Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recension: Ghettoprinsessan

Ghettoprinsessan, av Sammy Jeridi

Han har tagit ljudboktjänsterna och övriga litteraturvärlden med storm, Ghettokungen Jeridi. Nu är han tillbaka med den efterlängtade fjärde delen i serien – och som väntat kokar ljudboksgrupperna på Facebook nästan över. It’s Ghetto time!

Om boken

“Leon Jaziri kommer ut från fängelset och tänker bli vit som snö, men ödet har andra planer. För att få sina undangömda miljoner måste han göra en sista grej. Bli en fucking Sherloch Homie och hitta det alla vill ha – arvet efter Prästen.

Ryktet om Prästens död har spridit sig som en löpeld. Han var den som visste allt om alla. Korrupta politiker fruktar att sanningen ska komma fram och den kriminella världens tyngsta spelare är rädda för att bevis ska hamna i orätta händer.

Leon är inte ensam om att leta efter Prästens arv. En av dem är Lexia Jobo, som vill bli drottning över den undre världen. En annan är Margareta “Maggan” Palm, kriminalkommissarie från Boden.

När Leon med sin gamle vapendragare Sarmed ger sig ut i den undre världen en sista gång korsas hans väg av Ayanda Karlsson som måste rädda sin cancersjuka mamma. Det finns ett botemedel i Thailand. Enda problemet är att behandlingen kostar en halv mille … ”

 

Ghettoinläsaren

Som vanligt är det Malmsjös trygga stämma som läser in Leon & Co’s äventyr. Han gör det fantastiskt, även om min hjärna strular till det för mig. Jag har nämligen sett förbaskat roliga HBO-serien Lust, vilket leder till att så fort jag hör honom läsa dyker bilder av en dansande Malmsjö som blottar bröstet i läkarrock, juckar mot kameran och sjunger “Knulla, knulla!” upp i min fullkomligt normala hjärna.

 

Ghettospännande

Sammy Jeridi har ett eget, kanske snudd på unikt sätt att skriva. Det påminner en hel del om makarna Grimwalker, vilket jag tidigare påtalat, och alla som följer mina recensioner (räck upp händerna, alla två!) förstår att det är ett jäkligt bra betyg. Å andra sidan bevisas det av de toppbetyg tidigare Ghetto-böcker kammat hem. Ghettoprinsessan är inget undantag. Det är samma höga fart och underhållningsvärde som i föregångarna. Jeridi pendlar skickligt mellan humoristiska inslag och mörkt, brutalt. Vi får inte många lugna stunder och vi introduceras för nya karaktärer samtidigt som vi får lära känna några välkända bättre. Kvinnorna tar stor plats i Ghetto-böckerna och kanske mer här än förut (inte så konstigt med tanke på titeln, eh?).

 

Ghettokul

11 timmar (eller strax över 5 om man lyssnar i samma fart otåliga jag) flyger förbi förbaskat fort när man hänger med Leon, Sarmed, Ayanda, Lexia och Maggan. Jag saknar Jambolo, som kommit att bli en favorit. Leons f.d kärleksintresse Eva Möller saknar jag däremot inte nämnvärt. Och på tal om kärleksintressen så är Leons s.k GILF-fasoner ett återkommande, skämtsamt inslag här och det är nog det enda som kanske drar ned lite (och då menar jag lite). För det är ett rätt kul inslag, men det tar lite för stor plats. I övrigt är intrigen precis lika underhållande och fantasifull som tidigare, även om vi inte besöker några grottor med blodtörstiga bestar här. Jag har tidigare påtalat (jaja, läs klagat om ni vill) på att Jeridi låtit handlingen förlita sig lite väl mycket på rena sammanträffanden. Ghettoprinsessan tar ett litet steg bort från den stigen, även om det förekommer även här. Det har egentligen aldrig varit något som förstört utan har snarare känts som lite förenklade vägar att gå. Säger han som i det egna skrivandet emellanåt också låter slumpen avgöra. Så, avslutningsvis: Lever Jeridis fjärde bok upp till hypen, klarar den att klättra upp till mina högt hängande förväntningar?

Man behöver kanske inte vara nån Sherlock Homie för att fatta att så är fallet? Ghettograttis, Jeridi, till ännu en given succé.

Sammy Jeridi i en ghetto-rap.
Fotomontage: Peter Westberg

Ghettoprinsessan landar på 5 av 5 ghettopannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan