Sandänglar, av Susanne Schemper
Susanne Schemper är tillbaka med en ny bok, den femte i ordningen. Jag har tidigare lyssnat på hennes bok “Svinstian”, som jag tyckte mycket om.
Om boken
“Paulina var hennes öde. De var som två magneter som oundvikligen drogs mot varandra”
Författaren Paulina Pihl ser fram emot både skrivtid och lugn nära hav och natur på nyöppnade Saltmålla Resort. Den senaste tiden har varit stressig och förhållandet hon har med den temperamentsfulla och svartsjuka Milla tar allt mer energi.
Ingela Salo befinner sig också på hotellet. Hennes längtan efter gemenskap överskuggas av hennes förlamande rädsla för att inte passa in. När hon oväntat får uppleva hur det är att höra till, och sedan lika snabbt hamnar utanför igen, blir besvikelsen för stor att hantera. Hon finner sig beredd att göra vad som helst för att återigen få känna sig sedd. Samtidigt kan Ingela inte tolka de omvälvande känslor hon snabbt får för Paulina. Kan det vara äkta kärlek?
Paulina, som till en början roas av den udda kvinnan, drabbas snart av en stark känsla av obehag. Är Ingelas intresse verkligen sunt – eller är hon rent av besatt av henne?
“Sandänglar” är en mörk psykologisk spänningsroman. Det är en berättelse om att inte höra till och om en ensam kvinnas desperata längtan efter att bli omtyckt.”
Leining
Okej, vid det här laget är väl orden överflödiga? Jag tycker väldigt mycket om Leining som uppläsare och det är ytterst sällan hon inte är på topp. Den här gör hon riktigt bra.
Stalker-varning
Författare som skriver om författare är alltid intressant och stalker-ämnet likaså. Jag tycker att Schemper snabbt etablerar en känsla och en långsam krypande spänning. Det är oerhört välskrivet och intressant rakt igenom och det blir spännande även om tempot inte är överdrivet högt. Man vill veta mer och jag gillar hur hon bygger upp relationerna mellan karaktärerna. Det är både underhållande och lite obehagligt när man inte riktigt vet var man har karaktärerna och HUR galna vissa egentligen kan tänkas vara?
En sorglig karaktär
Återigen. Jag gillar verkligen hur karaktärerna byggs upp och Ingela Salo kan vara en av de mest tragiska människor jag mött i bokform på länge. Man både tycker synd om henne och vill dra skämskudden för ansiktet (eller trycka fingrarna i öronen om man lyssnar, som jag gjorde) över vissa situationer hon försätter sig i. Det är väldigt snyggt gjort. Och trovärdigt. Och sorgligt. Främst det där med Tomas Ledin, jag kunde verkligen se hela den situationen framför mig och fick nästan gåshud vid tanken på känslan av skam.
Jag läser mig också till att det här ska vara första delen i en tänkt serie och det märks såklart i slutet. Jag ser fram emot att se vad Schemper tänker hitta på framöver samtidigt som jag känner att den här boken utan problem hade kunnat stå på egna ben utan att följas upp. Inte menat som kritik, utan snarare ett bevis på hur effektivt berättad den är, för Sandänglar är en riktigt, riktigt bra bok. Det var länge sedan jag, ursäkta tonårslingot, kände mig så cringe av att läsa om en fiktiv karaktär.
Sandänglar är riktigt bra. 4 av 5 pannkakor.