extra dimension. Främst är jag förtjust i scenen där en upprörd samling vita kränkta män försöker ge sig på en misstänkt – Vanmakten och utsattheten som ovädret försätter våra karaktärer i blir som mest påtagligt här och för mina tankar till ett gäng klassiska filmscener och får mig samtidigt att drömma om egna sekvenser jag ännu inte skrivit (jag ska inte kopiera dig rakt av, jag lovar!). Om man någonsin utlyser en tävling för att kröna Sveriges spänningsdrottning så bör Pernilla Ericson stå med på listan över nominerade. Det här är riktigt, riktigt bra och bådar oerhört gott för fortsättningen!

Släcka liv landar på 4,5 av 5 pannkakor.