Recension: Blå skymning

Blå skymning, av Jesper Ersgård

Ersgård är tillbaka med del två i sin nya scifi-thriller-serie Sky & Fall.

 

Om boken

“En filmstjärna, en småskurk och ett fynd i Sibirien som förändrar allt, för oss alla. Ny storslagen serie av Jesper Ersgård!

Andra boken i den spännande serien om Rebecca Skyler och Alexander DeFall. USA har fångat upp oväntade och svårtolkade signaler från Sverige och Ryssland och sänder en vetenskapsman från flygvapnet tillsammans med två av sina bästa underrättelseagenter till Stockholm. De åker genast till Steiners villa på Lidingö.

Rebecca lämnade Alexander åt sitt öde och nu sitter han i förhör hos polisen, som inte tror på ett ord han säger. Samtidigt har Rebecca en egen kamp att föra. Hennes förflutna har hunnit ikapp henne och hon ser ingen annan utväg än att vända sig till en kontakt från förr. Detta visar sig vara ett strategiskt misstag som försätter dem i direkt livsfara.”

 

Granbergs skymning

Det är ingen hemlighet att Fredde Granberg är en av mina favoriter (med tanke på att jag bad att få honom som uppläsare av min kommande thriller). Han gör ingen besviken i Blå skymning heller utan gör som vanligt ett fenomenalt jobb.

 

Skyfall 2

Jag känner igen mig själv mycket i Ersgårds skrivande. Inte för att jag är någonstans i närheten lika snillrik eller välskrivande utan för att vi båda inspireras mycket av film. Det är väldigt filmiskt och det finns en hel drös med hintar till film, vilket jag älskar. Det genomsyrar både 1986, Svart stjärna och Sky & Fall-serien. Jag uppskattade första delen väldigt mycket och den här visar prov på minst lika mycket driv, spänning och påhittighet. Jag är även tacksam att Storytel Original faktiskt satsar på något som ändå är så pass mycket sci-fi och gissar vilt att det inte kommer upp i riktigt samma siffror som satsningar tillhörande deckar- eller krimgenren. Ersgård har kommit att bli något av en favorit hos mig av bland annat samtliga ovanstående anledningar. Dessvärre mäter jag numer det mesta jag lyssnar på med hans helt enkelt överjävligt fenomenala 1986 och det kan bli lite jobbigt – för andra författare – ty det är ett stycke svårslaget smart och underhållande tidsreseaction.

Blå skymning tar vid där den första slutade och är som ovan nämnt underhållande och spännande precis som sin föregångare. Jag kan tycka att våra två huvudkaraktärer känns ganska korkade och emellanåt agerar lite som att skallen befinner sig väl långt upp i illaluktande kroppsöppningar, men det gör det å andra sidan ganska underhållande och behöver inte nödvändigtvis ses som något negativt. Däremot tycker jag inte att andra delen kommer upp i riktigt samma nivå som första. Men jag kan samtidigt inte riktigt sätta fingret på vad det är som skaver, för det mesta sitter som en smäck. Och ser fram emot del tre gör jag sannerligen!

Blå skymning är välskriven och underhållande. 4 av 5 pannkakor.