Sandänglar, av Susanne Schemper

Susanne Schemper är tillbaka med en ny bok, den femte i ordningen. Jag har tidigare lyssnat på hennes bok “Svinstian”, som jag tyckte mycket om.

Om boken

“Paulina var hennes öde. De var som två magneter som oundvikligen drogs mot varandra”

Författaren Paulina Pihl ser fram emot både skrivtid och lugn nära hav och natur på nyöppnade Saltmålla Resort. Den senaste tiden har varit stressig och förhållandet hon har med den temperamentsfulla och svartsjuka Milla tar allt mer energi.

Ingela Salo befinner sig också på hotellet. Hennes längtan efter gemenskap överskuggas av hennes förlamande rädsla för att inte passa in. När hon oväntat får uppleva hur det är att höra till, och sedan lika snabbt hamnar utanför igen, blir besvikelsen för stor att hantera. Hon finner sig beredd att göra vad som helst för att återigen få känna sig sedd. Samtidigt kan Ingela inte tolka de omvälvande känslor hon snabbt får för Paulina. Kan det vara äkta kärlek?

Paulina, som till en början roas av den udda kvinnan, drabbas snart av en stark känsla av obehag. Är Ingelas intresse verkligen sunt – eller är hon rent av besatt av henne?

“Sandänglar” är en mörk psykologisk spänningsroman. Det är en berättelse om att inte höra till och om en ensam kvinnas desperata längtan efter att bli omtyckt.”

 

Leining

Okej, vid det här laget är väl orden överflödiga? Jag tycker väldigt mycket om Leining som uppläsare och det är ytterst sällan hon inte är på topp. Den här gör hon riktigt bra.

 

Stalker-varning

Författare som skriver om författare är alltid intressant och stalker-ämnet likaså. Jag tycker att Schemper snabbt etablerar en känsla och en långsam krypande spänning. Det är oerhört välskrivet och intressant rakt igenom och det blir spännande även om tempot inte är överdrivet högt. Man vill veta mer och jag gillar hur hon bygger upp relationerna mellan karaktärerna. Det är både underhållande och lite obehagligt när man inte riktigt vet var man har karaktärerna och HUR galna vissa egentligen kan tänkas vara?

 

En sorglig karaktär

Återigen. Jag gillar verkligen hur karaktärerna byggs upp och Ingela Salo kan vara en av de mest tragiska människor jag mött i bokform på länge. Man både tycker synd om henne och vill dra skämskudden för ansiktet (eller trycka fingrarna i öronen om man lyssnar, som jag gjorde) över vissa situationer hon försätter sig i. Det är väldigt snyggt gjort. Och trovärdigt. Och sorgligt. Främst det där med Tomas Ledin, jag kunde verkligen se hela den situationen framför mig och fick nästan gåshud vid tanken på känslan av skam.

Jag läser mig också till att det här ska vara första delen i en tänkt serie och det märks såklart i slutet. Jag ser fram emot att se vad Schemper tänker hitta på framöver samtidigt som jag känner att den här boken utan problem hade kunnat stå på egna ben utan att följas upp. Inte menat som kritik, utan snarare ett bevis på hur effektivt berättad den är, för Sandänglar är en riktigt, riktigt bra bok. Det var länge sedan jag, ursäkta tonårslingot, kände mig så cringe av att läsa om en fiktiv karaktär.

Sandänglar är riktigt bra. 4 av 5 pannkakor.

 

 

Verkligheten, av John Ajvide Lindqvist

Ajvide, en av mina forna favoritförfattare, är tillbaka med en bok som är betydligt kortare än sin förra Vänligheten.

Om boken

“Heidi Hallberg är stjärna i den populära realityshowen Hemma med Hallbergs. Men i takt med att dagen fortskrider under ständig kamerabevakning börjar glitchar och hack uppstå i verklighetens väv. Vad är egentligen sant?

Verkligheten är en becksvart komisk uppgörelse med samtidens version av realism. Vad gör det med en människa och en familj att ständigt uppträda snarare än att leva?”

 

Ajvide läser sig själv

Återigen är det Ajvide själv som står för inläsningen och jag tycker att han gör det riktigt, riktigt bra. Han lever sig in i texten på ett sätt som någon med objektiva ögon inte hade kunnat göra och det är snyggt.

 

Den vänliga verkligheten

Jag gillar verkligen Verkligheten. Jag älskade Ajvides tidiga böcker, på den tiden då han skrev skräck, men ända sedan Människohamn och framåt har jag varit lite mer avigt inställd. Han har ett fantastiskt och ofta unikt språk, ett oerhört speciellt sätt att såväl framhäva karaktärer som bjuda på intrig. Även jag som författare kan ofta förundras över Ajvides texter och tänka “hur fan kom han på det här?” trots att min egna fantasti också får sägas vara stor. Ändå har mitt intresse som sagt svalnat efter en inledande karriär med helt fantastiska böcker som Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda. Jag saknar helt enkelt den Ajvide som skrev skräck och inte den typen av roman som exempelvis Vänligheten var, även om jag gillade den. Verkligheten är en kort ljudbok som klockar in på strax över fyra timmar och det är en perfekt längd för den här berättelsen, även om den hade gått att bygga vidare på. Den är komisk, underhållande och underfundig som fan. Jag dras in i den direkt och tycker främst om första och sista timmen. Där i mitten kanske den tappar lite momentum, men utan att bli ointressant. Det är en blandning av Truman Show och They Live, typ, för att dra filmreferenser. Annorlunda och samtidigt väldigt… Ajvidskt.

Jag tycker mer om den här än Vänligheten av många anledningar och det glimmar verkligen till emellanåt, men saknar fortfarande den tiden då Ajvide skrev skräck. Kom tillbaka, skräckmästare Ajvide.

En fotnot här: Under helgens författarsamtal mellan Ajvide och Mikael Strömberg fick jag reda på att Ajvides bästa enligt honom själv är Lilla stjärna, en bok jag vill minnas jag tycker väldigt mycket om. Den sämsta? Hanteringen av odöda, som råkar vara min egen absoluta favorit.

Verkligheten landar på 4 av 5 pannkakor.

Att ge ut en bok kan vara svårt i början men när man väl kommer i gång så är det inte alls svårt.

Du bör först och främst ha en bra story som du vill berätta. Något speciellt som du har varit med om som har fått dig att växa. Du kanske har drabbats av delägare som har försökt lura dig på pengar? Kanske har du då startat upp företag med ett gäng som inte alls var rumsrena och vill återberätta dina upplevelser med dem.

Många som skriver böcker gör det för att de vill skriva av sig själva som en form av terapi. För det kan inte vara lätt att gå igenom så mycket bedrägerier från andra människor och inte veta vad man ska göra av dessa känslor. Man lär sig också mycket på vägen då man lär sig att känna igen denna typ enklare. Man ska då inte börja bli paranoid och tro ont om alla då har man fortfarande inte lärt sig något ur denna resa. En resa är inte en resa om man lämnar resan utan lärdom. Vi är alla här på jorden för att lära oss något.

Det du också ska göra är att vända dig till olika bokförlag och skicka in exemplar av det du har skrivit ihop. Om de på bokförlaget väljer att just din historia är av värde att ge ut så står de för alla kostnaderna. Det händer att vissa bokförlag ber en betala en större summa pengar och sedan beskriver vad som ingår i dessa priser. Är man helt ny på detta så kan varje krona kännas för mycket när man inte ens har pengar att satsa. Då kan det vara bra att ta ett företagslån utan säkerhet så att du kan betala den där summan de kräver av dig.

Se då till att du också har ett registrerat företag så att du också kan ansöka med ditt företagsnamn sedan kan vi bara önska dig lycka till med din livshistoria och den bok du då kommer att ge ut. Vem vet kanske blir du lika känd som de andra författarna och får in miljoner kronor för varje bok du ger ut. Skriv då inte ut riktiga personers namn så att folk inte stämmer eller anmäler dig för då blir du i stället av med alla dina pengar som du tjänade in på din bok.

Ha alltid respekt för andras integritet och gå aldrig över lik för att bli en känd författare!

Parmiddagen, av Martin Österdahl

Min första bekantskap med Österdahl, som även skrivit böcker om Rysslandsspecialisten Max Anger (som finns tillgänglig som någorlunda stabil tv-serie i hittills en säsong på Viaplay).

Om boken:

“En nyårsmiddag som slutar i katastrof. En gemensam historia som döljer allt. Parmiddagen är ett mörkt kammarspel från fördrink till avec.

Det vansinnigt förälskade tonårsparet Ebba och Marlon vill introducera sina föräldrar för varandra genom en parmiddag på självaste nyårsafton. Men den pirriga förväntan får ett tvärt slut när alla väl samlats under samma tak.

De vuxna paren har ett gemensamt förflutet och kvällen genomsyras av en outhärdligt tryckande stämning. Men vad är det egentligen som skett mellan dem i deras tidigare liv? Och hur kommer det sig att middagen slutar med ond bråd död?”

 

Middag med Ewerlöf

Katarina Ewerlöf har fått både kärlek och tveksamma kommentarer från mig förut. Här fungerar hon dock suveränt. Tonläge, inlevelse: allt passar boken perfekt.

 

Inbjud oss icke till fest

“Parmiddagen” lyckas dra in mig i sitt nät extremt fort. Det är skickligt och dessutom något väldigt få böcker lyckas med. Berättarglöd möter spännande intrig gifter sig med duktig författare equals fina utsikter, ungefär. Den här boken ger mig väldigt snabbt associationer till diverse filmer (snarare än böcker, eftersom jag även är film- och tv-serie-fantast). Främst tycker jag att det luktar Thomas Vinterberg-ångest (och geni) lång väg, för upplägg och annat påminner om hans filmer Festen och Jakten, men även Susanne Biers Efter bröllopet. Det doftar även svagt av betydligt svartare och mer skräckinjagande The Invitation. Av någon anledning påminner det mig även om en av mina nya favoritförfattare Jeanette Bergenstav, men jag vet inte om det beror på innehåll, språkbruk eller om de två helt enkelt borde skriva en bok ihop.

 

Twist är inte bara en godispåse

Så kommer vi till det här med att få till en häftig, överraskande twist i handlingen. Det är kanske inte jätteviktigt och jag tror inte att det är det författaren strävat efter här – liksom jag själv nyligen skrivit en bok där twisten anas tidigt. Så är det med Parmiddagen. Jag luktar mig till twisten väldigt, väldigt tidigt men vet ni vad? Det gör inget. För det är resan som är poängen, inte destinationen, och resan byggs upp med små medel och ett krypande obehag på ett riktigt snyggt sätt. Någonstans gillar jag att redan veta det andra snart ska få reda på, lite som när man köpt en snillrik present och väntar maniskt småfnissande medan mottagaren sliter upp omslagspapperet. Jag kan möjligen tycka att vissa tecken är så uppenbara att även huvudkaraktären borde fatta, eller åtminstone misstänka, hur det ligger till långt tidigare – men å andra sidan är vi lätt blinda för det som sker närmast oss och det är lättare att lägga märke till självklarheter om man ser en situation utifrån. Summa summarum – Mästerligt berättad, oerhört välskriven och spännande. En fin överraskning.

 

Parmiddagen slutar på 4,5 av 5 ångestfyllda pannkakor.

 

Ormen Friske, av Jack Werner

Jack “Creepypodden” Werner har skrivit en grävande biografisk berättelse om ett modernt vikingaskepp med tillhörande äventyr på havet och dess mystiska, tragiska slut.

Om boken

“Den fascinerande berättelsen om det moderna vikingaskeppet Ormen Friske är idag bortglömd av de flesta. Sommaren 1950 satte en grupp unga frisksportare segel för att besöka det Europa som så nyligen härjats av kriget. När de lämnade Sverige hyllades de, men när resan inte gick enligt planerna blev det tyst. Ormen Friskes öde blev en besvärande faktor i det spända läge som rådde under kalla kriget. Jack Werner riktar nu efter år av undersökningar ljuset mot en brytningstid i Sveriges historia, då femton människoöden avgjordes.”

 

En trogen parhäst

Inläsare av Ormen Friske är ingen mindre än Jacks parhäst Ludvig Josephson, som vid det här laget måste ha läst in hundratals korta berättelser för Creepypodden. Ludvig är en stadig inläsare, men jag tycker generellt att han passar bättre till det kortare formatet då det kan bli lite monotont i längden. Men det passar materialet bra!

 

En bortglömd tragedi

Berättelsen om Ormen Friske är fascinerande och tragisk. Det stora äventyret som i skuggan av ett nyligen avslutat världskrig får ett hemskt slut som innebär att efterlevande får leva inte bara med sorg, utan även ovetskap om precis vad som egentligen hände. Det är ett fascinerande stycke modern historia och skulle säkerligen göra sig bra som film.

 

I vått och torrt

Det här dokumentära greppet är intressant. Jag gillar det och Werner har ett mycket välformulerat, fint språk. Mest imponerad är jag över den gedigna research som ligger bakom skapandet av det här hjärteprojektet. Jag kan nästan se framför mig och tänka mig in i hur Werner kämpat för att komma över så mycket information som möjligt, letat efter folk att intervjua och i processen kommit så nära personerna att han tycker sig känna dem. Och det är alltid spännande, om än tragiskt, med ett sånt här mysterium. Däremot är det kanske inte alltid jätteintressant att lyssna till. Berättelse om bakgrunden, förberedelserna, förväntningarna och allt kring själva färden blir lite väl långrandig efter ett tag även om den hålls uppe bra av Werners kompetenta språk. Men det är först framåt sista tredjedelen som det blir intressant på allvar och det är kanske inte så märkligt med tanke på berättelsens natur. Jag kan känna av drivkraften och det bultande hjärtat bakom boken och kampen för någon slags upprättelse för en bortglömd berättelse, men som åskådare högt upp på läktaren blir man ändå lite ofokuserad emellanåt. Men Jack Werner visar här verkligen prov på hur duktig han är på att gräva och få fram en sammanhängande återgivning ur knapphändiga uppgifter.

Ormen Friske landar på 3,5 av 5 pannkakor. 

Skampärlorna, av Aline Lilja Gladh

Förutom att Aline är en oerhört trevlig människa och lider av en svårdefinierad fobi för spårvagnar (jag har själv tagit del av denna!) så är hon också en oerhört duktig författare. Och formgivare (för bevis, kolla in omslagen hon gjorde till sina två första böcker – Löjligt snygga!). Skampärlorna är den tredje, fristående delen i Örbyhus-serien.

Om boken

“Örbyhus syfabrik står i brand. William Silvergran ser handfallet på när fabriken hans far grundat går upp i lågor. När polisens tekniker går in möts de av en obehaglig överraskning. I det som en gång varit fabriksägarens kontor hittas gamla mänskliga kvarlevor, gömda i ett lönnfack. Familjen Silvergran sluter sig och är inte till någon större hjälp i utredningen. Och när den lokala polisen tycks mer upptagen av redlösa semesterfirare i den rådande värmeböljan än av upptäckten på syfabriken, kan kommissariens syster, Lo Karlberg, inte låta bli att på egen hand börja snoka i det mystiska fallet. Två parallella berättelser växer samtidigt fram. En ung kvinna i det förflutna söker efter något mer spännande än sitt inrutade liv på landet. Och i vår tid kämpar en annan ung kvinna för att ta sig ur ondskans grepp… Skampärlorna är den tredje, fristående, delen i Örbyhus-serien. En spänningsroman om nattsvart skam, längtan och ett pärlhalsbands mörka historia.”

 

Flodström läser om pärlor

Viktoria Flodström står för inläsningen och gör det bra. Jag tänker mig att hon har en röst och sätt att läsa in som passar bättre för romance eller feelgood och vet precis varför: Det är för att det är just i den genren jag lyssnat till henne tidigare, men jag ser att hon läst in en hel del annat i betydligt mörkare nyanser. Nog om det. Hon är duktig!

 

Pärlor åt MC-svin

Jag fastnade snabbt för Alines första bok i serien, Tändstickan. Den ryckte med mig i handlingen redan under inledande minuter och höll mig kvar i ett fast grepp. Det berodde såväl på handling som välbeskrivna miljöer och väl utmejslade karaktärer. Främst blev man lite förtjust i de här MC-knuttarna, Conny och gänget och det återkommer ju såklart även här, vilket jag är glad för. Jag gillar hur Aline lyckas beskriva alltifrån de kriminella elementen till mer vardagliga skeenden på ett sätt som känns naturligt och trovärdigt. Hon får till ett fint flow i språket som för handlingen framåt och håller intresset uppe. Det finns dessutom en del snygga vändningar som gör sitt! Den är dessutom ganska mörk och obehaglig – Man blir inte överdrivet sugen på att semestra i Örbyhus (får mig osökt att tänka på den inte alls obehagliga välkomstskylten till Ånnaboda utanför Örebro där det längst ned till höger med väldigt liten text står Vi väntar på dig.)

 

Game of pearls

Jag ska erkänna en sak redan nu: Min favoritdel i serien är faktiskt den första. Jag fastnade verkligen för intrigen med gangsters och färgstarka karaktärer. De kommande två är även de mycket bra och visar prov på hur duktig Aline är som författare. Mitt enda problem med Skampärlorna, och det här kan bero på att jag bitvis är ofokuserad, trög eller att boken är lättare att följa om man läser istället för att lyssna: Jag tappar bort mig bland karaktärerna. Skampärlorna har ett ganska stort persongalleri som dessutom skiftar mellan nu- och dåtid och medan det är snyggt hanterat intrigmässigt så glömmer jag ofta bort vem som är vem. Och ibland när (hello, Back to the future!). Det känns lite som att navigera mellan karaktärerna i en säsong Game of thrones. Det låter kanske hårt, men ta det med en nypa salt och vetskapen att det här är långt ifrån första gången jag förvirrats av böcker med brett persongalleri (sett till antalet, inte deras totala BMI). En skickligt berättad historia är det hur som och jag ser fram emot mer av den gladha liljan!

 

Skampärlorna landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Röda siffror, av David Armini

En pengathriller? Jo, det förekommer en del röda siffror i Arminis krim.

Om boken

“Det är nu eller aldrig för Puddy. Kapitalet har sinat i stadig takt och nu måste han ta till alla medel för att rädda familjeföretaget. Det är där Leif Ström, alias Jack, kommer in i bilden. Hans exklusiva fond, Stream Capital Invest, är ett säkert kort. En framgångssaga. Får Puddy in foten där är framtiden säkrad, för både sig själv och för dottern Amanda.

Utåt sett har Leif och Inga-Lill Ström allt. Han är den framgångsrike affärsmannen och hon den perfekta hemmafrun. Det enda hotet mot deras fläckfria image är familjens svarta får. Eric är yngsta barnet och faderns stora besvikelse. Kommer han någonsin lyckas leva upp till sin strikta pappas höga förväntningar? Och är hans medkännande mamma verkligen lycklig i sitt ensidiga äktenskap?

När ett mord sker ställs de två familjernas rykte och deras eviga strävan efter ekonomisk framgång på spel. Men för att nå dit man vill är inga metoder tabu …”

 

What a Bratt

Dan Bratt (som även läste in min fantasy “Aurora, beskyddaren”) lånar sin röst till Puddy, Jack Strom och de andra. Jag är lite kluven, som jag var till den egna boken. Å ena sidan har han en stämma som är ganska trevlig att lyssna till, men det kan bli lite mekaniskt eller… läst innantill, eller vad man ska säga.

 

Pengar betyder allt

Röda siffror kan få en att tänka till lite kring vad som är viktigt i livet och det är en fin kvalitet hos en bok tycker jag, när den får oss att stanna upp och värdera eller ifrågasätta. På så vis kanske den sticker ut lite, för det är inte överdrivet ofta fiktiva böcker har den effekten. Det är i min mening även bokens största styrka, utöver att den är uppbyggd med korta kapitel som hela tiden för händelserna framåt i bra takt.

 

Röd intrig

Det ska dock sägas att jag har ganska svårt att komma in i intrigen. Trots korta kapitel och en välskriven bok med delvis annorlunda innehåll så fastnar jag inte riktigt förrän någonstans halvvägs. Karaktärerna tycker jag Armini lyckas bra med och även om jag kanske inte känner överdrivet mycket för eller sympatiserar med särskilt många så tycker jag att de känns levande. Lite tjatigt blir det med förvirringen kring städhjälpens namn som återkommer kapitel efter kapitel men här kommer vi även till en annan poäng: Vissa böcker gör sig bättre i tryckt format än som ljudbok och vice versa… Och jag tror faktiskt att Röda siffror är just en sådan bok som inte kommer till sin fulla potential här, kanske delvis till följd av inläsningen. Det finns ändå mycket att tycka om här och jag ser fram emot att se vad Armini hittar på härnäst.

 

Röda siffror landar på 3,5 av 5 pannkakor.

Sponsrat inlägg i samarbete med cbd.life

Hur ska man leva för att vara hälsosam?

Alla vill leva hälsosamt, men vad är egentligen det bästa sättet. Man måste hitta ett sätt som är rätt för en själv. Ett sätt som man kan leva resten av sitt liv. Det är viktigt att tänka på vad man stoppar i sig.

Det finns många olika skolor för att äta hälsosamt, man kan faktiskt prova sig fram för att se vilket sätt som är bäst för en själv. det vi alla vet är ju att man ska dra ner på socker, godis och läsk. det kan vara bra att hålla sig till “lördagsgodis” precis som när man var liten. Samma ska gäller vin. Man behöver inte utesluta sakerna helt, men däremot inte äta eller dricka det varje dag.

När man utesluter saker helt kan det lätt sluta med att man bryter sin hälsosamma bana helt när man väl blir så sugen att man struntar i allt. Därför är det bättre att hålla sig till små mängder och inte varje dag när det gäller godsakerna.

Att röra på sig är också viktigt. Träna, promenera och rör på dig så mycket som du kan. Ta trapporna istället för hissen och parkera bilen en bit bort från jobbet. Vardagsmotion är grymt!

Vi behöver få i oss alla vitaminer och mineraler under en dag och det kan vara svårt att få till varje dag. Därför är det bra med kosttillskott. Multivitamin är alltid bra så att du får i dig de vitaminer som behövs under en dag. Ett annat kosttillskott som har blivit populärt är CBD olja. Den oljan är bra för mycket. Den hjälper till att dämpa ångest, lindrar smärtor minskar huvudvärk.

När man köper CBD olja ska man vara noggrann med att köpa från en auktoriserad återförsäljare så att man verkligen får rätt produkt. Det finns många produkter som är gjorda på hampa numera och det har gett bra effekt både att ta invärtes samt att stryka på huden för till exempel eksem. Testa dig fram! Kanske kan det hjälp dig med det som du tycker är ett problem?!