Patriark, av Liselotte Divelli
Om boken
“Vem äger rätten till ett barn? Dagen som ingen trodde skulle komma drabbar Fredrik och Jessica Flink med full kraft. Deras trygghet hotas. Milo, deras fyraåriga son, är i fara. Mc-presidenten Stefan Andreason, som säger sig vara Milos biologiska far, har krävt ett dna-test. Efter avtjänat fängelsestraff vill han ha juridisk rätt till framtida umgänge. Ett möte med en åklagare bekräftar deras värsta farhågor, Andreason har lagen på sin sida. I maktlös förtvivlan bestämmer sig Fredrik och Jessica för att göra allt de kan för att rädda sitt barn. Det otänkbara måste hanteras på de kriminellas sätt; med våld. Beslutet utlöser en lavin av händelser och konsekvenserna blir förödande för alla inblandade. PATRIARK är del fyra i serien om maktkampen mellan Rubicon MC och polisen.”
Wilson och patriarket
Andreas Wilson står för inläsningen, precis som tidigare delar (de första två i serien fanns förut med annan inläsare, men släpptes i nyversion för ett eller två år sen). Wilson har en mörk, ganska sorgsen stämma som jag gillar. Däremot kan jag tänka mig att det låter ganska sävligt om man kör i vanlig fart då jag får speeda upp honom rejält.
Polis vs MC-knuttar
Rubicon MCs president Stefan Andreasson, polisen Fredrik Flink med flera känns igen från Skärvor och till skillnad från de första böckerna i serien (Mörkrets Lag och Skott) som är fristående så hänger denna intrig ihop med föregående bok. Även om jag vill påstå att man kan lyssna på denna utan att ha hört Skärvor så rekommenderar jag att börja i rätt ände för att få helhet och lära känna karaktärerna. Precis som tidigare är det en spännande liten katt-och-råtta-lek mellan polis och kriminella, men den här gången på ett långt mer personligt plan än tidigare.
Divelli och buset
Jag tycker mig tidigare läste att serien bygger på en del verkliga händelser och att mycket kommit fram i intervjuer som författaren hållit med diverse ljusskygga personer. Hur mycket av det faktiska innehållet som är verkligt har jag dock ingen aning om, men jag tycker att hon fångar realismen. I det här fallet en känsla av skörhet och uppgivenhet när det man älskar mest står på spel. Patriark är, likt tidigare delar, spännande och välskriven. Divelli leker även med många för mig välkända miljöer, vilket alltid kryddar till lite extra. För er som följer bloggen och minns så var föregående del, Skärvor, med i min Topp 20 över bästa genomlyssnade böcker förra året. Patriark når inte riktigt upp i samma höjder som del tre, även om alla ingredienser finns med. Precis varför kan jag inte svara på, mer än detta: Skärvor är helt enkelt en svårslagen spänningsroman.