Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Recesion: Och sen så är jag död

Och sen så är jag död, av Peter Johansson

Johansson, låtskrivare och producent, debuterar med en hård spänningsroman som behandlar aktuella ämnen.

Om boken

“Artonårige Ali kämpar målmedvetet för att förtjäna respekt och plats i ett av de multikriminella gäng som härjar i Stockholmsförorterna kring Järvafältet. Han är villig att gå mycket långt för att dra in cashen som krävs.

Eric, instagrampolisen, tvingas lämna vardagslunken för en privatjakt efter stulna ägodelar som, om de avslöjas för omvärlden, kan krossa hans karriär.

Mohammad – a.k.a. Mo’ Mad – gängledaren och gangsterrapparen, som byggt sin artistkarriär på köpta streams finansierade av drogförsäljning, har en plan om hur han skall lyfta sin image rejält och dominera scenen.

Den vackra änkan Elin, ännu inte fyllda fyrtio, lever ett tillbakadraget liv i Hässelby Villastad. Hon rör sig ogärna utomhus och sköter sitt jobb mestadels hemifrån. En vårnatt inträffar hennes värsta mardröm, när två gängmedlemmar bryter sig in och våldför sig brutalt på henne. Efter timmar av övergrepp, misshandel och förnedring tar händelserna en oväntad vändning och Elin får övertaget.”

 

Gangsta-Winclair

Lars Winclair står för inläsning och gör det förbaskat bra. Han har en trygg stämma som är härlig att lyssna till och får till ett bra flyt rakt igenom. Det har påtalats att ljudnivån i produktionen är ganska låg och där får jag tyvärr stämma in – Vid lyssning under promenad har jag svårt att höra trots högsta volym. I bilen gick det tack och lov bättre.

 

Och sen så är jag spännande

Och sen så är jag död greppar tag i mig som lyssnare väldigt snabbt. Korta kapitel, rappt språk. Och väldigt välskriven. Visst förekommer det en del onödig upprepning av typen man som författare själv blir blind för, men som en redaktör borde kunnat uppmärksamma (jag vet, jag slåss med precis samma saker själv). Men inget som förstör. Jag både gillar och ogillar de återkommande Lapidus-luktande greppen som “Läge: Krisläge” etc. Det är å ena sidan effektivt och ett underhållande men skaver av någon anledning lite. Men, frånsett detta som tjurgubben naturligtvis måste gnata på, så är den här boken väldigt välskriven. Bra flyt, genomtänkt och med ett driv som hela tiden håller spänningen uppe.

Jag noterar även att det finns en del likheter mellan Johanssons debut och min egen spänningsroman “Gourmand”. Inte minst hämndtemat och en sårad kvinna som vill ge igen på sina förövare. Men det påminner även delvis rent språkmässigt med korta, kärnfulla meningar och återkommande referenser till både film och musik. Detta med popkultur-referenser är alltid spännande, men det gäller att inte sväva iväg för mycket från det aktuella med detaljer som vilket år en viss skiva släpptes – om det inte är viktigt för berättelsen, såklart. Tro mig. Jag får lägga band på mig själv för att inte springa för långt med mina återkommande referenser. I debuten Europa Pandemus lades det exempelvis extremt mycket tid på att förklara bakgrunden till Mike Oldfields brölande i Tubular Bells. Kul? Jag tycker det. Nödvändigt? Kräsna läsare tycker definitivt inte det.

 

Läge: Skitnödig

Man kan bli både mörkrädd och lite lätt skitnödig av vårt samhälle. Johanssons debut tar upp en hel del aktuella ämnen som knappast gör att man sover bättre om nätterna. Karaktärerna är trovärdiga och jag gillar att rötäggen inte bara är de gängkriminella, det finns gott och ont i de allra flesta och här är exempelvis Instasnuten en riktig så kallad antihjälte som vill väl men samtidigt helst vill doppa batongen.

Jag har tagit del av en del kritiska kommentarer kring vissa delar av innehållet, vilket alltid är intressant. Svar ja. Boken är bitvis väldigt brutal och innehåller en scen som är väldigt grafisk och jobbig. Jag köper argumenten kring att låta oss ta del av detta. Inte minst gör det efterföljderna betydligt starkare. Blir det onödigt detaljerat eller spekulativt i min mening? Svårbedömt. Det är en nyckelscen för intrigen men hade klart kunnat göras mindre utstuderat med hemskheten i behåll. Oavsett så visar Johanssons gång på gång att han kan skriva bra spänning. Och obekväm sådan!

Sen har vi det här med gängkriminaliteten, det hårda och bitvis väldigt otrygga samhället vi lever i. Den här typen av böcker lämnar en alltid med en viss bitter eftersmak och en känsla av uppgivenhet. Dessvärre är det mesta som sker i den här boken väldigt nära verkligheten. Mellan raderna går politisk samhörighet onekligen att utläsa, ibland väldigt tydligt, och det är något jag finner intressant. Det är vanligt att författares egna värderingar skiner igenom sidorna, säkerligen är det så även när jag själv skriver även om jag tror mig göra det omedvetet. Det behöver absolut inte vara problematiskt, men kan ibland flytta fokus lite från själva intrigen eller inge en känsla av att Jehovas knackat på dörren för att sälja in soltid i himmelriket. Där tycker jag dock att Johansson lyckas bra, för även om det går att utläsa så balanseras det. Men skitsamma, det var en fotnot. Jag börjar bli sådär babblig igen. Detta recenseras i egenskap av vad det är – en riktigt bra spänningsroman, och de ämnen som tas upp är – dessvärre – extremt aktuella och i behov av krafttag för lösning.

Summa summarum (ja, jag ryser lite ända in i benmärgen bara av att skriva de orden). “Och sen så är jag död” är en brutal, mörk, spännande och väldigt välskriven debut.

Författare Peter Johanssons kroppslösa huvud svävar runt i space.

Och sen så är jag död landar på 4 av 5 blodiga pannkakor.

Lämna ett svar

Till startsidan