Verkligheten, av John Ajvide Lindqvist
Ajvide, en av mina forna favoritförfattare, är tillbaka med en bok som är betydligt kortare än sin förra Vänligheten.
Om boken
“Heidi Hallberg är stjärna i den populära realityshowen Hemma med Hallbergs. Men i takt med att dagen fortskrider under ständig kamerabevakning börjar glitchar och hack uppstå i verklighetens väv. Vad är egentligen sant?
Verkligheten är en becksvart komisk uppgörelse med samtidens version av realism. Vad gör det med en människa och en familj att ständigt uppträda snarare än att leva?”
Ajvide läser sig själv
Återigen är det Ajvide själv som står för inläsningen och jag tycker att han gör det riktigt, riktigt bra. Han lever sig in i texten på ett sätt som någon med objektiva ögon inte hade kunnat göra och det är snyggt.
Den vänliga verkligheten
Jag gillar verkligen Verkligheten. Jag älskade Ajvides tidiga böcker, på den tiden då han skrev skräck, men ända sedan Människohamn och framåt har jag varit lite mer avigt inställd. Han har ett fantastiskt och ofta unikt språk, ett oerhört speciellt sätt att såväl framhäva karaktärer som bjuda på intrig. Även jag som författare kan ofta förundras över Ajvides texter och tänka “hur fan kom han på det här?” trots att min egna fantasti också får sägas vara stor. Ändå har mitt intresse som sagt svalnat efter en inledande karriär med helt fantastiska böcker som Låt den rätte komma in och Hanteringen av odöda. Jag saknar helt enkelt den Ajvide som skrev skräck och inte den typen av roman som exempelvis Vänligheten var, även om jag gillade den. Verkligheten är en kort ljudbok som klockar in på strax över fyra timmar och det är en perfekt längd för den här berättelsen, även om den hade gått att bygga vidare på. Den är komisk, underhållande och underfundig som fan. Jag dras in i den direkt och tycker främst om första och sista timmen. Där i mitten kanske den tappar lite momentum, men utan att bli ointressant. Det är en blandning av Truman Show och They Live, typ, för att dra filmreferenser. Annorlunda och samtidigt väldigt… Ajvidskt.
Jag tycker mer om den här än Vänligheten av många anledningar och det glimmar verkligen till emellanåt, men saknar fortfarande den tiden då Ajvide skrev skräck. Kom tillbaka, skräckmästare Ajvide.
En fotnot här: Under helgens författarsamtal mellan Ajvide och Mikael Strömberg fick jag reda på att Ajvides bästa enligt honom själv är Lilla stjärna, en bok jag vill minnas jag tycker väldigt mycket om. Den sämsta? Hanteringen av odöda, som råkar vara min egen absoluta favorit.