Kolonin, av Felix Åberg
Åberg debuterar med en dystopisk pandemi om en farsot som förändrar världen. Igenkänning?
Om boken
“Farsotens härjningar har lämnat stora delar av landet öde. När Henrik och hans tonårige son tvingas bege sig ut på den långa vägen till Stockholm möter de få människor, men desto fler faror. Och värst är det när mörkret sänker sig, när man när som helst kan möta någon av de smittade – och själv bli en av dem.
På en obefolkad liten ö utanför Lidingö har Lisa funnit tryggheten, på säkert avstånd från både fastlandet och de smittade. Hon bjuder in fler att göra henne sällskap, men i skapandet av ett nytt samhälle blir hon snart varse att de största farorna inte är de som lurar i mörkret.
Kolonin är en fascinerande bladvändarroman om människor som kämpar för att överleva i en värld där mänskligheten gått förlorad, i ruinerna av det Stockholm som en gång var, bland religiösa sekter och nybildade diktaturer.”
Berntson levererar
Sofia Berntson har kommit att bli en av mina absoluta favoriter och det här är inget undantag. Hon gör ett förbaskat bra jobb med att sätta röst till den här dystopin.
Kolonistdystopi
Dystopi är en ganska uttjatad genre. För ett par år sen blev jag eld och lågor när jag läste ordet dystopi ihop med ny film eller bok. Numer gäspar jag nästan, och det låter väl kanske märkligt när jag själv debuterade i genren. Men så är det. Av den anledningen hamnar Kolonin genast i en ganska brant uppförsbacke och det beror inte på boken i sig. Åberg levererar några färska idéer som funkar rätt bra även om det inte direkt gör att den sticker ut från mängden. Men välskriven är den!
Märkliga kapitel
Kolonins kapitelindelning är bokens värsta fiende. Tyvärr. Kapitlen är extremt korta och avslutas alltför ofta i i högst onödiga och ibland nästan märkliga cliffhangers som dessvärre snarare bidrar till desorientering och ointresse än något annat. Jag ger inga specifika exempel då detta är genomgripande för boken och dessvärre medverkar till att effektivt döda så gott som all potentiell spänning, något jag inte kan minnas att jag upplevt tidigare. Det gör på det stora hela att jag inte får någon känsla för karaktärerna och det hela slutar som en väldigt lättglömd upplevelse. Det är synd, för det finns en intressant intrig inbäddat någonstans. Notera dock att det här är min personliga åsikt, andra lyssnare/läsare kanske inte alls upplever kapitelindelningen som problematisk.
Kanske lär man sig något av det till nästa bok (att döma av kommentarerna på Storytel är jag långt ifrån ensam om upplevelsen) där intrigen och karaktärerna kommer fram på det sätt de förtjänar. För återigen: Det finns något intressant och spännande här, men det kom inte riktigt fram.