Till minne av en mördare, av Pascal Engman & Johannes Selåker
Pascal “Råttkungen” Engman teamar upp med Johannes Selåker i första delen av en tänkt serie. Är detta en recension till minne av ett mästerverk?
Till minne av Malmsjö
Jag ska försöka att inte inleda varje rubrik med “Till minne av…”, jag lovar. Jonas Malmsjö, denna veteran, läser in. Jag har tidigare skrivit att jag kunnat ledsna lite till en följd av Malmsjö-överdos. Det råder han tack och lov bot på här, för likt Grimwalkers Storm-serie som känns som skapad för att läsas in av just Malmsjö så upplever jag samma sak här. Jag undrar om författarna utför något form av blodsoffer till Malmsjös ära för att få till det där lilla extra i prestationen.
Om boken
“True detective möter Jakten på en mördare i ett kokhett Sverige, VM-sommaren 1994. I skuggan av Mattias Flinks massmord i Falun sker ytterligare ett mord. En kvinna hittas strypt till döds och snart står det klart att hon bara är ett av flera offer som mördats med samma tillvägagångssätt. Det faller på den nyss hemkomne FN-soldaten och polisen Tomas Wolf att hitta mördaren. Till sin hjälp har han Vera Berg – en korrupt kvällstidningsreporter som är på flykt från sin före detta kille och hans MC-gäng. Huvudmisstänkt blir filmstjärnan och suputen Micael Bratt, men både Vera och Tomas misstänker att den skyldiga finns närmare inpå utredningen.”
Mordisk nostalgi
Det är nästan fascinerande hur snabbt jag sugs in i den här berättelsen och det ska sägas direkt: duon Selåker/Engman kan spänning och känns som en match made in kvällstidningsjournalistiken. Vi kastas rakt in i intrigen och jag vet: Jag brukar ofta klaga på att jag bitvis känner mig rätt less på krim om kvinnor som mördas och/eller våldtas bestialiskt. Jag står fast vid det, men när det är så välskrivet och medryckande som här så kan jag ha överseende med det. Det ska även tilläggas att det inte vältras i onödiga detaljer. Fokus ligger på jakten. Och karaktärerna. Och VM ’94. Och en massa annat både fascinerande och hemskt som inträffade det året då filmer som Nyckeln till frihet och En vampyrs bekännelse hade premiär och en annan fyllde hela sju år och såg E.T för första gången. Nostalgin gör verkligen sitt. På samma sätt som vissa böcker kan ha specifika miljöer beskrivna så skickligt att de nästan känns som levande karaktärer tycker jag här att Engman/Selåker lyckas med samma sak fast kring året 1994. Det känns bitvis verkligen som att man transporteras tillbaka och upplever det hela och fler än en gång nickar jag ihågkommande åt de historiska vingslagen som lever vidare.
Till minne av en mördare är snudd på 20 timmar lång. Ni som läser mina recension vet att jag gärna undviker så kallade tegelstenar. Nej. Det beror inte enbart på att jag har för många böcker i bokhyllan att lyssna på och recensera, men erfarenheten kring den egna personen (jag har trots allt levt med mig själv i snart 35 år) har uppmärksammat att jag lätt blir ofokuserad och kan tappa intresset när saker blir för långrandiga. Det här är dock inte ett sådant tillfälle. Till minne av en mördare känns inte så lång som den faktiskt är (vilket i ljuset av ovan långrandiga utläggning alltså ska sägas vara något jäkligt positivt). Den är så pass spännande och mästerligt skriven att tiden liksom flyger förbi (det hjälper till att jag lyssnar på betydligt högre hastighet än det sengångartal Malmsjö bjuder på vid 1,0x fart).
Och jäklar vilken bra tv-serie det här kommer bli. Frågan är bara vilken streamingjätte som vinner fighten. Eller ett gäng filmer kanske?
Foto: Pressbild/Forum