Skarp, av Helena Dahlgren
Helena Dahlgren har bland annat skrivit den oerhört populära barnboksserien Ödesryttarna. Det här är min första bekantskap med hennes författarskap.
Om boken
“En tät och suggestiv historia om besatthet, där slöjan mellan fiktion och verklighet tunnas ut. De senaste åren har varit stökiga för litteraturvetaren Emma Wijkman, men när hon får ett vistelsestipendium i Norrbotten ser hon sin chans att börja om på nytt. Hon ska få bo på gården där hennes favoritförfattare Beata Skarp levde och verkade. Där ska hon äntligen skriva klart sin avhandling om Skarp, som dog under mystiska omständigheter i slutet av 90-talet. Väl på plats dras Emma in i Beata Skarps värld ännu mer än hon hade räknat med. Ju mer hon tar reda på om Skarps sista tid i livet, desto mer luckras gränsen mellan henne och författaren upp. Till slut återstår endast sanningen om Beata Skarps död – och sanningen om Emma själv.”
Skarp Schartner
Det är långt ifrån första gången jag lyssnar på en bok inläst av Ella Schartner och hon är minst lika duktig inläsare som hon är skådespelare. Hon gör Skarp all rättvisa. Bravo!
Ett skarpt öga för detaljer
Det första som slår mig när Skarp tar sin början är hur jäkla välskriven den är. En tanke som gör sig påmind om och om igen. Dahlgren har ett sällsynt öga för detaljer och det är just dessa som kan få en text att växa från bra till bättre och vidare. Det tar en liten stund innan jag kommer in i det hela, men sen så! Det finns meningsformuleringar, ordval och dialoger strösslade genom boken som jag verkligen älskar. Jag tror att Bengt Eriksson på Deckarlogg och jag stundvis gick in i samma medvetande när han skrev följande mening om boken: “Här finns en fräck eller vulgär eller lustig formulering, som jag inte tänker citera, som är så sorglig.” Den här meningen summerar så väl mina tankar och det mästerliga i Dahlgrens språk. Hon lyckas på flera ställen, med lätta medel, förmedla sådan känsla. Det kan vara humoristiskt, sorgligt, galghumor – ja, vad som. Det är så förbaskat jäkla snyggt och får bitvis Skarp att sticka ut väldigt mycket från mängden. Främst föredrar såklart filmnörden i mig de återkommande glimtarna till främst Stephen King, men det är en annan fotnot.
Slow cooker
Jag har vanligtvis ganska svårt för långsamma berättelser. Vad skyller vi det på? En kombination av Hollywoodsk otålighet som rusar gengångare i mig när jag lyssnar på ljudböcker i 2,5x? Säkerligen. Skarp är i grund och botten en ganska långsam berättelse där spänningen är krypande och kryper fram. Och här vill jag höja Dahlgren igen. För i händerna på en mindre begåvad författare hade mitt intresse troligen falnat, men Dahlgren är för smart och duktig för det. Det är den mörka humorn, de återkommande popkulturglimtarna och de förbaskat snygga och målande (både humoristiska och sorgliga) beskrivningarna som får upp mitt intresse fem snäpp till. Kudos! Jag ser verkligen fram emot vad Dahlgren hittar på härnäst! En mörk vuxenversion av sina Ödesryttare kanske?