Recension: Nu dör vi

Nu dör vi, av Stina Flodén

Avslutar veckan med att lyssna till en debut jag verkligen sett fram emot. Hur håller då Flodéns första del i serien om Camilla Stensjö?

 

Om boken

“Lugnet i villaidyllen förbyts snabbt i panik när Camillas man Mikael skjuts till döds i hemmet samtidigt som Camilla och barnen gömmer sig i badrummet. Mikaels död är obegriplig och familjen hamnar i chock. I sorgen har Camilla ingen aning om hur hon ska närma sig barnen.

När polisen kör fast försöker Camilla själv ta reda på vad som har hänt, men när en stor sten kastas genom fönstret blir hon rädd att någon även är ute efter henne och barnen. Trots det måste hon ta reda på sanningen, och när fruktansvärda hemligheter avslöjas inser Camilla att hon inte har en aning om vem hennes man egentligen var.”

 

Leining

Veteranen Leining läser in och gör det i vanlig ordning riktigt bra. ‘Nuff said.

 

Mörka hemligheter och högt tempo

Stina Flodéns debut känns längre än den faktiskt är och det inte menat som något negativt. Snarare är det skicklighet. Den känns så välfylld att jag undrar hur hon lyckats få plats med allt, ungefär som när jag för sju år sen lyckades kränga på mig syrrans våtdräkt och såg ut som Linus på Linjen. Det är högt tempo redan från början och det märks att man tänkt “ljudbok” i redigeringen, för kapitlen är korta och det är fullt av såna där trevliga kapitel-cliffhangers som gör att man vill lyssna lite till. Ja. Jag erkänner. Jag tog en omväg när jag hade handlat bara för att försäkra mig om att jag skulle ha precis nog kvar för att hinna lyssna klart under joggingrundan.

 

Nu ler vi

Om ovan text, om ni tänker bort mitt egna pladder, inte är klart nog så ska jag lysa på det uppenbara med en ficklampa: Nu dör vi är en förbaskat bra debut. Faktum är att det här nog är en av de tätaste debutromaner jag lyssnat till på väldigt, väldigt länge. Det är spännande, obehagligt, sorgligt, Flodén leker med lyssnaren när hon kastar in diverse smarta vändningar och persongalleriet är både intressant och trovärdigt. Dessutom bygger det upp spänningen inför kommande böcker på ett riktigt snyggt sätt utan att hon för den sakens skull avslutar med någon riktigt oschysst cliffhanger (sådär som jag brukar göra). Så, Stina. Nu kan du släppa nervositeten och le lite smittsamt, för slutbetyget blir, för att dra en klyscha: Hatten av.

Nu dör vi landar på 5 magiska pannkakor av 5