Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Anteroiden

Anteroiden, av Peter Tägström

Tägström bjuder på en fristående uppföljare till debuten “Rubinmannen”.

Om boken

“Världen lamslås av en katastrof i USA, en väldig explosion som först antogs vara en asteroid visade sig egentligen vara starten på en monsterinvasion – jättemyror sprids över världen i rasande fart. Vad skulle du göra om ditt land, din stad och ditt hem invaderades av dessa enorma varelser? Vart skulle du fly? Var skulle du gömma dig?

Vad skulle du göra om du bar på lösningen på allt? Precis det scenariot hamnar unge Adam i, en på inget sätt ovanlig ung kille i Stockholm som på mycket kort tid dras in i kampen mellan människan och den största fienden som de hittills mött.

Följ med på en spännande och händelserik historia där Adam konfronteras med situationer han aldrig kunnat drömma om. Vad gör Adam så speciell, och varför bär just han på lösningen?”

 

Ståhlsäker uppläsning

Henrik Ståhl, skådis, dramatiker och författare, läser in Anteroiden. Han läste även in debutromanen och gör här ett minst lika bra jobb. Henrik har en röst och sätt att läsa in som är riktigt behagligt att lyssna till.

 

Anteroider i mina braxer

Precis som tidigare är det full fart. Tägström bjuder på action och förödelse. Positivt? Ja! Det är en katastroffilm i ljudboksformat.

 

Emmerich-it ’til you make it

Återigen. Det är full fart. Tägströms uppföljare till Rubinmannen bjuder på mycket förödelse. Men det tar ett tag innan sagd förödelse kommer igång, och jag kan känna att den här boken faktiskt saknar lite i längd. Likt Emmerichs katastroffilmer bjuder den här resan på “dum förödelse”. Det i sig inget illa menat. Men det utspelar sig precis som en typisk katastroffilm med aliens signad Hollywood med extra specialeffekter och heroism och det mesta det innebär. Inspirationen är uppenbar och jag gillar det skarpt. Spänningen finns, men jag kan uppleva att berättelsen tar sig själv på lite för stort allvar istället för att bjuda in till den guilty-pleasure-underhållning det egentligen handlar om.

Faktum är att detta i slutändan bör sammanfattas precis som en Emmerich-film (fotnot: Emmerich á la 90-tidigt 20-tal, inte nu tid då regissören faktiskt lyckats sänka sig till kalkonnivå rakt igenom). Det är underhållande, spektakulärt, dumt och underhållande. Precis som jag tror att det är tänkt.

Och det länkar till debuten Rubinmannen på ett intressant sätt, så jag tror allt att Tägström har ett ess i rockärmen här.

Anteroiden landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Lämna ett svar