Katastrofen med Kama Sutra – eller hur man blåser en bedragare, av Lena Nordenjack
Nordenjack följer upp sin uppskattade debut “Doften av falska påvar och nybakade wienerbröd” med en bok om… Ja, vad?
Om katastrof-Kama Sutra
“Jan L Ohlsson – mannen med tre föräldrar, tre bröstvårtor och bestämda vanor – arbetar fortfarande på Galleriet men är tillfälligt distraherad av sin nya kärlek Carrie. Jan vet inte hur han ska hantera alla nya känslor och rådfrågar därför båda sina mödrar, Mamma Elna och Mamma Rosa, samt sin far, den musikintresserade hippien Paul. Elna är väldigt intresserad av allt nyandligt och ger Jan ett par böcker att plöja igenom inför kärleksdebuten – bland annat en om Kama Sutra, vilket får oanade följder.
Rosa jobbar som städerska på Hotellet, där hon blir vän med den försynta och betydligt yngre kollegan Tina. Nere i källaren har de inrett en hemlig lokal, fylld med godis och champagneslattar från rummen de städat. Av Tina får Rosa lära sig allt om Tinder och börjar dejta hej vilt. Men en dag när hon kommer ner i källarlokalen har den blivit till rena bordellen, med sexleksaker, handklovar och porrfilmer. Hon börjar spana efter misstänkta och det dröjer inte länge förrän allting spårar ur.”
Körberg blåser liv i bedragaren
Anton Körberg är väl något av en veteran bland inläsare och har ett skönt tempo, tonläge och sätt att läsa in som jag tycker lämpar sig främst för just den här genren. Han låter lite full i fan hela tiden, som att han sitter bakom micken och småflinar för att han liksom vet vad som komma skall. Jag gillar det och han gör Kama Sutra med bravur (nu syftar jag till den här Kama Sutra och inte en syntolkning av bilderna i den faktiska förlagan, även om det vore förbaskat skoj).
Imagine all the people
Jan Lennon Ohlsson är en mycket speciell karaktär. En förbaskat härlig sådan vars diagnos(er) lyfts fram på ett träffsäkert och fint sätt. Faktum är att det finns en hel del riktigt härliga karaktärer här. En personlig favorit är Paul, hippien som genast letar upp producent och årtal så fort han hört eller nämner titeln på en låt… Och det är kanske inte så märkligt med tanke på att jag känner igen mig själv fast det i mitt fall handlar om att dra upp regissör, skådespelare och gärna årtal när det pratas om film (även om min minnesbank ligger i lä i jämförelse med Paul). Det ska tilläggas att jag uppskattar även de färgstarka kvinnliga karaktärerna men nu råkade det bli så att de ovan nämnda gjorde störst avtryck, och kanske inte så märkligt med tanke på igenkänningsfaktorn.
Intrig med full fart
Jag kanske började i fel ände, men ändå inte. Intrigen i “Kama Sutra” går i full fart och är underhållande och innehåller en hel del roliga vändningar. Som ofta i den här genren så dras jag dock inte med i intrigen på samma sätt som jag dras med i humorn, som i det här fallet har den största behållningen i de många färgstarka karaktärerna. Det beror kanske på att jag finner mer behållning i spänningsintriger än andra och reflekterar endast min personliga smak utan att vara något negativt för boken i sig. Älskar man feelgood så vill jag nästan garantera att man älskar det här. Man skrattar, ler och tänker, som så ofta annars, att det är ganska skönt med lite dråplig feelgood mellan alla mörkare alster. Det förekommer faktiskt ett wienerbröd också. Och ett par dråpliga scener med Darth Vader som är jäkligt roliga. Mer Jan Lennon åt folket!