Sorgfågel sjunger, av Emma Olofsson
Emma Olofsson har fått en hel del beröm för sin Karlshamnsserie (varav jag bara hunnit lyssna på första delen, Vita rosor, som jag tyckte var bra – recension finns). Nu är hon tillbaka med en ny serie om inspektör Sonja Ljung, som även den fått väldigt bra kritik.
Om boken
“Kriminalinspektör Sonja Ljung får en minst sagt tumultartad första dag på avdelningen för grova brott i Karlskrona. Hon har knappt fått träffa sina nya arbetskamrater när de får in ett larm om en beväpnad man som tagit sig in på Mariaskolan. När polisen anländer på plats är kaoset ett faktum och en kvinnlig lärare hittas död, med flera knivhugg i bröstet.
Inte långt därefter hittas ännu en kvinna mördad. Kroppen påträffas i ett skjul på kvinnans familjegård, med bröstkorgen uppskuren. Där hjärtat suttit finns nu bara en sten. Och när man finner en lapp med ett citat från en känd barnbok ökar oroskänslorna hos polisen.
Sonja börjar ana att morden på de två kvinnorna hänger ihop. När hon gräver vidare hittar hon samma citat hemma hos det första offret, och när en videofilm skickas till polisen befarar de det värsta; det finns en kropp som de ännu inte hittat.
Hundratals mil därifrån möter vi Mona, en kvinna från Iran som flyr mot Sverige för att leta reda på sin älskade pojkvän som har försvunnit. Men vad ingen väntat sig är vad Monas resa ska betyda för utredningen …”
Ewerlöf med inlevelse
Katarina Ewerlöf är en inläsare som ofta placeras i ett “hata eller älska”-fack. Lite generaliserat kanske, men det är känslan man får när man skummar i ljudboksgrupper på FB. Personligen har jag lyssnat på ett flertal böcker där jag upplevt att hon kvävt berättelsen med sitt teatraliska grepp. På senare tid har jag upplevt att det tonats ned och flertalet böcker har hon läst in fantastiskt. Sorgfågel sjunger är just en sån bok.
Kallt Blekinge
Vi författare av mörk litteratur har en förmåga att göra motsatsen till att sälja in geografiska platser. Emma gör ett helt fantastiskt jobb med att få mig att inte vilja besöka Blekinge på ett tag (jag var ju där på visit tidigare i somras, så jag har redan gynnat den blekingska turistnäringen med min blekfisiga närvaro).
Emma Olofsson drar snabbt in mig i intrigen och håller mig fast i ett järngrepp – Ibland händer det att jag lyssnar klart på en bok på en dag. Sorgfågel var ett sånt fall. Och nej. Jag lyssnar såklart inte på normal hastighet för då tar det låååång tid och alla inläsare låter som sengångare som knarkar lugnande. Det här är en väldigt välskriven berättelse. Språket är levande, dialogerna känns naturliga och miljöerna beskrivs på ett snyggt sätt. Överlag är det ganska rensat från onödiga detaljer. En liten detalj, för att tjata om just detaljer, är att det märks att förlaget Saga gått in i någon slags andra andning. Tidigare har jag upplevt många av deras ljudboksproduktioner som so-so, lite halvfärdiga, som om man fokuserat på att få ut produkten snabbt snarare än att få till kvalitativt, välredigerat och slutkorrat innehåll. Sorgfågel bevisar motsatsen. Oerhört proffsigt.
Twist ‘n turn
Jag minns inte överdrivet mycket av debuten Vita rosor. Det jag minns är i korthet att den var bra och välskriven, men att intrigen kändes ganska “gjord”. Visst. Sorgfågel sjunger återuppfinner inte genren på något sätt, men det är inte vad vi är ute efter här. Det är en välskriven och spännande bladvändare (hur man nu vänder blad i en ljudbok), vilket bevisas av att jag kände ett litet behov av att hinna med även sista halvtimmen trots att kvällspromenaden var slut. Olofsson bjuder på ett antal mycket spännande karaktärer och spåret från Iran är intressant. Det blir även en del trevliga twistar i intrigen innan vi når slutet. Spännande, mörkt och ohyggligt – och lite Mio, min Mio! Snyggt komponerat!
Sorgfågel sjunger landar på 4 av 5 blodiga pannkakor